En slagen hjälte

OJoj, lång dag idag. Började jättetidigt imorse med att köra upp till Mariannelund på möte med jobbet, och först nu (23.06) är jag hemma efter en hel dags jobb, en massa bilkörande över hela Småland, och så stallet och hoppträning för Jens efter det.

Jag känner mig något mör nu kan jag tala om. Men glad! Det har gått bra på jobbet, även om det är lite väl intensivt att göra tre personers jobb under två veckors tid. Dessutom ganska oförberett. Men det mesta har gått bra tycker jag, så jag är nöjd med min insats. Det är bara min chef som ska få höra ett och annat om att han åker på militärövning i två veckor och vi andra får göra hans jobb utan att han sagt något. Speciellt som en TILL kollega också skulle vara ledig, och sen nu ytterligare en. Varför känns det som att jag är den enda som jobbar?? 😛 Jag har ju ett jätteroligt jobb, men det innebär ändå inte att man orkar hur mycket som helst.

Nu till något mycket roligare – hoppning!! Det är livet, säger Tell. För mig är det väl lite mer so-so. Jag har nån slags hatkärlek till hoppning. Fast just nu mest kärlek! OJ vad han hoppar min fina lama, så glad hoppehest ikväll! ❤

Jens hade förberett en ganska svår övning med aktiv galopp och bra tryck men ändå mycket lydnad. Vi fick rida en teknisk bana med rätt stora hinder på slutet, om och om igen. Som en slags evighetsbana tills han var nöjd. Då var jag så trött så jag nästan ramlade av hästen. Och jag fick en liten blackout i mitten när jag inte visste vad jag skulle göra eller vart jag skulle, det var nog att jag är lite överarbetad. Allt var bara helt blankt. Men det är inget att gräva ner sig för, det är bara att komma tillbaka på spåret och rida vidare och rida bättre! Vilket jag också gjorde, och fick beröm för av Jens. Han verkar glad för att jag inte gjorde om samma misstag igen, och det var ju jag också. Believe me. 🙂

Jag vet inte riktigt hur högt vi hoppade, men det var ju högre än 1,10 iallafall. Gissar på kanske 1,20-1,30 och då måste man ju rida. Då går det inte att åka häst! Jag var som sagt helt färdig, men Tell hoppade superfint och hoppade mig ur sadeln flera gånger fast jag var beredd! Det var inte alls några konstiga språng eller att vi kom fel, han bara hoppade SÅ stort och fint! Jisses. Det kändes som att jag såg hela ridhuset från ovan och hörde själv nån slags tant-”oooooo”! som jag själv tydligen pep där uppe i luften. Hahaha! Kan inte ens tänka mig hur det måste vara att rida en hel bana med 1,60-hinder… Fast de ryttarna är väl vana vid den känslan iofs. Önskar att jag hade kommit ihåg att be någon att filma. Nu var det ju ändå lite folk där som jag kände. Jag måste bli bättre på sånt! Filmbevis hade ju varit kul att ha.

Nu är jag väldigt peppad på att hoppa mer. Kanske följer jag med mina vänner Anna och Elin och rider hopptävling i Älmhult nästa helg. Jag ska fundera på saken. Då rider jag 1,10 i så fall. Egentligen har vi dressyrträning då men jag kanske kan åka och hopptävla istället. Får se. Tell vill hoppa och äta äpplen säger han. 😉 Som tur är får han ju göra båda så han har det bra den göken! 🙂

Skärmavbild 2017-09-27 kl. 23.19.39.png

Carro har plockat määääängder med äpplen till hästarna, nomnomnom säger de! 😀

På lördag (eller möjligen söndag) blir det äntligen lite terräng på Udden! Längtar!! Jag har ju inte varit där på hela säsongen, vilket känns jättemärkligt. Så nu är det min själ hög tid att vi styr kosan mot Rockneby!! Jippie! ❤

Stjärnan!

Tell har fått så många pluspoäng på sistone så man tror knappt det är sant, han kanske kände att han hade lite att bättra på efter våra duster i Gärds? 😉

På hoppträningen igår var han SÅ fin, ni vet ett sånt där pass där man mest sitter och ler och klappar sin häst och allting känns superlätt! Hoppning känns så enkelt och som det absolut roligaste i hela världen när det går bra! Och så kan det ju ibland få en att känna sig så oerhört dålig att man vill sluta rida, dra nåt gammalt över sig och ge bort hästen till nån som kan något. Det är verkligen fascinerande. 😛

Nu var vi i ridhuset för första gången för säsongen, det ösregnade när jag red dit så vi började passet med att se ut som två dränkta katter, Tell och jag. Jag trodde det skulle bli lite halvsvårt, det är ju alltid en omställning när man ska in i ridhuset igen efter vad som känns som två år sen sist. Antingen tar man bort galoppen helt och allt blir pannkaka, eller så försöker man desperat vinscha in sin glada häst som tänker ”terrääääääng”! Men på något mirakulöst sätt lyckades jag hålla en fin rytm och spänst i galoppen UTAN att han stack, och utan att jag hängde i bromsen. Fina fina häst!! 😀 SOM han hoppade.

Som vanligt var det en svår övning Jens byggt, vi red typ serpentiner och hoppade hinder väldigt svängigt och kontrollerat, sen skulle vi växla mellan det och att rida stora galoppsprång och komma in på två enorma oxrar helt fristående och sen tillbaka igen på de där svängiga linjerna med korta galoppsprång och taskiga avstånd där vi dessutom skulle växla mellan olika antal galoppsprång. En superbra övning för att få kontroll på galoppen, och har man det så blir ju det mesta lätt sen. Dock fick jag något höjdskräck när Jens höjde oxrarna till minst 1,20 när Tell och jag skulle rida. Jag trodde ju jag skulle få rida på den lite mer lagoma höjden som de andra fick. Men jag bestämde mig för att inte titta på den där jätteoxern (som han dessutom ställt in två mur-delar i botten på för att den skulle bli lite tittig, kändes som ett hinder från 70-talet, haha!). Jag bara red längs spåret i bra galopp och visste ju ändå var hindret var, så först när jag svängde in på linjen mot hindret (med typ två galoppsprång kvar) så ”fick” jag titta på det. Det var en väldigt bra idé, vi kom rätt varje gång! 😀 Bra coachning av mig själv där. 😉

Jens ville att jag skulle trycka till Tell mer så han kom in lite ”för nära” på det där stora hindret, han ville att han skulle ta i ordentligt för att komma över, men jag kände att jag låg så himla bra så jag gjorde inte som han sa. Jag bara satt kvar och höll om. Tell hoppade upp sig fantastiskt fint, det blev ett riktigt kanonsprång. Så när jag frågade Jens sen varför han skrek ”mera ben” när jag låg så bra, så fick han ju erkänna att han inte trodde att Tell skulle ta i så fint ”av sig själv”. Hehe. Heja gullepåll! ❤

Vi skrittade hem i vad som kändes som en tunnel av ljus och lycka, det fick bli pannlampe-premiär genom skogen och JISSES vad svart allting annat var! Som i en säck! Hästarna fick sova inne för första gången ”i år” då det spöregnade hela natten också. Nu känns det verkligen som att hösten är här. Men ska hästrackan vara såhär fin att rida i både hoppningen och dressyren (skött sig super på uteritter dessutom) så har jag faktiskt ingenting ALLS emot hösten! Bring it on! 🙂

 

En hoppstjärna och många tankar

Ja jisses hörrni. Fan vad det är tufft att ha häst ibland, men åh så underbart också. 

Jag har sovit rätt dåligt på sistone, och det gör jag typ aldrig, så jag inser att nog ändå går och tänker en del på vad som ska hända med min lille häst. Igår ringde Folksam och sa att det är ok att operera Tells bakknä på Jägersro. Så skönt! Jag kommer ju bli fattig ändå såklart, men bra att veta att de tar detta. Man kan ju bli fattig eller extremt jävla fattig. 😛

Jag ska försöka få fatt i Staffan så jag får ställa en massa frågor och så nu igen. Jag måste veta exakt hur lång konvalescens det är (om allt går bra naturligtvis), och fråga igen om oddsen och varför han tycker jag ska operera. Det tycker jag väl själv också visserligen, men det är så skönt att prata med någon som faktiskt är expert på detta och kan hjälpa mig att känna att jag kan ta ett bra och klokt beslut. Frågan just nu tycker jag väl mest är NÄR han ska opereras.

IMG_3973.JPG

Igår på hoppträningen var Tell så OTROLIGT fin (och SÅ glad över att få hoppa såklart), och Jens tyckte han verkade vara i sitt livs form. Han sa att han såg jättefin ut. Och det är han ju! Helt ovetandes om sin mattes ångest är han också, förbaskade djur. 😉 Min snälla träningskompis Elin sa att Tell och jag var hennes målbild över hur det skulle se ut, jag blev så glad att jag nästan fällde en tår. Så gulligt sagt. ❤

Nu återstår det att se om han kände av den här hoppträningen, får se om något syns idag. Jag ska ut till stallet snart i regnvädret och skritta ut med min lille pelle har jag tänkt. Om han ÄR halt nu (eller markerar) så blir det väl operation. Men pallar han detta och är fortsatt fin och fräsch så skulle jag hemskt gärna vilja rida nån liten fälttävlan innan vi åker och opererar honom. Känner mig rätt självisk som vill rida, men å andra sidan så älskar ju mitt djur också aktiviteter av alla de slag, och har han inte ont så plågar jag ju honom inte. Tvärtom. (Tror jag). Men som sagt, sånt här är bra att ha en klok veterinär att bolla med.

IMG_3971.JPG

Igår fick jag panik över att min semester snart är slut och drog till Halland helt själv, kände att jag behövde komma ut till havet. Lyssnade på bra sommarprat, kollade på havet, körde på fina småvägar längs hallandskusten, lyssnade på bra musik och hade det fint. Jag åkte förbi Hermanstorp och tänkte på hur mycket jag längtar efter att åka till Anne och träna, och att rida fälttävlan! Det absolut roligaste jag vet i hela världen. Det är synd att jag inte tror på gud, men jag ber ändå till alla högre makter att Tell och jag ska kunna rida många fler fälttävlan och ha roligt ihop. Annars kommer jag väl göra det på någon annan häst, men sånt är svårt att tänka på just nu. Det är ju Telleman jag vill ut på roliga äventyr med, min älskade älskade racerlama, han är one of a kind och min allra allra bästa vän! ❤

IMG_3938

fullsizeoutput_4166img_2526fullsizeoutput_4169

Hoppet lever

Idag är det fredag, fast onsdag. Härligt med långhelg! Nu ska det bli värmebölja igen så jag får väl stiga upp tidigt och rida i helgen.. eller rida sent. Något säger mig att det kommer bli det senare. 

Tell fattade direkt att det var hoppträning idag, det brukar vara det när hopptränarn kommer körandes och parkerar vid stallet. Och så trillar det in en massa hästtransporter, lastbilar och tillhörande människor och hästar. Full aktivitet. Han ställde sig genast vid grinden och gnäggade högt. Det hade han nog gjort i tre timmar när jag kom, med tanke på att första gruppen började kl 17 och jag skulle rida 20. 😉

IMG_3112

Träningen gick finfint, det var mest jag som kände mig lite ringrostig. Jag fick lite skäll för att jag hade lite för långa tyglar och fastnade lite i bromsen i onödan ibland. Men det var absolut ingen större fara på taket som väl var. Tell var en riktig stjärna, så lugn och lydig! Man kunde knappt tro sina öron. Ibland ser han verkligen UT (och känns) som en 15-årig läromästare! Han väljer sina tillfällen den räven. Men han gillar ju att hoppa, så han ville väl visa sig från sin bästa sida så jag inte skulle ändra mig till dressyr. 😉

Vi hoppade inte allt idag, och inte så högt som de andra. Vi tog det lite lugnt helt enkelt. Sen fick han en dusch och fick gå ut och beta gräs med brorsan brun. Gullisarna.

Håll nu tummarna att det här får fortsätta hålla i sig, nu är det bara drygt fem veckor kvar till fälttävlan i Hoby! Och lite mer än tre veckor till terrängträning.  😀

IMG_3111

IMG_3108

De har gått ute dygnet runt i några veckor, men nu fick jag plocka fram detta. Han hade blivit rätt biten på bringan och vid skapet. Sommaren är officiellt här…

Bläh

Deppandet fortsätter, fast jag förstår att jag får ta mig samman och att jag egentligen har det väldigt bra. Suck. 

Igår var det hoppträning. Jag var peppad, och Tell var VÄLDIGT peppad. ”Woho, terräääääääng”!!!! (Fast det var banhoppning). Hej och hå. Det började helt uselt med att Jens blev skitsur för att vi alla red så dåligt. Men han hade faktiskt förklarat övningen kasst också, antagligen i kombination med att vi lyssnade lite dåligt. Strunt samma. Sen gick resten av träningen halvdåligt, jag kände mig HELT värdelös på att rida och Tell var den gladaste hästen i Småland och låg på som en gnu. Jag tror iallafall inte att jag har förstört min häst. Däremot har jag lite halvt förstört mitt eget självförtroende, jag måste gaska upp mig så jag vågar åka och hopptävla på söndag. Hästen kan ju, han kändes superfin om än något på… ähum. Det är bara jag som får panik och inte ser några avstånd. Sånt där är så lätt för proffs (tror jag), ”det är bara att rida”. Skitsvårt för oss amatörer, man lägger mentalt krokben för sig själv och sen är det ajöss. Men på tävling kan det ju visserligen gå bättre när det känns så, då är det bara att rida vidare.

Jag tror egentligen inte att det såg hemskt ut på träningen, det är mest att jag KÄNNER mig som världens sämsta ryttare och hatar när jag inte kan göra min häst rättvisa. Terräng kan jag uppenbarligen rida, iallafall litegrann, men inte hoppning. Suck.

Sen har jag också deppat ihop (igen) över att Udden ställt in, och kan knappt glädja mig åt att åka och rida stilterräng. Men det känns säkert bättre på måndag när vi varit där och tränat för Linda. Jag skulle bli förvånad annars. 😉 Gärds vet jag inte om jag kan åka på (Matias fyller 40 och har förmodligen tänkt att vi ska bjuda hem lite folk), plus att det i så fall kommer kosta mig minst 1000 spänn om man räknar med veterinär för att jag inte anmält i tid. (Men då visste jag ju inte att Udden skulle ställa in). Vinslöv har inte öppnat anmälan än, blir jag bara anmäld dit känns allt kanske lite roligare. Jag måste liksom ha en plan, något att se fram emot och träna till. Känner mig helt lost annars.

Det var det gnället det, nu ska jag lägga av med det här surandet och ta mig samman! I påsk ska jag vara hemma och vila, greja i trägården, åka och tävla hoppning och träna terräng. Det blir fint det. Glad påsk på er! 🙂

Här kommer fler bilder istället på nåt vi ändå är lite bra på. Och är väldigt glada för båda två. 

Skärmavbild 2017-04-13 kl. 11.47.11Skärmavbild 2017-04-13 kl. 11.48.07fullsizeoutput_415c

Världens bästa hopphäst

Oj vad jag var nervös inför hoppträningen igår. Jag hade jobbat som en galning hela dagen, levererat kylgel på vägen till folk som ska ner till Tågarp och tävla i helgen, kört 40 mil, och repat med min sånggrupp dessutom. (Det gick för övrigt skitkasst). 

Det är väldigt känsligt när man sjunger acappella, det kan låta hur bra som helst men alla fem måste vara på topp samtidigt, hela tiden. Fullt fokus. Och bra akustik. Annars låter det förjävligt. Jag var inte alls på topp, men ville ju repa ändå för det är svårt att få ihop oss alla fem.

På vägen hem därifrån hade jag bråttom till hoppträningen och kände att jag var helt oproportionerligt trött och nedstämd. Då kände jag att jag hade jätteont i halsen och huvudet. Jag borde verkligen åkt hem och lagt mig under täcket, men jag ville uppbåda alla min krafter för att rida hoppträning! Jag tog hjälp av två alvedon och en redbull. 😉 Såklart körde jag till stallet och inte hem!!

Att jag var nervös för träningen var för att jag kände att jag inte hade NÅGRA marginaler. Ni vet, saker kan ju gå fel när man rider, och då måste man ha marginaler i sitt mående så man klarar av att hantera motgångar OCH skärpa sig och rida bättre. Typ ta instruktioner utan att börja gråta. Så medan jag skrittade ner till ridhuset berättade jag det här för Tell. Tänkte att han skulle förstå att nu måste det gå bra, vi måste hjälpas åt. Matte orkar inte. Men vi gör det här ihop nu, det är ju roligt att hoppa. Kom igen älskade vän, hjälp mig nu! Typ så. ❤

Och det verkade som att Tell lyssnade. Åh vad han hjälpte mig fint! Och jag red faktiskt bra, tro det eller ej. Det var en svår teknikbana med jättemycket lydnad, men ändå var man tvungen att växla upp galoppen och omväxlande kunna rida kortare galopp och sen länga, allt i balans. Precision, lydnad, mjuka hjälper, balans och rytm! Tricket var som vanligt att skita i hindren, och BARA fokusera på vägarna mellan och rida det bästa man kan där. Då är hindren ingen match alls.

Jag red lite FÖR noggrant i början, kände att vänstervarvet var rätt stretigt idag med (men tack och LOV för att jag hade jobbat honom ordentligt igår)!! Men det räckte med att Jens sa till mig en gång att ”du rider bra, det ser fint ut, men du måste växla upp galoppen lite till”. Så då gjorde jag det. Ibland är problemet att Tell ger sig iväg och blir lite lång, typ hoppar ”iväg” från mig, men nu lyckades jag peppa på med längre galoppsprång som med ”bra stamp i mattan” och han var ändå kvar hos mig. Vi hoppade massor av varianter på denna lydnadsbana, och mitt i andra rundan tror jag det var så fick jag så mycket beröm från Jens (Tell hoppade verkligen som en miljon) så jag blev helt paff och stannade. Trodde jag var klar! Hahaha! Skojade och sa att han får hålla tyst och berömma mig på slutet i så fall, jag kommer ju av mig om jag får så mycket beröm mitt i!! 😀

Men det gjorde verkligen ingenting. Tell, vilken stjärna han är. Vi hade sånt bra tryck i galoppen att på en linje där Jens inte trodde jag skulle fixa fyra galoppsprång (eller iallafall få rida av bara h-vete, Tell är ju inte så stor), så fick vi lite trångt till och med. Ändå jagade jag inte alls iväg honom. Bästa bästa häst!! Tack gode gud att vi inte hamnade i trubbel, det hade jag inte rett ut.. 😉

Mycket riktigt fick jag äta upp detta och idag har jag skitont i halsen och värk i hela kroppen. Jag vilar mig och äter apelsinsallad med ingefära och flingsalt. Störd som jag är så tycker jag ändå att det absolut var värt det!

Skärmavbild 2014-04-25 kl. 23.28.50

Snart är det äntligen dags för fälttävlan! Längtar!! Den här lilla ponny-pållen kan se rätt stor ut när man ser honom galoppera i terrängen! 🙂 

 

Terrängpremiär för året 

Hurra vad roligt det var att träna terräng igen! 


Vädret var lite sådär ”skyll dig själv att du åker på terrängträning i mars”-aktigt. Dvs blåsigt, kallt, regn, hagel och snö blandat med sol och härliga tider! 


Tell var en stjärna. Det är bara piloten som ska sluta ratta omkring och låta hästen vara ifred. 😜 Känner mig lite ringrostig. Men strunt i det, det var sååååå kul!!! Duktiga duktiga häst!! 

Philippas bana utanför Eringsboda är helt toppen att komma igång på, inte så stor men ändå alla typhinder och man kan träna på det mesta. Det är bra att fältet inte är så stort och att det är kuperat, man måste rida! 😉 Det finns hinder från pyttemodell upp till 100-klass ungefär. Underlaget var jättefint. Man kan inte tro det är mars! 😊

Hoppträningen i onsdags gick också rätt okej, men jag känner mig ringrostig där med!! Kan det vara för att jag hoppar för lite mellan träningarna… och terräng har jag ju inte ridit på ett halvår känns det som. 

Det enda minuset med dagen var att Tell var jättebusig i vinden hemma när jag kom ut till stallet och ville inte alls åka nånstans, han ville busa i hagen med den vita ponnyrumpan, och dessutom hålla koll på det nya snygga fullblodsstoet som lånats in till gården i avelssyfte. 😍 Hon är jättejättefin, jag håller med, men det var liksom ingen anledning till att Tell skulle få stanna hemma. Förbaskade sprätt! Men med havrehink gick allt prima. Då var allt glömt.  


Däremot visade sig min idé att köra Tell på höger sida i släpet vara en fullkomligt usel idé. Tyvärr har dörren på vänstersidan inte hunnit bli lagad än men jag behövde ju släpet ändå, så därför tänkte jag att han kan väl åka på andra sidan. Men nehej det gick att få in djuret men sen kastade han sig ut direkt. Tydligen är hans eget släp som han vanligtvis älskar hästätande just på höger sida. Vänstersidan däremot är han ju van vid, där sker inga mord alls tydligen. 🙈🙈🙈 Men eftersom den dörren är helt kaputt så ville jag ju verkligen inte att han skulle skada sig! Dock fick jag ge mig efter 20 minuters bråkande, annars hade vi ju inte kommit till terrängträningen alls!! Så han fick åka på den gamla hederliga sidan, med trasig innerdörr. Det gick hur bra som helst. Suck. Men okej, vi löste det ju. Vi ska träna på att stå på höger sida en annan gång när vi inte ska iväg nånstans, det vore ju ändå lite bra att ens 15-åriga djur kan vara NÅGOT flexibelt ibland iallafall. Kan den arma matten tycka. 😅😜 

Trevlig helg på er! 😊