Hoppträningen i onsdags 

Nu kommer äntligen en rapport från hoppträningen i onsdags! Jag var mest nervös över att Tell skulle få ont dagen efter, själva hoppträningen såg jag jättemkt fram emot. Och nu vet jag ju dessutom att Tell mår bra, han går spikrakt och verkar må utmärkt i kroppen. Tjoho! 😃

Vi fick trava över cavalettibommar på galoppavstånd, rida en åtta. Sen  tog vi dem i galopp. Bra för att få hästarna att lyfta på benen och ha koll, och bra för piloterna att svänga och kolla så det funkade åt båda hållen. 

Sen hoppade vi en bana bestående av några linjer och några ”kombinationer” med studs oxer studs. Så hästarna fick jobba en del. Tell gjorde dock det här så bra så vi red bara den här banan 2 ggr. Så glad att jag tränat mycket på Chris övningar och att jag varit duktig och tagit fram bommar inför detta. Annars hade vi nog inte varit riktigt lika samspelta. 😜

Jens tyckte det såg finfint ut, man kunde inte tro att vi inte ridit hopplektion sedan i november typ. (Fast jag har ju ridit med ögonen, ibland funkar det också väldigt bra! 😊 Att kolla på duktiga ryttare är verkligen SÅ bra). Det enda jag inte var riktigt nöjd med var min anridning på en långsida med räcke oxer räcke, tre långa galoppsprång mellan. Där måste man verkligen galoppera på i svängen för att slippa ”gasa på” inne på själva linjen och jag var lite för mesig. Men Tell är ju lydig så det var inga problem att få till det ändå. Men ni vet när man liksom VET hur linjen ska ridas och så får man inte helt till det i praktiken. Ja ja. Lite ringrost får man väl skylla på. Det var ju ingen större fara. 

Gulliga Hannah håller Elins häst Carla efteråt när vi plockar ut hinder. Vovvarna Charlie och Prins är väl för goa! Det tycker Carla också. ❤️

Trött ryttare – pigg häst

Jag vill verkligen inte ösa ur mig gnäll, men det här är ju lite som min offentliga dagbok kring hästeriet. Tror nog att alla ni som läser vet att det går upp och ner med det, precis som med övriga livet! Det är så knäppt med ridning att det inte ens alltid handlar om hur det ”går” utan mycket mer om hur det känns… suck. 

Mörker och dimma hemma. Ändå väldigt härligt ridväder och skönt med stor bana med belysning! Men ändå, vad säger man. November…


Igår hade vi hoppträning för Jens. Jag hade genrepat litegrann dagen innan genom att rida mycket tempoväxlingar, ha koll på galoppen, gasen och bromsen. Skuttade över några små hinder på banan hemma och försökte vara lugn och tänka takt och rytm. Det gick ganska bra.

Sen på hoppträningen tyckte jag bara att Tell var stel som en planka och låg på som en galen racerkamel. Klart han var pigg och glad, det är han ju alltid. Och han älskar verkligen att hoppa. Tyvärr blev jag också stel och sur och drog tillbaka fast jag inte vill. Försökte verkligen rida med kroppen. Men det är svårt. (Jag vet att man inte ska ge hästen en chans att lägga sig på, om jag inte drar kan ju inte hästen dra! I teorin iallafall. Jag kan säga att det är en svår balansgång i att ”bara hålla handen stilla” när hästen ligger på. Det spelar ingen roll om det är hans eller mitt fel, liksom, det är bara skit). Det är inte så att jag får ”200 kilo i varje hand”, det är mer att han känns så himla stel och gör sig rak, sänker ryggen och bara spettar på helt sjövild. Sen i det är han egentligen ganska lättriden, han är ju lydig och så. Det är bara det att jag är ute efter samma känsla fast med den stora skillnaden att jag vill ha honom avspänd. I normala fall brukar jag försöka hålla mig lugn och låta honom komma till arbete allt eftersom, Jens har ju nästan alltid bra uppvärmingsövningar så man får hästen igång men ändå med sig. Och det försökte jag väl nu också.

Det var nyttiga övningar när vi väl kom igång och hoppade bana, men det tog ett tag innan poletten trillade ner och jag fattade hur jag skulle rida. Kanske hade det gått snabbare om jag hade fått en bättre förklaring på vad jag skulle göra, iofs det möjligt att jag fick det men bara lyssnade för dåligt. Jag vet inte. Hur som helst, jag red skitkasst en gång, men sen när jag väl förstod vad jag skulle göra så gick det bra. Tell hoppade super. (Meningen med övningen var att man både skulle kunna rida rytmiskt framåt men ändå använda vägarna smart för att komma rätt. Det gick inte att bara rida ”rakt” mellan hindren och ”bara” använda rytmen, här var man tvungen att tänka till och antingen rida rakare linjer (alltså snedda) mellan hinder för att få ett bra språng och inte få för lång distans, eller hålla ut och göra en liten båge så man inte skulle komma för nära). Precis sånt som är superbra att kunna på tävling där alla avstånd kanske inte är ”jättesjyssta”.

Jag är nöjd med att jag fick till det, att Tell hoppade väldigt bra och det kändes lätt till sist, men jag är sur över att det inte kändes bra alls TOTALT sett. Jag vill rida bra hela träningen! Hur gör man det egentligen?? Jag kan liksom inte riktigt vara glad för att det gick bra i 10 minuter på slutet. Jag blir så less och trött och tänker att jag borde ta en paus och bara gå ut och promenera i skogen med Tell i några veckor. Men på söndag ska vi tävla hoppning (100 och 110) så jag får väl ta en paus efter det. Tell kommer iallafall tycka att det ska bli JETEkul att få hopptävla. Han är ju hoppehäst, vilket han har berättat för sin matte ungefär två miljoner gånger. 😉 Så han kommer vara glad och taggad till tusen det är jag helt säker på. 🙂

Jag känner mig så sjukt trött och hängig, vill bara gå i ide i några månader helst och inte komma fram förrän det är ljust igen. Tyvärr går inte det. Så nu har jag köpt D-vitamin och rosenrot på hälsokostaffären. Jag äter aldrig kosttillskott annars men varje år i november gör jag ett undantag. Jag skiter i om det bara är placeboeffekt, men det brukar kännas bättre iallafall! 🙂

img_1706

Siri hjälper mig med lite gos. Pälsterapi är alltid bra!

PS: Bra mörkertips/inspiration: Häst/ridpoddar!! Kan varmt rekommendera Tidningen Ridsports Ridsportpodden, Sveriges Radios Ridpodden, även Agria har en podd som heter Pälspodden. Det här avsnittet var riktigt riktigt bra, tack för tips Vera! ❤ Och så måste ni självklart lyssna på ovan nämnda Veras fantastiska dokumentär ”Britta, Silver och jag”.

Snart kommer förresten en TILL podd köra igång, och den heter inget annat än fälttävlanspodden! Det ni! 😀

(Jag har apparna itunes, sveriges radio play och acast i mobilen, då kan jag lyssna på alla möjliga tänkbara program och poddar t ex när jag mockar eller kör bil).

Sen kan ni läsa om Britta och Silver-böckerna efter det och återuppleva er barndoms häst- och-stall-kärlek och drömmar. Det tänker jag göra. För den kärleken sitter banne mig i hela livet, oavsett mörker och novemberdepp! 🙂

Hoppträning

Igår kväll var det hoppträning, allt kändes väldigt märkligt för jag hade just fått reda på att en väns älskade häst har dubbelsidiga senskador och mest troligt aldrig kommer gå att rida på igen. Den ska vila nu i ett halvår, men hoppet är mycket litet, och även om den skulle repa sig någorlunda så kommer den aldrig komma tillbaka till samma höga nivå i vilket fall. Så fruktansvärt tråkigt!! Vi gör ju allt, verkligen allt, för våra älskade djur och ändå händer sånt här ibland. Jag är så otroligt ledsen för min väns skull.

Dock uppskattade jag ännu mer att min egen häst är så fin och fräsch, satt nästan och kände mig lite tårögd, man blir ju påmind hela tiden i hästvärlden om hur förgängligt allt är. Se till att njuta av varje sekund med era hästar, det kan dessvärre ändras väldigt snabbt. ❤

Hoppträningen gick bra, men jag kom på först efter lektionen hur jag skulle ha gjort, damn it! Så kan det också vara. 😉 Jens tycker att Tell hoppar allt av sig själv, utom när det blir uppåt 1,20 och högre, då måste jag börja rida. Säger Jens. Själv var jag blöt i svett och tyckte att jag red som en gnu HELA tiden, men det syns uppenbarligen inte. Ähum. Nåväl, själva övningarna bestod av många studs och kombinationer med olika avstånd, så hästarna fick ömsom hoppa upp sig rejält och även sträcka sig över rejäla oxrar. Riktig kraft-rygg-yoga för våra fyrbeningar! För oss piloter gällde det att kunna ha ”ping” i både kort och lite större galopp, få hästarna att vänta och att använda ryggen och rumpan på rätt sätt. Sätta fjäder i dem så de hoppar väl och blir mjuka och gymnastiserade.

Skärmavbild 2016-02-04 kl. 19.40.34

Gammal hoppbild, men här spände vi fjädern fint!

När det blev lite högre sa Jens att jag skulle använda mer skänkel och hjälpa Tell sista galoppsprånget mot hindret, men rider man mot en gigantisk oxer så kan jag säga att jag sparkade på det jag kunde mot hindret – sen höll jag i mig och var glad att vi kom över. Det jag skulle ha gjort var att sitta kvar i sadeln lugn som ett proffs, spänna magen, hålla om med skänkeln och spänna fjädern precis mot hindret. Lugnt låta Tell hoppa ”upp till mig”. Det fattade jag först efteråt. Det var det Jens menade när han sa mer skänkel. Inte att jag skulle släppa allt och sparka på.

Tell den duktiga hoppglada racerlaman hoppade allt jättefint och jag hade en superfin känsla i stort sett hela passet, var bara lite missnöjd över att jag inte riktigt fick till den där ”spänna fjädern”-tekniken helt optimalt på de lite högre höjderna. Men det där är ju en träningssak. Det ÄR därför jag tränar! 🙂 Det känns verkligen inte omöjligt att rida 1,10. Jag är så glad att jag inte har några ambitioner för tillfället att tävla högre än så! Det känns verkligen lagom. En träningskompis ska debutera 1,40 i helgen. Jag känner mig lätt illamående bara av tanken. Så sjukt glad att det inte är jag, hahaha! Men de är superduktiga så det kommer säkert gå jättebra. Om jag satt på en riktigt säker, rutinerad och duktig hopphäst hade jag nog kunna tänka mig att rida 1,30 nån gång men när det är högre än så blir jag verkligen höjdrädd.

Snart måste jag börja träna på lätt klass-dressyrprogrammet inför nästa tävling, det ska bli kul! Det ser riktigt roligt ut att rida. Fattade ingenting först när jag läste programmet som pdf, men kollar man på youtube när folk rider det så blev det ju begripligt helt plötsligt.

 

Hoppade bana inomhus i 27°C

Igår kväll var det hoppträning för Jens, som vanligt var jag lite nervös eftersom jag bara skuttat nåt litet hinder här och där sen sist, och inte kände mig så jätteförberedd.

Varför vill man så gärna att det ska gå bra på träningar? Helst att allt bara ska gå sådär prickfritt och man ska få MASSOR med beröm. Haha! 😛 Det är ju verkligen när det går som sämst som man behöver hjälp som mest. Visserligen har jag varit med om båda i mitt ryttarliv, och jag vågar verkligen ta hjälp. Även när jag känner mig helt kass. Läste ett klokt inlägg om det här, håller verkligen med!

Denna gång gick det dock mycket bra, Jens sa till och med att det här var något av det bästa han sett mig rida. (Och Tell hoppade riktigt riktigt bra). Jättekul att höra, jag tackade och tog emot! 😀 Tack fälttävlan, det är verkligen som att han går så JÄKLA bra nu sen vi var på Udden och flög runt terrängen!! 😀

Däremot vet jag inte om jag håller med själv om att detta var den bästa träningen, jag har varit med om andra pass när man satt en runda där bara ALLT stämt och man nästan får en religiös känsla och känner för att gråta en liten skvätt. Men jag tar det positivt, jag måste ju helt klart ha utvecklats som ryttare (och som ekipage ihop med min fina häst) när Jens säger att det är jättebra, och jag själv håller med MEN vet precis vad jag kunde ha gjort ännu bättre. Det är en härlig känsla! Hur som helst är jag stolt över mig själv och min glada hopplama, han är ju bara bäst. Han älskar verkligen att hoppa. Det var en typisk Jensbana med avstånd som inte stämde ”gratis” nånstans så man fick vara beredd och kunna korta och länga utan att det såg ut som hej kom och hjälp mig. Det är häftigt när det funkar och plötsligt ser banan ut som att alla avstånd var jättesnälla istället, för att man har med sig hästen.

Jag måste komma ihåg nästa gång att när hindrena blir högre ska jag rida likadant mellan hindren, men ge lite mer skänkel precis i avsprånget. Min duktiga häst hjälper mig ändå, men jag vill ju inte sitta där mot världens fetaste oxer och bara hoppas på det bästa. Måste kunna ändra min ridning litegrann utan att ”göra för mycket”. En bana på 1,00-1,10 kan jag galoppera runt i bra rytm, men ska jag göra samma på 1,20 eller ännu högre så måste jag hjälpa Tell med lite mer ben precis i avstampet. Jag är glad att jag inte blev höjdrädd iallafall, jag kände först över hindret att ”ojdå här skulle jag ha hjälpt honom lite mer, undrar hur högt det här är”?? 😛

När vi skulle hem och hade plockat undan hindren blev Tell helt kopiöst rädd när Sara stängde ena porten till ridhuset, vi hade haft öppet på båda kortsidorna pga den extrema värmen. Min snälla lugna hopphäst förvandlades på ett ögonblick till helt SJÖVILD. Det var nära att jag tappade honom. Jag kom att tänka på att detta inte händer särskilt ofta nuförtiden, jag var mer beredd på hans hastiga temperament förr i världen! Men visst, han är ju häst. Alla hästar kan bli rädda. Och han är rätt så explosiv.

Sen skulle jag sitta upp och det var knappt att det gick, han ville HEM. Omedelbart. Rädda sig den som kan, tänk om man blir uppäten av en PORT!! Gudars vilket värdelöst slut det hade varit sa Tell. Jag suckade och var ändå glad att han lugnade sig något efter några hundra meter. Hem kom vi med pannlampa och reflexer, fick inviga dem för säsongen idag. Bästa, fina lille tok. Vad jag älskar den här hästen! ❤

 

Kvar på jobbet

Igår hade vi hoppträning, det var så himla varmt! Och jag red kl 17, dvs direkt från jobbet upp på hästen…

Jag red verkligen som en kratta i början av passet, satt och backade in i hindren, Tell kändes stel och jag hade för kass galopp… och var sur för att jag red så dåligt. Sen tog jag mig samman som väl var och slutade tänka på hindren, bara red vägarna noga med bra galopp och aktiva bakben. Allt satt som en smäck. Skönt att det ordnade upp sig.

Fasen att det ska vara så svårt att rida. Det är ju ”bara att rida” men ändå inte så bara. Det mentala ska vara med också.. funkar liksom inte att komma med andan i halsen och sen plötsligt rida bra. Inte för mig iallafall. Min syster Maja var med och filmade lite, ska ladda upp det sen tänkte jag! Har inte hunnit än.

Imorse var vi ut till stallet, det var asvarmt och soligt IGEN men nu hade jag lovat att Maja skulle få rida lite lektion på Tell. För mig alltså. 🙂 Båda mina systrar har ridit mycket för länge sen, men de rider inte så mycket som jag gör nuförtiden. Maja hade så ont överallt efter detta pass så hon knappt kunde gå. Haha! Men både hon och Tell var jätteduktiga, det såg superfint ut! Jag var glad att Tell skötte sig och inte ballade ur. 🙂 De fick till och med hoppa några minisprång, Maja var så glad. ❤

IMG_0853

Imorgon bitti får Tell följa med mig till jobbet i Kalmar, eller nä, han ska bli avlämnad i en utebox på ridklubben Udden såklart. Sen åker jag ut dit och rider stilterräng efter jobbet, ska verkligen försöka att INTE ha andan i halsen då! Även om jag kommer försent så har jag bestämt mig för att inte bry mig, då får jag ju träna på terrängbanan i vilket fall. Längtar till på söndag, ska bli så kul med fälttävlan! Äntligen!! 😀 ❤

Hopphästen levererar!

Igår var det hoppträning för Jens och jag var nervös hela dan. Var helt säker på att jag skulle få skämmas ihjäl. 😉

Visst, Tell började passet med att vilja springa så fort som möjligt och inte hålla ihop sig ett smack, men jag stod upp i lätt sits och försökte så gott det gick rida fem språng framåt fem vänta, och repetera det. Strunta i huvudet så länge som var rakt upp av total lycka över att vara på hoppträning. Jag hade typ hans glada öron i näsan. Haha… Försökte tänka att jag var grymma Peder Fredricson (som jag just sett på OS-finalen i laghoppning på TV) och andra förebilder som rider så himla bra. Vad hade Peder gjort? Han hade nog låtit hästen gå framåt och fått igång bakbenen, och stämt av då och då på ett mjukt sätt, tänkte jag.

Sen på uppvärmningen fick vi rulla på i lite olika formationer över cavalettibockar med byte över ”minihinder”, det gick sådär först men jag struntade i det och bara försökte hitta rytmen. Plötsligt hade vi det, och det hade alla andra också i gruppen! Jens bara stod och gapade och sa ”Shit vad bra ni rider nu, ALLIHOPA! Alla har fått perfekta språng nu i två hela varv”! Han lät riktigt imponerad. 😀 Vi skrattade och sa att vi kunde sluta då när vi var på topp. 😉 Men det ville vi såklart inte.

Resten av passet blev en lydnadsbana där hästarna omväxlande skulle vara ihop och vänta över studs till en vattenmatta, och sen växla upp lite mer framåt på olika linjer och en kombination. Tell var så galet glad över att få hoppa igen, och han gick så sjukt bra. Jag red mirakulöst rätt bra också utom på ett ställe där jag glömde av mig att räkna på grund av ett så sjukt fint språng på förra hindret, så då kom vi lite nära på nästa. Men i övrigt gick han som en PENG och stampade runt en 1,15-bana högt över hindrena som en glad brun kanin. Särskilt kombinationen, satan vad han hoppade bra. Jag var så överraskad, hade verkligen inte trott att det skulle gå bra jag som knappt har hoppat på evigheter. Flänghoppning i dressyrsadel kan ju knappt räknas. 😉 Men nåt måste jag ju ha gjort rätt iallafall i mina idoga försök att rasta av min vilda glada racerlama! ❤

Att det spöregnade hela passet glömde jag bort medan jag red, dock fick jag ägna en bra stund efteråt att torka både min häst, torka och smörja alla mina grejor, och försöka torka mig själv. Tycker inte det har regnat så mycket i sommar, vattennivåerna är extremt låga fortfarande, men när det väl HAR regnat rejält så har jag ju prickat in att precis då rida antingen fälttävlan, teamchasing eller hoppträning! Bra där!

Skärmavbild 2016-07-11 kl. 17.28.38

Jätteblött men kul del 1

Skärmavbild 2016-07-04 kl. 13.40.52

Jätteblött men kul del 2

Lyssna på Flemming Winberg i ridpodden förresten, om ni inte gjort det! Han är rolig och klok. Rekommenderar att man gör olika saker med sin häst, kanske provar WE eller western t ex om man annars rider dressyr. Och så tycker han att fler borde ställa sig frågan om man verkligen måste tävla. (Temat var ”Håll hästen frisk”).

Det var Flemming som opererade Tell för länge sen när han var unghäst och hade fått en cysta i ena bakknät. Jag ringde och pratade med Flemming inför att jag funderade på att köpa Tell, och fick bra svar av honom då. Tyckte han verkade väldigt klok, och det tycker jag fortfarande.

Jag är så glad att jag som hästägare råkade hamnade mitt i en skock av duktiga proffs, som också är väldigt sympatiska och nere på jorden. Staffan Lidbeck, vår veterinär, träffar man ju ute på fälttävlan ibland antingen ridandes själv eller med sin familj. Flemming rider western, och equiterapeuten Håkan Cranz som jag gillar så mycket träffar man på ibland en tidig morgon i Skåne skrittandes ut på en galoppör i morgonsolen. Jag har många många fler härliga och sympatiska och kunniga hästmänniskor omkring mig, och jag är bara SÅ glad för det.

Facebook påminde mig idag om att det var tre år sen Tell och jag började tävla fälttävlan, här är från vår första tävling i stilterräng på Hermanstorp 2013! Nu taggar vi för WE nästa helg, och sen förhoppningsvis fälttävlan efter det om bara Udden kan öppna sin tävling på TDB så man kan anmäla!! 😀

Skärmavbild 2016-08-18 kl. 09.29.14.png

Ida och Tell i Hermanstorp

 

 

 

 

På hopputflykt till vackra Björnö

Jag borde faan få pris som Smålandsambassadör snart tycker jag. Det är så VACKERT här såhär års så att man tappar andan. Till och med den annars så tråkiga 25:an mot Kalmar är så sjukt fin så man smäller av. 

Nu bor jag ju som bekant i Sverige, ett otroligt fagert land särskilt sommartid. Ibland känner jag mig som en tysk turist i mitt eget land.. hahaha! Men det är väl härligt att man uppskattar hur fint man bor, hur bra man har det.. ni vet. Iallafall ni som bor i Sverige och läser den här bloggen vet nog vad jag menar, kanske ni som bor i andra länder också känner igen er! Bor man vackert kommer det liksom bara över en ibland, och det är väl tur det. Tänk alla dom som inte SER allt vackert runt omkring. Jag är min pappas barn det hör jag nu, naturromantikern.. 😉

Björnö, govänner. Det är en halvö ut i havet norr om Kalmar. Och där ligger Björnö Slott (eller om det heter Säteri?) Dit måste ni åka. Jag höll på att DÖ av lycka så fint det var. Och ännu bättre så gick Tell som en miljon dollar på hoppträningen för Tobias Grönberg. Jag är så glad att jag fick en plats!! Lätt värt att köra i 1,45 h.  😀

IMG_9925IMG_9929IMG_9930IMG_9933IMG_9936

IMG_9937

Jätteflott ridhus i bakgrunden, så det är nog inte så illa att rida inomhus heller på det här stället! Stallet var jättemysigt också, och så goa jordnära människor som hade sina hästar där! De hade till och med solarium till hästarna på det här stället. Vilken lyx!

IMG_6460

Havsvikar på tre sidor om anläggningen. Varför tog jag inte med en handduk så hade jag kunnat hoppa i och ta ett bad efter ridningen??!! Jag tror jag ändrar mina planer på att bli fälttävlanstant på hästgård i Blekinge till fälttävlanstant i Småland vid havet, gärna Björnö. 🙂 Dessutom är det bara några km till ridklubben Uddens terrängbana härifrån!

Tobbe är en riktigt hyvens prick, otroligt sympatisk och fick oss alla att rida lite bättre än vi egentligen kan tror jag! Eller så kan vi helt enkelt detta och han lyckades plocka fram det bästa ur både hästar och ryttare! En kombination av mycket beröm, tydlighet, bra förklaringar, bra övningar och otroligt härlig pedagogik. Det är ett vinnande koncept, jag säger bara det.

Jag hade lika gärna kunnat få prestationsångest och ramla av hästen av skräck när man ska rida för nån som ridit Badminton, EM och dessutom tydligen hoppat in och terränghoppat in min häst!! ”Men är det DEN Tell”?? ”Så roligt”! Min häst är ju fantastisk tycker jag själv, men när även andra tycker det så blir jag så rörd och glad så jag nästan börjar grina. Det är såklart dessutom helt underbart att så många duktiga människor varit inblandade i Tells utbildning, men så har han ju världens bästa uppfödare också. Som känner typ hela fälttävlanssverige. Så egentligen är jag inte så förvånad.

Men det är klart, man vill ju rida bra så inte alla de här superproffsen tror att den här fina hästen har hamnat i händerna på nån galen klåpare. 😉 Som tur är lyckades jag oftast rida ganska bra idag, och det kändes verkligen super. Passet var 1,5 timme och det kändes som att rida ett pass dressyr (mycket tempoväxlingar, rida FRAMÅT, rida öppna, skänkelvikningar, förvänd galopp..) som sen övergick till hoppning. Och vid det laget var hästarna så loss, mjuka och fina och lyssnade fint så ingen hade några större bekymmer med nåt! Framför allt var det mycket fokus på GALOPPEN hela passet igenom. Tobbe sa att han egentligen ”struntar i distanser”, och han har ju helt rätt i att om galoppen och rytmen sitter där och motorn är på så är det sällan några distanser går fel. Jag har nog aldrig ridit så noggrannt i hela mitt liv tror jag, och det gav resultat. Så roligt. Fina fina Tell!! ❤ SOM han hoppade.

En till rolig grej som hände var att flera kom fram sen och ville säga hur fin häst jag har, jag blev helt generad. En kvinna ville till och med köpa honom, hon var på jakt efter en läromästare (!) sa hon. Jag är smickrad, men såhär dyrt har det här hästskrället aldrig varit.. hehe 😉 Tur hon inte frågade när han är som billigast, hahaha! Nä, men skämt åsido. Jag har inga planer överhuvudtaget på att sälja honom, men blir såklart själaglad över beröm och att folk tycker att min häst är fin. (Det är typ det bästa man kan säga till en hästtjej). En riktigt härlig häst är han ju, särskilt när han går såhär kan jag säga. Och läromästare.. ja, det är han ju för mig! Han lär mig verkligen rida, jag lär mig av honom varje dag!  Min älskade vän, jag kommer aldrig sälja honom. Jag är så otroligt glad för min Telleman, tänk att vi fann varandra! Det var nog meningen. ❤

IMG_9939

Mot solnedgången med min bästa vän!

Nu är klockan 01.32 och imorgon ska jag vara pigg nog att rida dressyrträning efter jobbet. Bäst att sova nu! Sorry för ett något flummigt och babbligt inlägg, jag är lite trött nu.. men glad! Ha det gott folk! Vi hörs snart igen!