Personlig utveckling?

Hej! Glad söndag på er! Igår hade vi en jättemysig kväll med hela stallfamiljen inklusive mormorn och morfarn (Tells uppfödare) här på middag. Matias gjorde pizza till oss alla, och hans pizza är typ godast i världen. (Han står också hela dagen i köket när han lagar pizza!!). 🙂

Den här helgen har jag kommit till insikt om två viktiga saker. Personlig utveckling? Inte vet jag. 😉 Jag har ju länge haft ångest över min fina gamla volvo som jag aldrig kommer till skott med att laga upp. Jag har varken tid, tillräckliga svetskunskaper eller pengar – även om jag älskar den högt. Det största ”felet” var väl att jag skaffade häst. 😉 Tyvärr har den gamla bilen blivit ståendes nu i några år efter att den för första gången inte gick igenom besiktningen på alla år. Så nu har jag till sist kontaktat Svenska Volvo 140-klubben. Ordföranden i klubben var hit idag och tittade på bilen och vill ta sig an den! Så nu skänker jag den till klubben. Känns fruktansvärt sorgligt att skiljas från den, den är liksom en del av mig 😦 men jag är ändå glad att den kommer bli räddad och komma ut på vägarna igen. Den där bilen är ju verkligen ett stycke svensk kulturhistoria! ❤ Och nu slipper den bli skrotad eller bli förvandlad till epa. Tack gode GUD.

52948610_1542924945837996_4715783462903087104_n

Min älskade gamla bil. Den kommer från Lillpite i Norrbotten och har varit min trogna följeslagare i nästan 20 år. Den var min enda bil i 12 års tid! Men nu får den flytta hem till 140-experter och bli ordentligt omhändertagen och återfå sin forna glans.

Den andra insikten är att jag ända sen jag klippte av mina dreads för några år sen har saknat dem varje dag. Visst, det är mer praktiskt när man är i stallet varje dag att ha en annan frisyr, men jag hade ju ändå dreads i 8 år och höll på med hästar hela den tiden också. Så visst går det. Och nu får det vara nog på saknandet, nu kommer jag boka tid på en dreadssalong i Malmö nån gång i vår så jag är fin igen och känner mig som mig själv lagom till min 40-årsdag i sommar. Jag skiter fullständigt i att tex en jobbarkompis sa att ”en sån frisyr hör ungdomen till”. Bah. Precis som att man kan vara ”för gammal” för vissa frisyrer. (Möjligtvis andra saker. Som att spela elithandboll till exempel). Men stallungen såg iallafall ut som att hon vunnit en miljon när jag sa till henne att jag funderar på att skaffa dreads igen. 🙂 Man ska hellre lita på sig själv (och barn) än sura vuxna. Så det så!

196991_17815064688_9037_n

Här var jag ung och snygg och hade helt nygjorda små minidreads! Bodde i Malmö och hade ingen häst men en gammal fin volvo.

644366_10151748570174689_1664582035_n

Min bror Robert och jag – och mina dreads. På isvägen i Luleå 

IMG_4028

Hoppträning med häst och dreads

Skärmavbild 2019-03-17 kl. 12.22.15

Den här ridhjälmen blev sen tyvärr förolyckad på en tävling, och jag har en likadan fast en storlek mindre nu. Det är ju inte så svårt att köpa en likadan en storlek större igen. 😉 

Vad gäller Tells väl och ve har inget nytt hänt sen sist. Jag har ringt försäkringsbolaget och Jägersro om vartannat och jag hoppas jag får reda på nu i veckan hur det gått och om de tar den här operationen. Då tror jag nog det lutar åt att vi gör det, och att Tell får ett sista försök i så fall. Vi får se. Han mår iallafall utmärkt just nu och vi tar mysiga promenader och tränar på tricks. Han har blivit om möjligt ännu mer bortskämd (och lerig) än tidigare och gnäggar högt varje gång han ser mig och tigger godis! ❤

h6N%LlwmR7WvzofMEEKXrg

Tre goda ting

Hej på er!

Nu har jag städat ut julen, lite för sent som vanligt, men det är ingen som dör. 🙂 Det har hänt tre bra saker sen sist jag skrev!

  1. Jag ringde Palle Brink på Jägersro (han som opererade Tell) och nu vill han gärna engagera sig i detta så att Tell blir helt bra (förhoppningsvis)! Löberöd har skickat röntgenbilderna till Jägersro nu och i början på nästa vecka ska Palle och Staffan ha ”Tellkonferens”. Hurra! Hoppas hoppas de kommer fram till nåt bra. Känns toppen att de här två som är så duktiga tar tag i detta. Med lite påtryckning från mig, men ändå.
  2.  Jag ska börja på ridskolan! 😀 Ringde Växjöortens fältrittklubb och det visade sig att de har flera ”duktiga ryttare” som vill rida hos dem, två st som tidigare tävlat MSVB dressyr t ex. Så nu ska vi tillsammans få rida dressyrspecial varannan torsdag. Ser fram emot denna after work-aktivitet sååå mycket! Har nedräkning till torsdag! 😀
  3.  Jag har införskaffat ordentliga terränglöparskor, invigde dem igår i skogen och oj vad roligt att springa med bra dojor!! Det trodde jag aldrig, att jag skulle gilla löpning. Men det gör jag, särskilt ”terrängvarianten”! (Såklart. Vem är förvånad.. hahaha!) Hoppas jag kommer vara i någorlunda form nu lagom till när Tell blir bra igen. 😉

 

Nu är det 2019!

Hej på er, gott nytt år och god fortsättning!

Jag har varit i Västerbotten hos min syster Anna i en vecka och firat jul med familjen, så mysigt! Njutit av snö, hav, promenader, prat, min systers gosiga katt, ett gulligt syskonbarn, min brors roliga hund, stickat (!) och haft det allmänt jättebra.

IMG_8259IMG_8261IMG_8277IMG_8278

Snön och isen hade försvunnit när vi kom hem, det regnade (!) och var plusgrader. 😦 Så märkligt det kändes. Men men, skönt att slippa brodda nu iallafall. Och solen kom fram till slut. Tell mår fint och hältan är inte tillbaka, han verkar ha blivit bättre i magen också nu när han inte äter butta längre. Ska filma honom igen om några dagar och skicka till veterinären enligt överenskommelse. Skickade en film före jul också efter att ha pratat med veterinären och gjort upp någon slags plan. Tell såg fin ut på den filmen. Idag slog jag på stort och tvättade hans äckliga svans. Det var liksom inte riktigt lönt att göra det tidigare när han var kass i magen stackarn. Men nu är den så fin så och luktar gott!

IMG_8314IMG_8315

Det är så tomt i stallet utan Tim, jag saknar honom så mycket. Tell har valt ut ponnyerna i hagen mitt emot som sina nya bästisar, han har också fått ponnyn Don som ny granne i stallet och de trivs ihop. Hästar är ju lite mera ”här och nu” än vi människor, men det är såklart skönt att se att Tell inte alls verkar deprimerad. Man vet ju aldrig, djur kan ju också reagera på att tappa familjemedlemmar såklart. Men i allmänhet är de ju väldigt anpassningsbara och kloka djur. Tell har inte ens gnäggat efter Tim, det är som att han förstår att han inte kommer tillbaka mer. ❤

Jag önskar av hela mitt hjärta att 2019 blir ett bra år, nu lägger vi 2018 år bakom oss! Vilket förbannat SKITÅR det har varit. Tack och lov att det är slut. 😉 Men trots kopiösa mängder elände under det gångna året är jag ändå väldigt väldigt tacksam för allt jag har. Mina fina vänner, familj, och Tell den lurviga älskade laman.

IMG_8303

Maja och Tell

Jag är ledig den här veckan också, så skönt. Ska mest skrota omkring hemma, pyssla i stallet, skritta i skogen med Tell, springa nån runda, och kanske åka och köpa lite garn på Erikshjälpen nu när jag kommit på att det är rätt roligt att sticka. Stallfamiljen är i fjällen nu och åker skidor så jag och grannen Hannah har hand om alla hästarna.

Önskar er alla ett riktigt gott nytt år!

IMG_8316

 

Veterinärbesök – och adopterat en åsna

Den 15:e oktober fick jag för ont i hjärtat av att Tell plötsligt gick omkring och var halt i skritt i hagen, så jag fick tid direkt i Löberöd så vi slapp vänta till tiden vi egentligen hade bokat, den 30:e oktober. Skönt. Fick till och med med mig Matias. (!) Det har aldrig hänt förut. 🙂 Det var väldigt snällt av honom, allergisk mot hästar och allt som han är. Det visade sig vara en utmärkt idé att han följde med som moraliskt stöd och husmekaniker, eftersom vår enda kvarvarande bil i hushållet nu också behagade börja hosta och hoppa några kilometer innan vi var framme i Löberöd. Jag höll seriöst på att SMÄLLA AV även fast Matias var med…!

Jag fick låna ett släp till denna heldagsresa eftersom mitt var (är) på verkstaden. Så jag väntade bara på att nåt elände skulle hända med släpet också, punka eller vad som helst. När vi ändå var igång liksom. Men det gjorde det som tur var inte. (Jag bara störde mig som tusan på att hela släpet liksom var byggt i bakvikt och inte alls kändes lika lätt att dra som mitt! Detta var ett ganska nytt och väldigt fint Thulesläp. Vad håller släptillverkarna på med egentligen?? Det är stor skillnad på hur mitt gamla Umesläp ligger på vägen kan jag säga. Där står ju hästen så man får bra viktfördelning över axlarna och det känns knappt att man har nåt bakom bilen).

IMG_7947

Matias stod ute och mekade och lagade bilen under tiden som jag var inne på kliniken med Tell. (Han är FANTASTISK min kille). Tell blev också lagad. Han fick en ny spruta i knät, och har fått äta butta nu i 10 dagar dessutom. Det har gjort susen. Han är inte ett dugg halt mer i någon gångart. Hurra! Men nu ska ju det här hålla i sig.. det är ju det som verkar vara det svåra med det här förbaskade knät. Men det känns bra att veterinären vill att jag filmar en gång i veckan när jag travar upp Tell på asfalt och skickar, och jag får svar på filmerna direkt. Vilken service. 🙂 Vår veterinär Staffan ska även konferera med Palle Brink som opererade Tell på Jägersro. Palle kanske har något klokt att tillföra, hoppas det. Själv börjar man ju bli något less och tappa hoppet, jag vill bara att han ska bli bra igen! ❤ Snart är det ju ett år sedan han opererades. Jag har svårt att glädjas åt att det inte ser SÄMRE ut på röntgen (som veterinär Staffan verkar göra, men veterinärer är ju lite som de är. Lite annorlunda än hästägare. 😉 )

Staffan tycker det är ett bra tecken att han inte blir sämre, inga pålagringar eller andra skador. Och att det är otroligt att han svarar så bra på behandling. Ja, det kanske det är. Men jag vill ju att man ska se att han blir BÄTTRE!! 😦 Det syns det tyvärr inte så mycket av. Röntgenplåtarna ser rätt så likadana ut som just efter att vi opererat. Han har fortfarande ett stort hål i benet med en skruv rätt igenom. Jag förstår att det tar lång tid innan det där växer igen, och jag vet att det kanske aldrig gör det. Men bara han inte har ont och blir halt hela tiden. Det är det ingen som vet, och det är rätt så jäkla frustrerande. Det är klart att både vår veterinär och jag hade hoppats att det SKULLE växa igen. Och helst ha gjort det tills nu. Men men, har jag orkat hålla ut så här länge så orkar jag lite till. Det värmer väldigt gott i mattehjärtat iallafall att se Tell så glad, pigg och ohalt. Min älskade lilla lurvtuss. Måtte vi bara komma ut på terrängbanorna nån gång igen! Det hade varit så himla himla roligt.

Det går framåt med renoveringen av mig själv också. Eller framåt och framåt, vi får väl se. Jag var på ”besiktning” på jobbet (hälsokontroll) och fick 2:or på synen och hörseln! I övrigt hade jag fina värden, det var ju bra. Så på måndag ska jag till optikern och kanske får jag terminalglasögon. Behöver inga glasögon annars. Hörseln ska jag dit och kolla upp igen om ett tag. Det verkar som att jag inte bara är deprimerad utan även döv och blind. Det var ju lite värre än jag trodde… hahaha! Men men. Det ska nog ordna sig det med. Jag har även helt slutat dricka alkohol, börjat löpträna – och adopterat en åsna. 😀 Känns som att det vänder nu. Look at this face, liksom!! 😀 😀 ❤ ”Min” adopterade åsna heter Harbin och jag har tänkt åka och hälsa på honom och hans kompisar i England någon gång. 🙂

Skärmavbild 2018-10-25 kl. 20.49.53

harbin-in-paddock

Ganska lik Tell ändå, eller vad säger ni?

 

Ny design

Hej! Jag har redan lite för mycket att göra så jag bestämde mig för att designa om bloggen lite snabbt. Hehe. 🙂 Hoppas ni gillar det, och hoppas man fortfarande hittar osv. Det kan vara nåt jag missat i ommöbleringen, sorry i så fall! Nu tror jag det blev så att man får klicka till vänster vid inlägget om man vill kommentera. Om ni inte läser i mobilen eller wordpress-läsaren alltså, då kan det se annorlunda ut. Hör jag inget utgår jag från att ni inte förstår hur man ska kommentera. 😉

 

Livet och ridningen

Yeiy! Fredag kväll! Jag har nu (äntligen) börjat uppskatta att mina fredagskvällar är helt solokvist. 🙂

I början glömde jag hela tiden bort att Matias jobbar natt och väntade på att han skulle komma hem. Skickade SMS med typ ”När kommer du, nu börjar På spåret”! ”Maten är klar” osv. Han ba ”Jag kommer hem imorgon bitti?” Hehe. Mvh glömsk sambo. Min karl jobbar ju på industri för att få några pengar, han har ju pluggat i tusen år så han har inget mer CSN fast han pluggar heltid och så har han eget företag och det får man ju inte alltid några pengar för de första åren. Eller sen heller för den delen. Nåväl, nu har jag iallafall börjat komma ihåg att han jobbar helgskift lagom tills han snart ska sluta med det.

Idag har jag varit på bolagsstämma över en lunch och gjort en massa andra roliga saker. Samt gått ut på skogspromenad i snön med min roliga filur till häst två gånger i vanlig ordning. Men det här med bolagsstämma, jag är just nu bara ordförande i en förening och aktiv i två föreningar utöver den, och det känns rätt soft för att vara mig. Men istället är jag med i två (eller är det tre?) aktiebolags-styrelser! Jag måste vara tidernas mest underbetalda styrelseproffs. Vet inte om mitt mål är att nånsin tjäna några pengar, tycker mest att mitt mål är att ha roligt och försöka göra nåt bra med min tid, och försöka tjäna så jag klarar mig.

För ett tag sen funderade jag på att söka nytt jobb, en av alla statliga myndigheter som ska flytta ut från Stockholm ska flytta till Växjö så jag tänkte att jag kanske skulle göra nåt nytt. Jag har ju ändå jobbat med regionala filmfrågor i 12 år tror jag. Det vore fint att prova nåt annat, och kanske tjäna mer pengar? Och kanske ha ett statligt jobb. Inte vet jag, det har jag aldrig haft. Men jag har insett nu att jag inte vill byta jobb. Aldrig i livet. Jag skiter i pengar, bara jag har så jag klarar mig. Det har jag visserligen inte riktigt, men nästan. Så nu ska jag INTE byta jobb, jag får bli bättre att hålla i mina små slantar. Kulturarbetare som vill göra nåt vettigt, förändra världen OCH ha häst – that´s me.

Jag har kommit på att jag nog måste hitta någon eller några andra hästar att rida, hur det nu ska gå till rent tidsmässigt är fortfarande något oklart. 😛 Det har gått bra fram tills nu att tänka mig att jag har en väldigt stor lurvig och dyr hund att gå ut och gå med morgon och kväll. Men nu måste jag rida. Så är det bara. Så jag har hittat en duktig fälttävlansryttare som har för många hästar för att hon ska hinna med all ridning, ska åka och hälsa på henne på tisdag. Så får vi se om vi kan hjälpa varandra på något sätt. Det vore väl fint! 🙂 (Liten notis här bara: Det som hände FÖRRA gången jag ”bara skulle hjälpa en duktig fälttävlansryttare att rida några hästar” så slutade det med att jag köpte Tell. Dock har jag inte råd att ha några fler hästar. HAR. INTE. RÅD.). 😉 ❤

Ha en fin helg hörrni, den här fattiga men lyckliga kulturarbetaren ska jobba på nån slags lantis-biograf-workshopdag i Torsås på söndag, men jag ska också pussas med min häst, träna tricks och pulsa i pudersnö med honom i skogen. Det blir en nice helg, det är jag säker på. Ta hand om er! ❤

IMG_5823.jpg

Mer elände

Jahapp, nu när hästen blivit bra igen från urinstens-blod-och-feber-chocken så blev det istället JAG som blev totalt däckad i magsjuka. Jag är så LESS nu på denna skit!! Det enda som är värre än magsjuka är när hästen är dålig. Just sayin!! Detta är faan under all värdighet. Skjut mig!

Till råga på allt har min syster åkt hem idag. Saknar redan ihjäl mig. Men jag är glad över att båda mina fina systrar har varit här i jul, och några vänner också. (Matias familj kommer säkert efter nyår istället, de fick ju ställa in sitt besök här pga kräksjukan i huset). Dessutom får jag hjälp av fler vänner att ta hand om Tell nu när jag är däckad, så tacksam!! ❤ Hoppas jag är på benen någorlunda ikväll så jag kan åka till stallet och bara krama Tell lite. Saknar honom också så jag nästan dör, fast jag bara varit borta i två dagar.

Nu får det verkligen räcka med elände, jag förstår inte hur jag ska orka med 2018 om det ska fortsätta i sån här stil! 😦 Nu får vi verkligen hoppas att 2018 blir ett bra år utan skador och sjukdomar. Jag tror ändå det är gott hopp bara vi kommer ur den här jäkla skit-perioden. Jag har iallafall inte brutit något, har två vänner som skadat knä respektive lårben riktigt jäkla illa i hästrelaterade olyckor den här hösten/vintern och jag har väl aldrig sett så många hemska bilder från sjukhus som det här året. Stackars stackars er! God bättring till oss alla! 🙂

Nästa år hoppas jag verkligen slippa rapportera om sån här skit och istället återgå till roligare saker i livet, som att RIDA till exempel! Det känns ganska långt borta just nu. Men vänta ni bara, snart är vintern och allt elände över och det kommer bli VÅR. Hoppas jag iallafall. 😉 Och när det väl blir vinter igen, då ska jag rida INOMHUSTERRÄNG igen och INTE ringa ut veterinär akut, samt ligga och kräkas!! 🙂