Veterinärbesök – och adopterat en åsna

Den 15:e oktober fick jag för ont i hjärtat av att Tell plötsligt gick omkring och var halt i skritt i hagen, så jag fick tid direkt i Löberöd så vi slapp vänta till tiden vi egentligen hade bokat, den 30:e oktober. Skönt. Fick till och med med mig Matias. (!) Det har aldrig hänt förut. 🙂 Det var väldigt snällt av honom, allergisk mot hästar och allt som han är. Det visade sig vara en utmärkt idé att han följde med som moraliskt stöd och husmekaniker, eftersom vår enda kvarvarande bil i hushållet nu också behagade börja hosta och hoppa några kilometer innan vi var framme i Löberöd. Jag höll seriöst på att SMÄLLA AV även fast Matias var med…!

Jag fick låna ett släp till denna heldagsresa eftersom mitt var (är) på verkstaden. Så jag väntade bara på att nåt elände skulle hända med släpet också, punka eller vad som helst. När vi ändå var igång liksom. Men det gjorde det som tur var inte. (Jag bara störde mig som tusan på att hela släpet liksom var byggt i bakvikt och inte alls kändes lika lätt att dra som mitt! Detta var ett ganska nytt och väldigt fint Thulesläp. Vad håller släptillverkarna på med egentligen?? Det är stor skillnad på hur mitt gamla Umesläp ligger på vägen kan jag säga. Där står ju hästen så man får bra viktfördelning över axlarna och det känns knappt att man har nåt bakom bilen).

IMG_7947

Matias stod ute och mekade och lagade bilen under tiden som jag var inne på kliniken med Tell. (Han är FANTASTISK min kille). Tell blev också lagad. Han fick en ny spruta i knät, och har fått äta butta nu i 10 dagar dessutom. Det har gjort susen. Han är inte ett dugg halt mer i någon gångart. Hurra! Men nu ska ju det här hålla i sig.. det är ju det som verkar vara det svåra med det här förbaskade knät. Men det känns bra att veterinären vill att jag filmar en gång i veckan när jag travar upp Tell på asfalt och skickar, och jag får svar på filmerna direkt. Vilken service. 🙂 Vår veterinär Staffan ska även konferera med Palle Brink som opererade Tell på Jägersro. Palle kanske har något klokt att tillföra, hoppas det. Själv börjar man ju bli något less och tappa hoppet, jag vill bara att han ska bli bra igen! ❤ Snart är det ju ett år sedan han opererades. Jag har svårt att glädjas åt att det inte ser SÄMRE ut på röntgen (som veterinär Staffan verkar göra, men veterinärer är ju lite som de är. Lite annorlunda än hästägare. 😉 )

Staffan tycker det är ett bra tecken att han inte blir sämre, inga pålagringar eller andra skador. Och att det är otroligt att han svarar så bra på behandling. Ja, det kanske det är. Men jag vill ju att man ska se att han blir BÄTTRE!! 😦 Det syns det tyvärr inte så mycket av. Röntgenplåtarna ser rätt så likadana ut som just efter att vi opererat. Han har fortfarande ett stort hål i benet med en skruv rätt igenom. Jag förstår att det tar lång tid innan det där växer igen, och jag vet att det kanske aldrig gör det. Men bara han inte har ont och blir halt hela tiden. Det är det ingen som vet, och det är rätt så jäkla frustrerande. Det är klart att både vår veterinär och jag hade hoppats att det SKULLE växa igen. Och helst ha gjort det tills nu. Men men, har jag orkat hålla ut så här länge så orkar jag lite till. Det värmer väldigt gott i mattehjärtat iallafall att se Tell så glad, pigg och ohalt. Min älskade lilla lurvtuss. Måtte vi bara komma ut på terrängbanorna nån gång igen! Det hade varit så himla himla roligt.

Det går framåt med renoveringen av mig själv också. Eller framåt och framåt, vi får väl se. Jag var på ”besiktning” på jobbet (hälsokontroll) och fick 2:or på synen och hörseln! I övrigt hade jag fina värden, det var ju bra. Så på måndag ska jag till optikern och kanske får jag terminalglasögon. Behöver inga glasögon annars. Hörseln ska jag dit och kolla upp igen om ett tag. Det verkar som att jag inte bara är deprimerad utan även döv och blind. Det var ju lite värre än jag trodde… hahaha! Men men. Det ska nog ordna sig det med. Jag har även helt slutat dricka alkohol, börjat löpträna – och adopterat en åsna. 😀 Känns som att det vänder nu. Look at this face, liksom!! 😀 😀 ❤ ”Min” adopterade åsna heter Harbin och jag har tänkt åka och hälsa på honom och hans kompisar i England någon gång. 🙂

Skärmavbild 2018-10-25 kl. 20.49.53

harbin-in-paddock

Ganska lik Tell ändå, eller vad säger ni?

 

Ny design

Hej! Jag har redan lite för mycket att göra så jag bestämde mig för att designa om bloggen lite snabbt. Hehe. 🙂 Hoppas ni gillar det, och hoppas man fortfarande hittar osv. Det kan vara nåt jag missat i ommöbleringen, sorry i så fall! Nu tror jag det blev så att man får klicka till vänster vid inlägget om man vill kommentera. Om ni inte läser i mobilen eller wordpress-läsaren alltså, då kan det se annorlunda ut. Hör jag inget utgår jag från att ni inte förstår hur man ska kommentera. 😉

 

Livet och ridningen

Yeiy! Fredag kväll! Jag har nu (äntligen) börjat uppskatta att mina fredagskvällar är helt solokvist. 🙂

I början glömde jag hela tiden bort att Matias jobbar natt och väntade på att han skulle komma hem. Skickade SMS med typ ”När kommer du, nu börjar På spåret”! ”Maten är klar” osv. Han ba ”Jag kommer hem imorgon bitti?” Hehe. Mvh glömsk sambo. Min karl jobbar ju på industri för att få några pengar, han har ju pluggat i tusen år så han har inget mer CSN fast han pluggar heltid och så har han eget företag och det får man ju inte alltid några pengar för de första åren. Eller sen heller för den delen. Nåväl, nu har jag iallafall börjat komma ihåg att han jobbar helgskift lagom tills han snart ska sluta med det.

Idag har jag varit på bolagsstämma över en lunch och gjort en massa andra roliga saker. Samt gått ut på skogspromenad i snön med min roliga filur till häst två gånger i vanlig ordning. Men det här med bolagsstämma, jag är just nu bara ordförande i en förening och aktiv i två föreningar utöver den, och det känns rätt soft för att vara mig. Men istället är jag med i två (eller är det tre?) aktiebolags-styrelser! Jag måste vara tidernas mest underbetalda styrelseproffs. Vet inte om mitt mål är att nånsin tjäna några pengar, tycker mest att mitt mål är att ha roligt och försöka göra nåt bra med min tid, och försöka tjäna så jag klarar mig.

För ett tag sen funderade jag på att söka nytt jobb, en av alla statliga myndigheter som ska flytta ut från Stockholm ska flytta till Växjö så jag tänkte att jag kanske skulle göra nåt nytt. Jag har ju ändå jobbat med regionala filmfrågor i 12 år tror jag. Det vore fint att prova nåt annat, och kanske tjäna mer pengar? Och kanske ha ett statligt jobb. Inte vet jag, det har jag aldrig haft. Men jag har insett nu att jag inte vill byta jobb. Aldrig i livet. Jag skiter i pengar, bara jag har så jag klarar mig. Det har jag visserligen inte riktigt, men nästan. Så nu ska jag INTE byta jobb, jag får bli bättre att hålla i mina små slantar. Kulturarbetare som vill göra nåt vettigt, förändra världen OCH ha häst – that´s me.

Jag har kommit på att jag nog måste hitta någon eller några andra hästar att rida, hur det nu ska gå till rent tidsmässigt är fortfarande något oklart. 😛 Det har gått bra fram tills nu att tänka mig att jag har en väldigt stor lurvig och dyr hund att gå ut och gå med morgon och kväll. Men nu måste jag rida. Så är det bara. Så jag har hittat en duktig fälttävlansryttare som har för många hästar för att hon ska hinna med all ridning, ska åka och hälsa på henne på tisdag. Så får vi se om vi kan hjälpa varandra på något sätt. Det vore väl fint! 🙂 (Liten notis här bara: Det som hände FÖRRA gången jag ”bara skulle hjälpa en duktig fälttävlansryttare att rida några hästar” så slutade det med att jag köpte Tell. Dock har jag inte råd att ha några fler hästar. HAR. INTE. RÅD.). 😉 ❤

Ha en fin helg hörrni, den här fattiga men lyckliga kulturarbetaren ska jobba på nån slags lantis-biograf-workshopdag i Torsås på söndag, men jag ska också pussas med min häst, träna tricks och pulsa i pudersnö med honom i skogen. Det blir en nice helg, det är jag säker på. Ta hand om er! ❤

IMG_5823.jpg

Mer elände

Jahapp, nu när hästen blivit bra igen från urinstens-blod-och-feber-chocken så blev det istället JAG som blev totalt däckad i magsjuka. Jag är så LESS nu på denna skit!! Det enda som är värre än magsjuka är när hästen är dålig. Just sayin!! Detta är faan under all värdighet. Skjut mig!

Till råga på allt har min syster åkt hem idag. Saknar redan ihjäl mig. Men jag är glad över att båda mina fina systrar har varit här i jul, och några vänner också. (Matias familj kommer säkert efter nyår istället, de fick ju ställa in sitt besök här pga kräksjukan i huset). Dessutom får jag hjälp av fler vänner att ta hand om Tell nu när jag är däckad, så tacksam!! ❤ Hoppas jag är på benen någorlunda ikväll så jag kan åka till stallet och bara krama Tell lite. Saknar honom också så jag nästan dör, fast jag bara varit borta i två dagar.

Nu får det verkligen räcka med elände, jag förstår inte hur jag ska orka med 2018 om det ska fortsätta i sån här stil! 😦 Nu får vi verkligen hoppas att 2018 blir ett bra år utan skador och sjukdomar. Jag tror ändå det är gott hopp bara vi kommer ur den här jäkla skit-perioden. Jag har iallafall inte brutit något, har två vänner som skadat knä respektive lårben riktigt jäkla illa i hästrelaterade olyckor den här hösten/vintern och jag har väl aldrig sett så många hemska bilder från sjukhus som det här året. Stackars stackars er! God bättring till oss alla! 🙂

Nästa år hoppas jag verkligen slippa rapportera om sån här skit och istället återgå till roligare saker i livet, som att RIDA till exempel! Det känns ganska långt borta just nu. Men vänta ni bara, snart är vintern och allt elände över och det kommer bli VÅR. Hoppas jag iallafall. 😉 Och när det väl blir vinter igen, då ska jag rida INOMHUSTERRÄNG igen och INTE ringa ut veterinär akut, samt ligga och kräkas!! 🙂

 

 

Solidaritet och #metoo i stallet och överallt

Jag är både stolt över att #metoo hände under min livstid, och jävligt bedrövad över att det överhuvudtaget ska behövas. Att vi inte kommit längre. 

Jag minns att jag och min sambo diskuterade detta när det var helt nytt, han är liksom jag mycket politiskt engagerad. Han var förbannad över att medierna (då) bara gick igång på kändisgrejen, det var Martin Timell hit och Harvey Weinstein dit. Vissa medieforskare menar att det var kändisarna som pekades ut som gjorde att detta blev stort i Sverige. Jag håller inte med. Min sambo var ledsen och upprörd över att allt blivit ”kvällspresskuppat”, och vi blev nästan ovänner då jag starkt hävdade att ”vänta bara. Det här kommer inte gå över, det här är bara början”. Min fina sambo trodde att allt skulle dö direkt bara för att det blev ”kändiskuppat” av medierna, vilket han verkligen inte ville. Han är ännu mer revolutionärt lagd än mig. Men som tur var hade jag rätt. Det slutade inte där med sliskiga rubriker om kändisar. Det droppade bara. Det var bara början på något som sedan närmast kan liknas vid en jättelik flod.

Detta är en av få gånger som jag verkligen känt i mitt liv att något verkligen händer. Att vi har NYTTA av sociala medier i verkliga förändrings- och organiseringssammanhang. Det här går WAY beyond att ”lajka” en massa viktiga saker på instagram eller facebook utan att nåt egentligen händer. Det här leder till att svin blir uppsagda med omedelbar verkan, att kvinnor organiserar sig, att jättemånga olika branschers upprop publiceras i de stora medierna. Det händer något. På riktigt. Och det är inte en dag för tidigt. Men jag undrar om den verkligt stora grejen ändå inte är solidariteten mellan kvinnor mitt i allt detta. Sorgen. Kampen. Allt.

Många män verkar undra vad de ska göra nu, en del skriver kloka krönikor och pratar med andra män, andra fattar ingenting, känner sig påhoppade och tror att man inte kan krama kvinnor längre utan att pekas ut som att man sexuellt trakasserat nån. Det är ju som det är. MEN. Något har hänt. Och det är inte slut än.

Jag är en sån där fackligt engagerad vänsterfeminist som inte är ett dugg förvånad över alla de här vittnesmålen, ändå tror jag inte jag har gråtit så många gånger på länge som jag gjort nu sen oktober. Vissa grupper har jag till och med fått pausa aviseringarna från, allt elände har bara sköljt över mig som en ostoppbar flod. Det är som att allt det där man känner till som ”patriarkatet” nu på ett oerhört starkt sätt har blivit till kött och blod. Det här är verkliga berättelser, människor som finns på riktigt. Det är de som berättar. Det är tack vare internet, tack vare människors vilja att dela med sig av verkliga händelser, way bortom käcka uppsminkade bilder, mysiga katter, gulliga hästar eller trevliga middagar. Vad man nu än brukar se på sociala medier.

Det är också tydligt att det här är en demokratifråga, vuxna människor vet inte alltid hur de ska bete sig på sociala medier. Det har blivit fel massor med gånger. Barn är ofta bättre på det än vad vuxna är. Det är som att vi inte riktigt lärt oss hur man beter sig än. Men bara en del av det hela är vett och etikett på sociala medier skulle jag säga, långt mer är vett och etikett kring SOLIDARITET. Och även om vi visserligen bör träna oss på båda, så väljer jag ändå solidariteten i allmänhet före sociala medier. Jag tänker att det kanske kan smitta av sig på det andra.

Här är en checklista på vad jag tycker att alla bör tänka på, oavsett könstillhörighet, för att aktivt bidra till ett vettigt samhällsklimat och dagligen se till att något sker till det BÄTTRE. Om ni till exempel är i ett stall, på en arbetsplats, bland vänner. Vad som helst. Med vänliga hälsningar, vän av solidaritet.

  • Träna dig själv och andra på att att gemensamt ta ansvar för nånting och kämpa för gruppens bästa istället för dig själv. Det är lite som att sjunga i kör, försök lyssna mer än du sjunger själv. Då blir det bra. Då kommer det låta helt fantastiskt.
  • Respektera och behandla andra såsom du förväntar dig att de gör mot dig (om du inte är ett as alltså, då kommer detta inte funka). Jag tror inte på Jesus, men den gyllene regeln är ta mig tusan bra på alla sätt. Tillämpa den!
  • Om du befinner dig i tävlingssammanhang, tillämpa ett sportsligt uppträdande. Det är alltså INTE okej att alla beter sig som svin bara för att de kan skylla på ”tävlingsdjävulen” eller ”tävlingsmänniskan” (same same). Det är bara ett påhitt för att bete sig som ett själviskt as. Det är vi själva som bestämmer om det är okej med en sån kultur eller inte. Säg ifrån. Vill vi ha en fin, tillåtande och stöttande kultur i medgång och motgång, se till att vara med och skapa den. We can do it. Även i ett jäkla individualisiskt kapitalist-samhälle. Så det så.
  • Var inte elak och håna andras upplevelser och erfarenheter, bara för att du kanske inte varit med om det själv. Du är inte bättre eller viktigare än andra, träna dig själv att se ett mönster och var istället GLAD över att du (möjligtvis) förskonats från eventuellt förtryck! Men du tillhör ändå ett kollektiv. Kämpa sen tillsammans med dina medsystrar som inte varit lika lyckosamma som du. Så många systrar har kämpat före oss i hundratals år bara för att vi skulle kunna vara där vi är idag. Visa respekt för det, och var med och skapa framtiden NU för dagens kvinnor och tjejer.
  • Är det i stallmiljö du befinner dig i varje dag, fundera på hur just DU kan bidra till ett så bra klimat som möjligt, och för att förhindra otäckheter! (Både på ett personligt plan och mer strukturellt, t ex genom ledarutbildningar eller strategier och metoder ni antar i klubben). Även om inget otäckt händer just i ert stall, så gör det garanterat det i övriga världen runt omkring. Om tjejer stöttar varann i stallet är det lättare att veta vad man kan göra även i andra sammanhang. Systerskap är aldrig dåligt! Lär unga tjejer vad systerskap verkligen innebär. Lär alla vad solidaritet innebär. Vad det är är i praktiken. Föregå med gott exempel. Det är ett sätt att bidra till en allmän feministisk organisering av samhället. Och det behövs, tro mig. #metoo är bara början.metoo.gif

 

Höstlov

Den här veckan är det tydligen höstlov. Fast jag har jobbat som bara den, men idag tog jag ledigt. Woho! 

Vi har Matias brorson från Malmö på besök hos oss i veckan, det är så mysigt. Bra för Malmökids att få lite skogsliv i Småland. Han älskar att vara här. ❤ Idag har vi varit ute och grillat korv och marshmallows i skogen, och så har vi vandrat ganska många kilometer i ett jättefint naturreservat här i närheten. Det var dit Mia och jag red på långritt i somras förresten, om ni kommer ihåg det?

View this post on Instagram

Bökeskogen

A post shared by Ida Q (@iqpic) on

Stackars Matias har fått ont i ryggen, han har väl jobbat för mycket i bryggeriet och på industrin. Så nu ligger han nerbäddad i sängen med min vetevärmare. Han fick en drink som dessvärre blev utspilld när vi försökte palla upp honom med fler kuddar, suck. Men efter lite svordomar och uppstädning fick han en ny drink och nu är ordningen återställd. Elian ligger här i soffan och kollar på sin favorit-youtuber (nån tonårstjej som berättar om moderna sagor och skrönor…) och jag sitter i fåtöljen framför brasan och myser. Med en ännu icke utspilld drink. 😉

Tell har det fint, brorsorna brun får gå ute så mycket det går (hela natten också) nu när det ändå är fint väder. Vi bär ut lite hösilage till dem, men de äter helst gräs såklart. Tell ska ju få stå inne i många veckor snart, men det vet han inget om. Bäst att passa på att ha honom ute så mycket det bara går. På måndag kommer Johan och drar av honom skorna. Jag vet inte varför egentligen, trodde det hade nåt med sövningen att göra eller skaderisken, men min syster sa att det kunde vara utifall att de måste bränna nåt blodkärl. Då vill man inte ha metall nånstans då det kan bli lite som ett elstängsel. Hua. Det lät rätt logiskt tycker jag, och hon jobbar ju ändå på sjukhus så det låter rätt rimligt att det är samma sak för människor som med djur! Jag ska fråga när jag kommer till Jägersro. Vore intressant att veta.

Tidigare i veckan när jag var och jobbade i Kalmar så ringde den mycket trevliga veterinären Palle Brink som ska operera Tell. Jag tänkte på mina vänner Beata och Vera med flera och var tvungen att hålla mig för skratt, för Palle är ju dansk. Det är ju det här med att förstå danska… 😉 Nu har ju Palle bott länge i Sverige och jag kunde höra att han bytte ut de klassiska missförstånds-orden till svenska. Men jag kan ändå tänka mig att om man inte är van vid danska alls så hade det låtit som att han pratade REN danska (och inte en försvenskad variant, som var typ nästan svenska fast med lite danska inslag och en stark dansk brytning). Jag har ju tränat mig i många år på både sydsvenska och danska dialekter så det var inga problem.

Jag känner mig iallafall väldigt trygg med att han ska operera Tell på tisdag, och jag är glad att jag nu förstår varför man gör sånt här. Palle förklarade det hela oerhört engagerat (och danskt). I korta ordalag så stabiliserar en sån här skruv benet och gör att cystan kan läka. På en del hästar tar man sen bort skruven, på andra låter man den sitta kvar. Skruven gör också att friskt ben kommer i kontakt med det skadade och stimulerar till läkning. Men mest är det så att man ”gipsar” benet inifrån genom att sätta dit skruven så cystan inte åker runt lite som en miniballong där inne i benet och gör ont när den rör på sig, och kan läka i lugn och ro samtidigt som hästen inte har ont mer. Hoppas vid alla högre makter att detta funkar!

Naturligtvis har vår bästa dragbil pajat lagom till avresa söderut, men jag har lämnat in den till vår lokala bilmekaniker Weine. Han skulle försöka ha den klar på måndag. Han vet att jag behöver köra med hästen på tisdag, så han kan väl sätta dit en ljuddämpare iallafall hoppas jag och så får vi ta resten när jag kommer hem igen i värsta fall. Håll tummarna för det också. Annars får jag väl köra med lill-saaben men det är ju mycket bekvämare att ta den större och modernare bilen.

Trevlig helg till er alla!

Hästtjejer, bling, homepartyn och normer

Jag har tänkt på en grej som jag ville skriva om, men jag vill inte att nån ska bli ledsen så jag vet inte riktigt hur jag ska skriva… jag gör ett försök. 

Jag älskar att jag har en hobby som gör att jag hela tiden träffar en massa människor som inte är precis som jag. Man kan ha hästarna gemensamt, men kanske inte allt annat. Ibland inte NÅNTING annat! 😉 Så långt är allting fine. Jag tycker oftast att det är väldigt berikande att umgås med folk som är helt annorlunda än en själv. Det tror jag fler borde göra lite oftare.

Men en sak blir jag tokig på, och det är inte bara i hästkretsar, och det är att väldigt mycket kring att vara tjej/kvinna idag är så HIMLA kopplat till utseende och konsumtion. Normen är att man ska gilla shopping och spa och allt sånt. Jag tycker det är roligt att klä upp mig ibland och det gör väl särskilt hästfolk eftersom vi är så skitiga annars..? 😛 Men VARFÖR ska alla priser på en random ryttargala bestå i bling-bling-presentkort, smycken, ansiktsbehandlingar och gud vet vad. Presentkort på nån hästaffär eller möjligen en sportaffär hade väl varit mer passande? Men nej just det ja, det är ju tjejer som mestadels utövar den här sporten. Jag blir så trött. Men men, jag försöker engagera mig så mycket jag kan och orkar. Det krävs ju liksom att någon i så fall är med och arrangerar som säger att vi kanske inte BARA ska ha smink, krämer och smycken som pris.

All heder till alla som pallar att arrangera saker. Jag vet precis hur mycket jobb det är. Jag förstår också att många GILLAR såna här saker i present, och då kan man väl tycka att det är fine. Ibland undrar jag om jag är den enda som får ett hugg i hjärtat av sånt här. Är jag knäpp?

En annan sak som jag får ÄNNU mer ont i magen av, det är alla dessa ”sälj på dina vänner en massa saker”-homepartyn. Jag har blivit kontaktad av flera hästtjejer jag känner i den här frågan. (Inga andra, varför är det alltid hästtjejer? Är det för att inga av mina övriga vänner nånsin skulle få för sig nåt sånt, eller är det för att hästtjejer med alla medel måste försöka tjäna mer pengar? Det kan jag förstå i och för sig). De frilansar för nåt random företag och så går konceptet ut på att man ska få in sina vänner på det hela, och personen som håller i det tjänar då pengar. För mig är det ju ganska lätt att säga nej tack. (Eller lätt, det är det inte, jag känner mig dum och får ont i magen varje gång). För jag är verkligen inte intresserad av hemma-spa, hälso- och skönhetsprodukter eller resor med något märkligt bolag. Jag får ont i magen av hela det här käcka konceptet med att sälja på sina vänner saker. Och det är alltid tjejer som ska sälja på tjejer saker. Om någon har exempel på såna här verksamheter som riktar sig till MÄN så är jag evigt tacksam för att få höra det, bara så jag får lite balans i detta! Inte för att det kanske gör saken bättre, men då kan jag iallafall se ett mönster som handlar om vår konsumtionskultur och inte bara om ojämställdhet OCH konsumtion.

Det här kanske låter konstigt för er, och jag menar inte att det är fel att vilja ta hand om sig själv och känna sig fin. Det kan man göra på jättemånga olika sätt, och bara för att jag får rysningar av smink, smycken och spabehandlingar så förstår jag att det inte är så för alla. Men det här är ändå verkligen inte en kultur jag vill vara med i, jag vill inte veta av den, jag vill inte delta i den, jag vill om möjligt uppmuntra till något annat. Så att det inte BARA är det här som får finnas. Jag önskar att stallet kunde få vara den frizon som det var när jag växte upp, och som det faktiskt är i många fall fortfarande (tack och lov).

Det ser ju ut såhär i samhället, jag vet det. Det är klart att det märks även i stallet. Men snälla låt mig bara få vara IFRED och gå där i mina skitiga kläder i stallet och bli buffad på av en mjuk hästmule. Resten av samhället är ändå så himla skevt, jag orkar inte bli påmind om det även i stallet eller genom käcka meddelanden om att ”det vore så roligt att få komma hem till dig och dina vänner… bla bla bla”. Det får ni GÄRNA, jag lovar, men sälj inte på mig någonting! Jag ber er. ❤

PS. Jag hoppas att jag får fortsätta vara vän med er som jag tackar nej till de här erbjudanden från. Jag tackar nej till erbjudanden jag inte är intresserad av, inte till att ha er som vänner. Jag gör gärna saker tillsammans med andra som inte handlar om konsumtion, så ring mig gärna om ni vill starta en studiecirkel i att bygga music boxes eller en modulin (se nedan), helrenovera hästsläp, spela fotboll, eller sjunga! Och ja, jag hade faktiskt blivit glad för ett presentkort hos en FRISÖR om jag nånsin vann det på en ryttargala, det kan jag erkänna. 😉

Kram Ida