Kategoriarkiv: pepp och inspiration

Albert Voorn-clinic

För nån vecka sen åkte jag till Ingelstad-gymnasiet och kollade när Albert Voorn höll hoppträning/clinic.

Katta Torstensson är en jätteduktig hoppryttare här i krokarna och hon har tränat för honom länge, men då i Göteborg (!) tror jag. Nu har hon lyckats få hit honom (från Holland) till Småland ett par gånger om året. Det är helt sjukt dyrt att rida för honom, men det verkar det vara värt. Jag har varit på gång att vara med med Tell flera gånger men det har tyvärr sammanfallit med att han känt av sitt bakknä så än har jag inte kunnat vara med. Det hänger lite på att jag kan ”dela” med någon också, för jag har ju inte velat rida tre dagars träning på honom utan i så fall ett eller två pass. Hur som helst. Jag åkte dit och tittade iallafall!

Här är en fin artikel från Ridsport en gång i tiden om Albert, läs gärna den så får ni lite bakgrund om honom!

Och här är en artikel i Smålandsposten från i våras när Albert var här förra gången.

Det jag framför allt gillade med honom är att han verkar väldigt lugn och sympatisk och förespråkar en väldigt mjuk ridning. Allt känns väldigt harmoniskt och lugnt även om flera av ryttarna säkert var jättenervösa.

En del såna här proffstränare vågar man ju inte rida för, men Albert kände jag direkt att det här hade jag absolut vågat! Han verkar väldigt snäll och trygg. Den här clinicen så satt han faktiskt upp på alla fyra hästarna i gruppen jag var och kollade på, det var lite oväntat! Tydligen var det en liten dotter till nån som sa ”ska den där gubben bara stå och prata, ska han inte visa hur man gör”? Och då gjorde han det. 😉 Som alltid när proffs rider så ser det så lätt ut. Det var fyra väldigt olika hästar, så det var superintressant att han berättade vad han gjorde och varför! En häst gick inte fram för skänkeln, så då var han väldigt tydlig med när han menade fram, och sen satt han bara stilla. Det tog inte lång stund. En annan häst var väldigt sur och tvär och kickade en massa, då väntade han ut den lugnt och tålmodigt och rörde den inte med sporren, tills hästen accepterade att han var där och att de hittade en ”mutual understanding”. Det var nästan ännu mer imponerande att se. Den hästen gillade verkligen Albert på ryggen, frustade jättemycket och jobbade på så fint. De flesta hästar gillar ju lugna och tydliga ryttare som låter hästen vara i fred, och ger bra förusättningar för hästen att göra rätt! 🙂 Ryttaren såg nästan gråtfärdig ut. Det förstår jag.

Det som är gemensamt med Albert och flera av de andra toppryttarna som jag beundrar allra mest, oavsett disciplin, det är att de rider väldigt stilla, och använder sin egen balans i kroppen till att få hästen i balans. De har nästan ingenting i handen, men ändå alltid en mjuk kontakt med hästens mun. Det kan se ut som att tygeln glappar, men när man tittar noga så ser man att den alltid är sträckt, fast väldigt väldigt mjukt och lätt. Helt sjukt.

Albert hade tidigare när ryttarna själva red sina hästar kommenterat ”vad är det med svenska ryttare, varför håller ni så krampaktigt i yttertygeln”?? Sen såg man ju vad han menade när han själv red, eftersom han håller hela hästen med sitsen och sin egen balans så får han med sig yttersidan även om han böjer hästens hals inåt, eller utåt. Det är inte i handen det sitter helt enkelt! Man måste låta hästen använda sin kropp mjukt och harmoniskt och det gör man inte genom att dra i yttertygeln eller ställa hästen utåt förklarade han.

Han menar också att många i Sverige har alldeles för långa stigbyglar och då sitter vi och flaxar med skänkeln hela tiden och har dessutom skänkeln för långt bak på hästen, särskilt om man rider med sporrar blir hästen bara irriterad av det. Korta upp lädren och sitt uppe på hästen, inte för tungt, följ med men driv inte med sitsen. Fråga lätt med sporren när du vill något, och sen sitt still och rör inte hästen med sporren, menade han. Ridningen ska vara effektiv men mjuk, och att man inte gör för mycket. Bara precis det som behövs. Nu finns det ju olika varianter av hoppsits, och jag tyckte att det här kändes väldigt ”klassiskt tyskt/holländskt” att sitta upprätt med skänkeln framför vikten, nästan åt stolsitshållet, men det såg ju väldigt harmoniskt och lätt ut när Albert satt så och han satt otroligt stilla och följsamt. Det kan det ju absolut se ut som om man ser ryttare som rider i lite lättare sits, men huvudsaken är ju att man kan hitta ett sätt som gör en mjuk och följsam tycker jag.

Albert förespråkar en lätt ridning som är effektiv och blir tydlig för hästen. Skänkla inte på samtidigt som du förhåller, exempelvis. Renodla hjälperna. Det kan ju låta lätt, men det är det inte alltid. Han frågar ofta ”kan du göra samma sak med ännu mindre hjälper”? Och det är ju mycket sympatiskt att alltid tänka så som ryttare. Att aldrig släppa kontakten med hästens mun är samma sak. Hur kan man rida med en mjuk kontakt med aldrig dra? ”Can you be softer? Even softer”?

Han verkar som sagt i allmänhet väldigt snäll och sympatisk, men ibland tycker jag han är lite gubbig. Som när han t ex sa till hela läktaren mestadels bestående av elever från ridgymnasiet att det bara är bullshit med ryttarträning utan häst. ”Kolla på mig, jag är en gammal gubbe och sitter still på en stol hela dagarna. Jag är ändå skitgrym på att rida. Att träna sig själv har ingenting att göra med att bli en bra ryttare”. Ja ja. Kom igen, tänkte jag. Det tyckte jag liksom inte fanns någon anledning att säga till andra, särskilt inte ungdomar, även om han tycker så.

Jag tror att det han ville komma till är att han förespråkar en ridning som inte alls kräver nån fysisk styrka, det är bara teknik och balans. Det såg inte alls jobbigt ut när han red, även fast han satt upp på fyra hästar. Han var som en lätt fjäder på hästen. DET är ju en annan sak. Men det är aldrig dåligt att må bra i kroppen, det kan ju göra att man orkar mer och lättare kan ta till sin instruktioner om teknik och kroppskontroll exempelvis, oavsett ålder. Och för att förebygga skador. Tycker jag iallafall. Det där kändes lite som att det är ”lätt för ett proffs” att häva ur sig nåt sånt. Säg att det är viktigt med timmarna i sadeln i så fall, och att verkligen vilja lära sig mer. Det är klart att man blir bättre på ridning av att rida, och att verkligen lära sig rätt från början. Det tycker jag han kunde ha sagt istället. Själv har han antagligen ridit miljontals med hästar, det är lätt att tycka att det är lätt då. Och då kan man också förlita sig på sin teknik, kunskap och sin erfarenhet på ett helt annat sätt.

Sen sa han också att han ser otroligt dålig ridning på högsta nivå, många som sitter och sågar och ställer hit och dit i världscupen, då vet de inte hur man rider säger han. Det kan ju ligga nåt i det. Tyvärr. Jag tänker att han måste ju se väldigt mycket folk som inte riktigt vet vad de håller på med så många träningar han håller, men att han ändå gör det han gör måste ju vara för att han faktiskt vill lära ut god ridning. Och det tar han sig tid till att göra för ekipage på alla nivåer, världen runt. Till och med hos oss i lilla Ingelstad, mitt i Småland.

Det allra bästa med detta var hur nöjda och harmoniska hästarna såg ut.

 

 

Annonser

Chris Burton – show us some good riding!

Igår åkte jag ner till Flyinge i ottan med vännerna Hannah och Elin. Vilken toppendag vi hade! Swedish Eventing ordnade en riktig fälttävlansdag med clinic med Chris Burton. (Ni vet han som exempelvis tog OS-brons i lag nu i Rio och har ridit flera OS och ”classics” som Badminton, Burghley osv med fina resultat. En av världens absolut bästa fälttävlansryttare alltså). 

Jag känner mig lite i chock idag efter hela den här underbara dagen i Flyinge. VILKEN underbar sport det här är, och vad svårt det är. Och vad många ryttare vi har i Sverige som rider så otroligt bra. Och vilka hästar!! Chris ville ta med flera hem, ”I want that one for christmas” eller ”Give him to me” kunde han t ex säga med glimten i ögat på sin härliga aussie-engelska. ”That´s a very clever horse”, ”Oh he´s a jumper, I love him”, ”look at that beautiful mare, she´s a real star” osv. 😀 Han var jätterolig att lyssna på, och så otroligt sympatisk. Både väldigt tydlig och ställde höga krav, men också ödmjuk och rolig och skojade mycket. Sa också många fina ord till ryttarna, kan tänka mig att de nästan började tjuta av lycka över vissa komplimanger. En rolig sak var att han ofta sa ”show us some good riding” innan ryttarna t ex skulle rida en avslutande runda över dessa fina inomhusterränghinder, och SOM de ville göra det. Och gjorde också. En otroligt bra instruktion! 😀

Chris rider och berättar vad han gör och vad han vill känna att hästen svarar på
Det var också roligt att Chris satt upp på några av hästarna, han tycker att alla instruktörer värda namnet ska kunna sitta upp på elevernas hästar och visa och känna hur det faktiskt känns, sa han. Och alla vi på läktaren bara gapade. Som alla proffsryttare sitter han lätt och smidigt som en fjäder på hästen men ser samtidigt ut att vara gjord av stål hela han, är väldigt tydlig med vad han vill, och har nästan ingenting alls i handen. Han vill att hästarna ska vara iväg i grannsocknen bara han klickar till lite och minsta ”ho” ska de tvärnita. Det är en fröjd att se duktiga ryttare rida, och det tar inte lång stund innan hästarna är totalt med honom. Han rider verkligen MED hästen och inte emot. Men de ska vara superlydiga. Riktigt riktigt coolt att se. Både Hannah Elin och jag (och säkert alla andra också) insåg att vi måste rida mycket tydligare. Det är det som är snällt mot hästen, inte att sitta och fjesa och halvdra eller halv-mata på hela tiden. Sen har ju en ryttare som Chris sån otrolig erfarenhet, styrka och smidighet också så då är det ju såklart lättare att vara sådär BÅDE väldigt följsam och lätt OCH mycket tydlig. När man har exakt kontroll på sig själv.

Vi fick se massor med grupper träna för Chris, tror det var sju olika grupper. Från kl 10 till kl 18 höll det på. (Och gick jättefort, plötsligt var dagen slut)! Allt från junior-youngrider-landslagsryttare till OS-ryttare och seniorlandslaget, plus att det på slutet var två grupper med lite mer ”vanliga” ryttare (fast ändå duktiga såklart, de måste nog ridit iallafall 100-klass eller enstjärnigt). Alla fick göra samma övning från start, nämligen trava in på ett litet kryss, nitton meter fram till en oxer och komma på fem jämna galoppsprång varje gång. Halt efter oxern. Oj så nyttig övning, den ska Tell och jag slipa på!! ”Teach the horse to jump well” verkar vara ett av Chris motton. När hästarna lyfte bogarna och hoppade genom ryggen som en katt (och ryttaren dessutom var lätt i handen och inte störde) så sa han till publiken ”give her a clap, that was perfection”.

Erika Sjöström och sexåriga Dantino B (MECKL, e DÓlympic-Quintender) har verkligen framtiden för sig. Otroligt fin häst.
Chris pratade mycket om att man som ryttare måste träna bromsen på hästen. Hoppa en serie mot ett hörn i ridhuset, och gör halt. Hoppa en serie på meddellinjen, gör halt spik rakt. Bromsen måste funka! Ni kör ju inte omkring i värsta racerbilarna i 200 km/h och är lite osäkra på om bromsen verkligen fungerar om det kommer upp ett stup framför er, sa Chris. Han var också mycket mycket noga med att ryttaren direkt går fram med handen när hästen står stilla. Och då får de inte gå framåt. Lär hästen att det är skänkeln som betyder fram, inte handen fram! (Det låter ju lätt, men ack så viktigt). Nyckeln till god ridning är verkligen att vara supernoga med grunderna och träna på det hela tiden! Ähum, just det ja. 🙂

Det här med att inte hålla i, samt att vara mycket precis i sina hjälper var något som många fick träna på. Inte minst senior-landslaget. Jag tror de var lite ”svårare” att träna, de är ju så erfarna och har kanske lite svårare att ändra på sig funderade jag på. Däremot juniorerna och youngriders märktes det att Chris gillade jättemycket. De försökte verkligen och gjorde precis som han sa! Sa han ”don´t touch the reins” så gjorde de inte det heller. 😉 Många fick dessutom instruktionen ”put your bum in the saddle and let go of the reins”. Heh. Det känner man ju igen. Lättare sagt än gjort! Men vilken skillnad när hästen bar sig själv och då var tvungen att komma upp fram. ”OS-gruppen” Frida Andersén, Anna Nilsson och Niclas Lindbäck fick mycket beröm från Chris. Han gillade deras ridning, det märktes. Han kunde säga till publiken saker som han ville att vi skulle titta på extra, t ex Niclas Lindbäcks mjuka och stilla handposition.

Anna Nilsson och Candy Girl visade upp fint samspel och bra ridning! Härligt att se. En riktig liten ärta till sto. Så underbar häst! 

Enda gången Chris blev lite butter var när folk satte hästarna för nära hinder och sen typ ”lyfte upp dem” i tyglarna (man bromsar alltså in i hindret och sitter fortfarande i bromsen när hästen hoppar). Det gillade han verkligen INTE, det var tydligt. Ett galoppsprång före hindret vill han se handen fram en decimeter från ursprungsläget och att man sitter helt stilla och bara följer hästen. Det är hästen som ska hoppa, inte du. Han sa lite bistert men ändå med glimten i ögat att ”I have never ever seen a rider being able to ”HELP” a horse jumping a fence. The only way they can do that is to get off the horse, get under its belly and PUSH the horse over the fence, then jump it themselves and get back on the horse still in canter”. 😂

Han gillade inte heller när ryttare försökte bromsa heta hästar som låg på, och knep om med skänklarna eller ännu värre sporrarna samtidigt. ”Don´t do that”. Ta i så fall av sporrarna om du inte kan bromsa hästen utan att använda skänkeln. Det ger dubbla kommandon, det ska vi inte utsätta hästarna för, sa han. Hur ska de kunna förstå vad vi menar då? Punkt slut.

Jag kan säga att Chris Burton är min nya rid-idol, alla kategorier. Har ni inget bättre för er en söndag kan ni kolla på alla hans ritter på youtube exempelvis. VILKEN hästmänniska. Född på hästryggen i princip. Så otroligt kunnig och ödmjuk. Hatten av.

 

 

Eamon Hickey i Ronneby

Idag har jag varit på clinic i Ronneby, och det var ingen annan än Eamon Hickey som kom och inspirerade oss! Åh vad fantastisk han är. Det är alltid så himla lärorikt att se kloka människor visa och berätta, och det ser ju så lätt ut när proffs med mästartiming är i farten. 

Eamon visade bland annat hur han jobbade med en unghäst som var i princip ohanterad, och satt upp på den efter en timme ungefär. Men egentligen var det väl inte ”oh han sitter upp redan” som var så imponerande, eller att han red in i släpet med en ponny som var svårlastad, det var hur bra han är på att läsa hästarna och hur tydlig och lugn han är. ALLA hästar bara älskade honom efter en stund och visade tydligt att de kände sig helt lugna med honom. Så fantastiskt att se!




Mest imponerande var nog en väldigt spänd 4-årig tjusig hopphäst
som inte alls gillade Ronneby horse center (jättestor arena) med en massa folk på läktarna. Meningen var väl att en annan ryttare först skulle visa upp hästen och hoppa lite, och sen skulle Eamon sitta upp. Hej och hå. Som tur var fick Eamon ta den stissiga hästen efter en stund och då jobbade han den från marken en bra stund. Avslutningsvis satt han upp och det såg superbra ut. Han säger själv att han inte är så bra på att rida, därför måste han vara bra på att jobba hästarna från marken. Haha! 😉 Men jo, nåt ligger ju i det där. Varför är vi så många ryttare som sitter och gnetar och försöker lösa allt från hästryggen? Backa ett steg, jobba från marken (eller både och). Det är ju kommunikationen med hästen som måste fungera. Den måste vara trygg. Åhh så bra det var idag! (Jag väljer att bortse lite från vissa delar som jag inte tycker var så bra men det hade ju inte med Eamon att göra. Och jag är så glad att nån arrangerar sånt här och tar hit Eamon!)

Det hela avslutades med en dressyruppvisning med hingsten Sibelius 1315 och hans beridare, vilken läcker häst. Fotade inte honom tyvärr, skulle haft med mig en vettig kamera isf och inte bara mobilen. (Här nedan en gammal film på honom, men han är ju mycket starkare och kan mer nu när han är nio år, han är bara sex år på filmen). De lottade ut några språngavgifter, tyvärr vann jag inte. Fast det var kanske lika bra, då hade jag fått skaffa ett sto… 😉

Nu ska jag kolla på världscuphoppningen från Bordeaux på TV, nice lördagkväll! 😀

Ingrid

Hoppas ni kan se detta klipp, klicka här annars! Ingrid Klimke är en av mina största rididoler. Verkligen en reitmeister. Hon rider alltid framåt, i balans själv, använder och hjälper hästens balans, och det ser bara så lätt ut. Inga indragna nosar eller ihoppackade hästar som inte går ärligt över ryggen. En otroligt ridskicklig mästare. Här har hon en lite spänd hingst som hon visar upp, men OJ så bra hon gör det, utan att själv lägga i backen. Finns det nåt mirakelknep som hon kan lära mig så jag blir bättre på dressyrbanan med Tell? 🙂 Förmodligen är knepet att träna i hundra tusen miljarder timmar.

TÄNK om man kunde rida ens en hundradel så bra som hon gör. Och så gör hon ju som jag brukar göra när jag rider dressyr, jag hoppar också lite på slutet i dressyrsadel. Hehe. 😉

Såhär ska det se ut

Jag har ju gjort annat roligt i helgen, så jag missade att följa Badminton. Jag brukar ju fuska och skaffa en brittisk IP-adress till datorn och allt så jag kan se på BBC. 😉 Jag kollar ikapp mig så gott jag kan nu, och fastän det här är någon som filmat av sin TV-skärm så började jag faan grina. Michael Jung och Sam, om man bara nånsin uppnår en TIONDEL av deras kommunikation och tillit till varann så kan man väl vara lycklig.

Titta och gråt. Såhär ska det se ut. (Ridningen alltså, inte filmandet av TV-skärm).

Wirsbooooo!

Å jisses vad jag är trött, hörrni! Men SÅ bra vi har haft det. Kanonväder, supergod mat, underbart umgänge och massor med härlig träning! Häst, häst och lite mera häst hela långhelgen. Helt underbart!!

IMG_9398
Frukostpaus i Mjölby i vanlig ordning, på vägen upp till Wirsbo i torsdags
IMG_9400
UNDERBART!! Kanonväder hela helgen, och Lotta och Marilyn som köpt stället sen sist vi var där har verkligen satt igång järnet. Renoverings- och förbättringsprojekt överallt. Imponerande!

Vi bodde i herrgården i år, så det var ju lite mera ”riktig” hotellkänsla jämfört med förra gången då vi bodde i flygeln allihopa. (Även om jag älskade flygeln också!) De hade gjort jättefint, och vi hade helt underbar utsikt över sjön. Vera och jag bodde ihop och i vanlig ordning låg vi och tjattrade sent på kvällarna tills vi i princip somnade mitt i en mening båda två i år igen 😉

IMG_9418
Fantastisk utsikt. Bastun nere vid sjön var underbar. Vi badade även bubbelpool, och tog ett dopp i sjön.
IMG_9402
Vera på Berra och Beata på Lilleman
IMG_9407
Vi trimmades av världens bästa Sofhie Hagen i både dressyr, men även lite markarbete och hoppning för de som ville det.  Tack för ditt eviga peppande, pedagogiska, tydliga och roliga sätt Sofhie!! ÅH så roligt det är att rida!
IMG_9426
En av dagarna red jag först Tell på ett dressyrpass, sen red jag Lilleman på ett till dressyrpass (vad nyttigt det är att rida fler hästar än bara sin egen!!), och senare på eftermiddagen red Vera och jag ut med Berra och Tell nere vid sjön, i skogen och på fälten runt hagarna. Så mysigt! Och ni förstår att vi sov gott på kvällarna va?
13123297_1325398067476391_1612990939592866097_o
På tal om trötta. Hahaha! (Foto: Vera)
IMG_9428
Tell den peppade racerlaman var i sitt esse hela kursen. Men snäll och relativt lugn! Så skönt för den arma matten också att han mådde som en prins. Här ser ni det fina stallet och ridhuset framför oss. Skönt att kunna skritta ut på härliga slingor i finvädret både före och efter passen.
IMG_9436
Vera och Bernard, den härliga showgubben som fyllde 24 år under helgen! Grattis bästa B!!

Maten har varit HELT underbar som vanligt. Den franske kocken ”Fabian” (hahaha) har verkligen skämt bort oss. Hästtjejer är ju inte så kinkiga bara vi får mat (i allmänhet) men när man får SÅ god mat så dör man ju typ av lycka.

Skärmavbild 2016-05-09 kl. 12.50.52
Matfotograf: Vera! http://www.horselifebyvera.wordpress.com

Ridningen har också varit toppen. Jag hade väl både toppar och dalar med Tell alla passen egentligen, men här är några särskilda saker/lärdomar jag tar med mig!

  • Rid UPP/fram till förhållningarna! Det gjorde verkligen skillnad. Det är ju lätt att tänka bromsa när man ska göra en förhållning, och det är klart jag vet att man måste rida fram när man tar en förhållning eller halvhalt, men ni vet det där med olika sätt att säga saker på. Det funkade verkligen! Jag ser Charlotte Dujardin framför mig. Jag rider ju nästan som hon nu. Hehe. 😉
  • Vi tränade oss på att rida lite mer ”mellanmjölk” Tell och jag. Det blir lite av eller på, vi måste bli stadiga i mellanläget. Fast ändå gå fram för skänkeln såklart, annars blir det ju inte så bra. BRA mellanmjölk ska det vara, så vi hinner med varandra och har ett bra driv i bakbenen men avspändhet och lösgjordheten kvar. Lättare sagt än gjort, men vi är på mycket bättre väg nu än sist vi var här! ❤
  • Lösgjordhet är alltid prio, även om man rider skolor t ex. Spänner hästen till, så växla och variera så att man hittar tillbaka till det avspända mjuka först. Sen kan man spänna bågen igen.
  • Om man rider över sju cavalettibommar så hinner man med ett antal frågor/halvhalter till hästen under den tiden. (Av erfarenhet kan jag säga att fem bommar kan man rida över genom att komma undan med en halvhalt före och efter, men inte sju)! Håll inte andan och vänta tills jag är över.. oj så bra det blev när jag stämde av! 🙂
  • Att ha ridit dressyr på morgonen på sin peppade fåle och sen rida markarbete på eftermiddagen var en strålande idé. Så mjuk, lösgjord och härlig häst!! ❤
  • Herregud vad svårt det var att rida Lilleman (som är en enormt stor vit dressyr-dromedar så det smeknamnet är väl lite med humor, Dagobert heter han egentligen). Men så roligt det var! Förutom att jag fick en mindre chock och blev åksjuk redan i skritten. Det är roligt med utmaningar som man klarar av, då får det gärna vara svårt! Jag har till och med trampat med honom och råkade hamna i passage några gånger, så häftigt! En jättehäftig upplevelse att hitta rätt knappar. Men gud så trött jag var sen. Beata var ”arg” för att jag kunde rida honom, hahaha! 😉
13100765_1325919920757539_8300671104982104363_n
Berra och Tell. Älskade gulle”ponny”! 🙂 Foto: Veronika Karlsson

Sen är ju väldigt mycket med en sån här kurs att komma iväg och bara umgås, rida, äta god mat, prata och ha det härligt med likasinnade. Det är jag så himla glad för! Jag har lärt känna många nya härliga tjejer, och fått träffa mina goa vänner igen från förra kursen också. En superbra blandning! Det är ju så fint med ridning att även om vi var på lite fler olika nivåer i ridningen på denna kurs jämfört med den förra så är det ju inga problem eftersom vi dels red i olika grupper, och dels hade grymma Sofhie som tränare som klarar av detta med bravur.

TACK alla ni som var med, tack för alla skratt, härliga samtal, stöttande och peppande i ridningen och en härlig gemenskap! Hoppas vi ses snart igen!! 

IMG_9463
Hemma i Småland igen sent på söndag kväll. Bilskrället tappade all kraft på slutet mitt i de värsta backarna på Småländska höglandet så vi fick tuffa på i 50-60. Tror det kan vara nån sensor till partikelfiltret som strular. Lite läskigt var det. Tell var duktig ändå och åkte som en prins, men gnäggade när han tyckte det gick för sakta. Skönt att vi kom hem ändå! Men lite mastigt att köra med hästsläp i 7,5 timme pga detta… Tack finaste bästa häst för att jag får ha så mycket roligt med dig! ❤

Ett ekipage att hålla koll på!

Ojojoj, jag får rysningar! Malin Baryard Johnssons och Cue Channas debut i 1,60. VILKET par de är, som gjorda för varann! (Tävlingen var i tjusiga Grand Palais under Saut Hermès, Paris idag). De här två kommer gå långt. 🙂

Här är de i omhoppningen. 6:e plats i en grand prix-premiär, inte illa.

(Meningen är att klippen ska spelas upp från när det är Malin, men om det inte funkar av nån anledning så är tiden och 1:17:27 i första och 1:57:34 i andra klippet ni ska kolla från).

Kloka ord!

Maria Eriksson är en helt fantastisk dressyrtränare, som jag tyvärr inte själv ridit för, men känner många som har det! Och jag har varit med på läktaren många gånger när hon ridit, och när hon hållit lektioner. Särskilt uppe i Norrbotten är hon lite av en ridsportkändis (tidigare landslagsryttare) och otroligt populär tränare, hon har bland annat drivit Holmen häst- och ridutbildning utanför Kalix i många år. 

Jag måste försöka få till någon träning för henne med Tell nån gång, vilken dröm det hade varit! Jag har fått för mig att Maria flyttat ner till Skåne nu, men jag är inte säker. Hon kanske bor kvar i Kalix, någon som vet?

Hur som helst så hade jag tänkt åka upp till Nobynäs i norra Småland på kurs för henne förra året (det stället är/har varit lite som Wirsbo herrgård med ridcenter osv tror jag), men jag kom aldrig iväg. Det blev mycket annat roligt istället. Nu är Nobynäs säteri till salu, precis som Wirsbo var tills för inte så länge sen! Ser man på. Får verkligen hoppas att det blir nya bra ägare och att de tar dit Maria igen!! Om hon nu inte flyttat till Skåne alltså, då kanske jag kan rida för henne förr eller senare ändå. 🙂

nobynas

Nobynäs gamla hemsida ligger kvar fortfarande (den förra verksamheten som jag antar slutar nu eftersom de säljer), så jag passar på att kopiera de kloka ord som Maria skrivit där! Så det inte försvinner upp i tomma intet. Här kommer det:

Hästen går som du rider – eller?

Att det är viktigt med en god sits och balanserad inverkan är väl något alla är överens om. Att jag som ryttare måste lägga ned massor av tid och omsorg på att utveckla min sits och optimera balansen är väl heller inget att vara oense om. Men är det möjligen så att det oftast stannar med en läpparnas bekännelse? För handen på hjärtat, hur många träningar har du följt eller själv varit med på där fokus hamnar på hästens prestation och position istället? Hur många egna träningsstunder har du tillbringat med att helt och hållet koncentrerat dig på din egen kropp och knopp?

maria

Ja, jag vet att det är svårt – och ibland näst intill helt omöjligt – att ta kontroll över sin egen kropp. Att dessutom samtidigt balansera på hästryggens stundom varken mjuka eller helt förutsägbara rörelser plussar på svårigheten ytterligare. En massiv uppgift i hästväg mao.

Men visst är det fantastiskt att se en ryttare som är ett med sin häst – en kentaur. Där det ser ut som att hästen alldeles av sig själv utför rörelserna, ryttarens hjälper är osynliga – precis som målet står beskrivet i ridsportens tävlingsreglemente. Om jag sedan rider tävlingar eller använder min häst för skogsturer gör detsamma, det är min skyldighet mot hästen att bli en så bra (läs balanserad och med god position) ryttare som jag bara kan. Det här är ett livlångt lärande, sitsen bli aldrig klar – det finns alltid massor att förbättra. Tänk, vilken tur!

Jag brukar hävda att ridning inte är rocket science – vilket absolut inte gör uppgiften lättare – men ridning bygger på enkla principer som under århundranden är testade, dom dåliga förkastade och det som fungerar består. Vår svenska klassiska ridning bygger på att jag som ryttare lär mig tre saker – sitta korrekt och med korrekt sits kontrollera hästens tempo och väg.

maria2

Enkelt, fast inte lätt! Vad är då en korrekt sits? Ja, här måste jag citera Muselers Ridlära: ”En bild av den korrekta sitsen ges inte för att därigenom understryka den fara som ligger i att understryka den yttre formen. Balans, lösgjordhet och medgående i hästens rörelser låter sig knappast avbildas, lika lite som känsla. Vilket inte betyder att den korrekta sitsen bör förbises” Och så illustrerar han det med en blank bild 🙂

Vi kan se ryttarens sits (den yttre formen) som en förutsättning att nå den inre formen dvs. balans, ändamålsenligt anspänd och aktivt följsam så att jag med mitt huvud genom min kropp kan styra hästen med omärkliga hjälper. Den lodräta sitsen är ett hjälpmedel för oss att använda våra hjälper på rätt sätt, är säte, överliv, hand och skänkel i en korrekt position kan du varken hacka med sporrarna eller dra i tyglarna speciellt framgångrikt – du tvingas alltså att rida med sitsen, bra va?! Och det fiffiga i kråksången är att sitsen fungerar alldeles automatiskt på hästen, det är inget den måste lära sig. Att stanna för att man drar i tyglarna är däremot helt emot naturen, eller för all del springa med en hackande sporre i sidan.

Hur alla våra delar skall vara placerade kan jag inte gå in på det här blogginlägget, då blir det en bok men några brasklappar kan jag slänga med i konsten att skaffa sig en bättre sits.

Nr 1: träna!!! Det man tränar blir man bättre på (ingen rocketscience det heller) jobbigt och ansträngande för ryttare of course men ingen skulle väl drömma om att lära sig spela tennis utan att springa.

Nr 2: balans är a och o. Det finns ingen nästan balans, balansen är absolut och något jag måste lägga stor vikt och omsorg att öva. Och nej, då kan jag inte hålla i mig lite i tyglarna eller klämma mig fast i låren…

Nr 3: det finns bara ett lodplan! I lodrät sits finns en inbyggd samlande inverkan på hästen, att konstant sitta bakom lod i stolsits är för mig en styggelse där hjälpgivningen aldrig kan bli omärklig och samlingsresultat alltid bristfälligt. Tyvärr lite modernt i dagens tävlingsridning där spektakulära uppvisningar har gått före korrekthet och harmoni. Nu verkar det dock som att pendeln börjar svänga tillbaka så sakta …

Nr 4: när du rider så koncentrera dig på vad DU gör – inte hästen. Det är ju faktiskt jag som måste ändra på mig, hästen kommer inte att ändra på sig men däremot kommer den att belöna mig som ryttare när jag gör bättre ifrån mig – garanterat så ärliga är hästar!

Nr 5: börja ridpassen med att kontrollera din blick och andning, något vi inte kan kompromissa med. Mycket vanligt fel på hästryggen är just att titta ned och hålla andan. Gå sedan igenom kroppen systematiskt genom att skicka ut frågor till dina olika kroppsdelar. Ex. Hur känns min högra fot? Var är min högra fot placerad? Registrera men värdera inte, fokusera sedan på din (korrekta) mentala förebild, oftast brukar kroppen automatiskt rätta sig då vi strävar efter att bli lika vår förebild.

Nr 6: se på din ridning som ett livslångt lärande, det är ok att göra fel ( vi gör alla fel och vi gör alla samma fel) Att rida är mentalt väldigt krävande för jag måste stå ut med mina ständiga tillkortakommande! Men det är helt okej och faktiskt också nödvändigt att göra fel så länge min intention är att bli en bättre ryttare. Bara en sak är inte ok och det är att skylla på hästen – jag får den häst jag förtjänar – deal with it. Sträva efter att bli en skicklig ryttare med känsla för hästen och kunskap om dess behov.

Och sist men inte minst – ha kul! För visst är det väl därför vi rider och umgås med våra fantastiska hästar. Magin i att kommunicera med det vackraste djuret i hela världen är det ju ingenting som slår, ingenting!

Hälsningar från Maria Eriksson

Torsten!

Detta värmer mitt hjärta något oerhört, så roligt den här hästägaren verkar ha tillsammans med sin häst! Så underbart att läsa. 

Dressyr-ardennern Torsten for president!

Läs den fina artikeln på Hippson om Linda och hennes Torsten här. Torsten har egen facebooksida också. 🙂 Roligt att de är smålänningar förresten. Om Tell och jag träffar dem på någon tävling ska jag gå fram och hälsa och heja på dem! 🙂