Kategoriarkiv: Tankar och funderingar

Hästtjejer, bling, homepartyn och normer

Jag har tänkt på en grej som jag ville skriva om, men jag vill inte att nån ska bli ledsen så jag vet inte riktigt hur jag ska skriva… jag gör ett försök. 

Jag älskar att jag har en hobby som gör att jag hela tiden träffar en massa människor som inte är precis som jag. Man kan ha hästarna gemensamt, men kanske inte allt annat. Ibland inte NÅNTING annat! 😉 Så långt är allting fine. Jag tycker oftast att det är väldigt berikande att umgås med folk som är helt annorlunda än en själv. Det tror jag fler borde göra lite oftare.

Men en sak blir jag tokig på, och det är inte bara i hästkretsar, och det är att väldigt mycket kring att vara tjej/kvinna idag är så HIMLA kopplat till utseende och konsumtion. Normen är att man ska gilla shopping och spa och allt sånt. Jag tycker det är roligt att klä upp mig ibland och det gör väl särskilt hästfolk eftersom vi är så skitiga annars..? 😛 Men VARFÖR ska alla priser på en random ryttargala bestå i bling-bling-presentkort, smycken, ansiktsbehandlingar och gud vet vad. Presentkort på nån hästaffär eller möjligen en sportaffär hade väl varit mer passande? Men nej just det ja, det är ju tjejer som mestadels utövar den här sporten. Jag blir så trött. Men men, jag försöker engagera mig så mycket jag kan och orkar. Det krävs ju liksom att någon i så fall är med och arrangerar som säger att vi kanske inte BARA ska ha smink, krämer och smycken som pris.

All heder till alla som pallar att arrangera saker. Jag vet precis hur mycket jobb det är. Jag förstår också att många GILLAR såna här saker i present, och då kan man väl tycka att det är fine. Ibland undrar jag om jag är den enda som får ett hugg i hjärtat av sånt här. Är jag knäpp?

En annan sak som jag får ÄNNU mer ont i magen av, det är alla dessa ”sälj på dina vänner en massa saker”-homepartyn. Jag har blivit kontaktad av flera hästtjejer jag känner i den här frågan. (Inga andra, varför är det alltid hästtjejer? Är det för att inga av mina övriga vänner nånsin skulle få för sig nåt sånt, eller är det för att hästtjejer med alla medel måste försöka tjäna mer pengar? Det kan jag förstå i och för sig). De frilansar för nåt random företag och så går konceptet ut på att man ska få in sina vänner på det hela, och personen som håller i det tjänar då pengar. För mig är det ju ganska lätt att säga nej tack. (Eller lätt, det är det inte, jag känner mig dum och får ont i magen varje gång). För jag är verkligen inte intresserad av hemma-spa, hälso- och skönhetsprodukter eller resor med något märkligt bolag. Jag får ont i magen av hela det här käcka konceptet med att sälja på sina vänner saker. Och det är alltid tjejer som ska sälja på tjejer saker. Om någon har exempel på såna här verksamheter som riktar sig till MÄN så är jag evigt tacksam för att få höra det, bara så jag får lite balans i detta! Inte för att det kanske gör saken bättre, men då kan jag iallafall se ett mönster som handlar om vår konsumtionskultur och inte bara om ojämställdhet OCH konsumtion.

Det här kanske låter konstigt för er, och jag menar inte att det är fel att vilja ta hand om sig själv och känna sig fin. Det kan man göra på jättemånga olika sätt, och bara för att jag får rysningar av smink, smycken och spabehandlingar så förstår jag att det inte är så för alla. Men det här är ändå verkligen inte en kultur jag vill vara med i, jag vill inte veta av den, jag vill inte delta i den, jag vill om möjligt uppmuntra till något annat. Så att det inte BARA är det här som får finnas. Jag önskar att stallet kunde få vara den frizon som det var när jag växte upp, och som det faktiskt är i många fall fortfarande (tack och lov).

Det ser ju ut såhär i samhället, jag vet det. Det är klart att det märks även i stallet. Men snälla låt mig bara få vara IFRED och gå där i mina skitiga kläder i stallet och bli buffad på av en mjuk hästmule. Resten av samhället är ändå så himla skevt, jag orkar inte bli påmind om det även i stallet eller genom käcka meddelanden om att ”det vore så roligt att få komma hem till dig och dina vänner… bla bla bla”. Det får ni GÄRNA, jag lovar, men sälj inte på mig någonting! Jag ber er. ❤

PS. Jag hoppas att jag får fortsätta vara vän med er som jag tackar nej till de här erbjudanden från. Jag tackar nej till erbjudanden jag inte är intresserad av, inte till att ha er som vänner. Jag gör gärna saker tillsammans med andra som inte handlar om konsumtion, så ring mig gärna om ni vill starta en studiecirkel i att bygga music boxes eller en modulin (se nedan), helrenovera hästsläp, spela fotboll, eller sjunga! Och ja, jag hade faktiskt blivit glad för ett presentkort hos en FRISÖR om jag nånsin vann det på en ryttargala, det kan jag erkänna. 😉

Kram Ida

Annonser

”Vi klarar det här”

Jag har ju skrivit tidigare om att jag inte är någon direkt tävlingsmänniska, jag är mer ute efter att utvecklas och ha roligt. Det kan man ju såklart göra både med tävlingar och utan. 

Jag tänkte lite i de banorna igår, fast då särskilt på känslan av att ”vi klarar det här”, det är en sån himla härlig känsla som jag önskar att alla ryttare får känna med sin häst! Jag tänker också att nivån på ”det här klarar vi” ju är väldigt olika. Ridning är ju väldigt mycket mentalt som ni vet. 😉 För en del är det säkert så att man är BÄTTRE mentalt än vad man är på att rida, för andra tvärtom. Därför är man ju i båda fallen beroende av folk som hjälper till. En klok tränare som peppar en så man vågar, eller säger ifrån om man tänkt starta på en alldeles för svår nivå. För min del är det ju mest det förstnämnda tack och lov, att jag tror att Tell och jag klarar mindre än vad vi faktiskt gör. Men – det mentala måste ju hänga med, det är det som är så spännande. För att det är då man bygger självförtroende hos både ryttare och häst!

img_8260

Igår på pay and crossen var det med nya hinder som vi inte hoppat förut, det kom jag på i efterhand nog var första gången för oss! Vi har visserligen varit där och tränat, men det var ett tag sen. Men jag kände ändå när vi gick banan att det inte skulle bli några problem. Alltså är det ju inte själva hindrena som är problemet, det är att jag mentalt måste tro att ”vi klarar det här, det är inga problem”. För då sänder man de signalerna till hästen. Sen är det ju klart att man kan hamna i överraskningar ändå, så är det ju med de här djuren, men man måste tro från början att det här kommer gå bra.

Första gången man kom till vattnet (hinder tre) igår så kunde vi i 90-klassen välja att galoppera rakt ner i vattnet och sen upp på kullen, eller så kunde vi rida ner mellan två kullar och hoppa den lilla stocken ner i vattnet (som kom väldigt snabbt). På filmen ser den ju verkligen miniliten ut och det är lite sand mellan stocken och vattnet, men när man red mot så såg man ju bara stocken och sen vatten. Jag tänkte egentligen skita i det och rida direkt ner i vattnet (den lättare vägen) eftersom vi aldrig hoppat det, men sen kände jag att ”vi klarar det här”, och det gjorde vi ju. Jag har hoppat sånt (och svårare saker) med Tell för två år sen, men det var ju och vi har verkligen inte hoppat den vägen ner i vattnet just i Hoby. Så det är jag stolt över att jag vågade, eller ännu mer stolt egentligen för att jag var så säker på att vi skulle klara det! Särskilt på min häst så kan jag säga att det är rätt avgörande.. 😉

IMG_0452

Jag är ju nog nervös även när jag tror att vi kommer klara det, tänk då hur nervös jag skulle vara om jag var osäker på det! Herregud. Jag tänker att det är väl inte alls omöjligt att vi nån gång startar 100-klass i fälttävlan nån gång, om jag känner mig säker och tänker att ”det här klarar vi”. Inte förrän dess. Helst ska väl alla 90-banor kännas som bommar på marken före det. 😉 Igår kändes det inte så lätt när vi gick banan, men när jag red kändes det lätt som en plätt. Jag hade till och med glömt att Tell tvärvägrade skritta över en grav, han var så fånig! Kastade sig och backade. Sånt gör han ju aldrig. Jag blev väl osäker själv. Men sen när jag kom i galopp på själva pay and crossen så tittade han inte ens på den där graven. ”Matte säger framåt, då hoppar jag”! Antagligen för att jag helt glömt bort den där graven och bara red på som vanligt. Det var en ganska maffig oxer direkt efter så jag hade fullt fokus på den, haha!

Det som är så häftigt med ridning är att plötsligt kan man rida enstjärniga linjer eller hoppa en bana på 1,30-nivå och det känns ganska LÄTT. (Sen känns det plötsligt svårt att kunna göra halt ordentligt och ordnat, eller att man helt känner att man borde sluta rida. Ni vet).  Då finns det säkert de som drivs av den där utmaningen att komma uppåt i klasserna och startar 1,30 iallafall. Medan jag rider 100-hoppning och 90-klass i fälttävlan tills det känns löjligt lätt. Men det är ju mitt mål! Att det ska kännas otroligt lätt. För då vet jag att jag vi faktiskt utvecklas, och jag kan (om jag vill) starta en högre klass nästa gång. Och då kommer jag tro att det går bra!

Skärmavbild 2014-04-26 kl. 11.38.52

Jag skulle aldrig rida något oavsett på träning eller tävling om jag inte tror att vi klarar det. Sen klarar man ju alltid mer än man tror, men ja, folk är olika. Och det mentala måste som sagt vara med. Man blir lätt hemmablind dessutom, jag tycker ju nu att 90-klass är ganska lätt (alltså nivån på hindrena och dressyrprogrammet menar jag, att genomföra en hel fälttävlan oavsett nivå är inte lätt!) men det tyckte jag ju inte när jag började träna fälttävlan. Då tyckte jag alla hinder var enorma. Och jag vet att en del drar efter andan och tycker jag är sjukt modig när jag lägger upp bilder eller filmklipp på facebook t ex. Så ni som håller på med hästar och ridning, känn efter själva och var stolta och glada för det ni gör! Visst, man kan alltid bli bättre, som i allt,men man måste vara glad och nöjd också och kunna se sina framsteg! ❤

Skärmavbild 2016-04-25 kl. 22.31.54

Bara det att alla terrängrundor jag ridit i år i tävlings- (eller tävlingslika) sammanhang har Tell har gått som TÅGET gör mig helt gråtfärdig av lycka. Nu ska jag göra allt jag kan för att detta ska hålla i sig! 😀

 

Framåt, framåt…eller?

Jag har lyckats anmäla mig till tävling igen. Wihu! Så nu ska jag tävla i både hoppning och i dressyr i mars. I Tingsryd båda gångerna. (I hoppning ska jag rida två 1,00-klasser, mesade och vågade inte anmäla riktigt än till 1,10. Vill gärna att det ska kännas lätt på första hopptävlingen på två år. Men jag kanske ändrar den ena klassen till 1,10, jag får se hur jag känner inför det hela. I dressyr ska vi rida LB:3 och LA:3). 

tell_ida_tingsryd_2013

Imorgon ska jag försöka både trimma mitt eget djur och åka in till stan och heja på mina vänner som rider dressyr (det är tävling på vår hemmaklubb). Jag hade så gärna varit med, men det börjar på MSV:C nivå och sen är det bara högre klasser. Tyvärr hade jag kissat på mig av nervositet över att rida MSV:C nu, och Tell hade nog glatt sprattlat runt och vi hade väl fått 32% eller nåt sånt… ;P

Flera klubbkompisar som jag red med i laget förra och förrförra året ska vara med och tävla. Jag känner mig lite kass som inte är på MSV-nivå som dem, mer än på träning alltså. Jag KAN ju rida öppna, sluta, förvänd galopp och samlad trav och galopp (ibland). Men jag vågar verkligen inte rida ett helt program med sånt, inför folk. Det kan gå precis hur som helst.

Skärmavbild 2014-05-11 kl. 12.27.36

Jag hoppas det känns jämnare på tävling nu i vår, så kanske jag också kan våga rida Medelsvår till hösten. Men jag vet inte. Jag tränar ju och tävlar för att det är roligt och utvecklande, det är ju inte meningen att man ska känna sig dålig för att andra runt omkring klättrar uppåt i klasserna. Jag är ju inte ens särskilt tävlingsinriktad! Men det är väl det här att jag också vill känna att vi utvecklas… och det gör vi ju (hoppas jag), även fast vi i princip tävlar samma klasser som när vi började tävla för ett antal år sen. Jag har liksom inte tänkt så mycket på det förrän nu. Jag tävlar det jag vill, det som känns bra, liksom.

Om nån klass börjar kännas alldeles för lätt (som 90-hoppning gör för oss t ex), nästan så att det känns att man rider den helt i onödan, DÅ tycker jag man ska gå upp en klass. Jag hoppas verkligen att 90-klass i fälttävlan ska kännas som en promenad i parken som man kan göra uppåner och baklänges en vacker dag, då kommer jag anmäla till 100-klass på direkten i så fall! 🙂

AB8Z9788

Jag förstår att folk tänker olika kring det där, vissa tycker säkert att det bara är att köra på och våga prova. Ofta kan man ju mycket mer än man tror. Jag är ju en sån som kan träna ihjäl mig för att slippa skämma ut mig på tävling, haha! Så jag går ju verkligen inte upp en nivå i onödan, snarare tvärt om. ”Ju mer man tränar desto mer tur får man” tycker jag i allmänhet stämmer. 😉 Sen måste man ju förstås träna på att tävla också och inte fastna i ridhuset hemma (om man nu vill tävla alltså).  Jag vill gärna att det ska gå bra på tävling (såklart) när jag väl tävlar, och det brukar det ju göra rätt ofta också! Det är lite samma med alla uppträdanden och konserter jag varit med och genomfört i mitt liv, jag vågar inte ens tänka på hur många timmar jag tränat totalt. Antagligen 90% av hela min totala vakna tid, hehe… 😉

Det är ju känslan jag är ute efter, och visst hade det varit coolt att få till en perfekt runda i 110-hoppning eller rida ett jättefint program i MsvC:2 på tävling, men jag lovar er, jag var lika glad som om jag hade vunnit OS när jag kom runt min första terrängrunda i fälttävlan felfritt!

IMG_3875

Hur tänker ni om att mäta framsteg? Är det viktigt att komma uppåt i klasserna, ni som tävlar? 

(Jag önskar att jag hade det här lugnet.. och den isen i magen när jag tävlar.. Henrik Harlaut, helt makalös. Grattis till ännu ett till X-games-guld!)

 
http://www.svt.se/videoplayer-embed/6794587

Mat mat mat…

Det är både svårt och lätt det här med vad man ska ge sin häst att äta. Självklart vill man ju deras bästa, och alla mina pengar går ändå till hästen… men kom igen, det är ändå en HÄST. Det är inte JAG som ska äta maten.

Jag fick lite provpåsar av nån fodertillverkare, det var jättefint designade påsar och det såg väldigt nyttigt och dyrt och ekologiskt ut. Tell åt upp det i ett nafs, han äter ju allt. Sen förstår jag inte riktigt meningen med de där provpåsarna iofs, att ge hästen en halv dl lyxig musli om dagen i några dar för att prova på kan man väl kanske inte direkt se nåt resultat av. Man kan ju se om hästen äter det, visserligen. Men det är väl också allt. Jag hade tänkt kasta det egentligen, men sen fick Tell ändå äta upp det. Det var ju så lite.

hastmusli

Det var ändå intressant att läsa den otroligt omfångsrika innehållsförteckningen, plus att jag även gick in på företagets hemsida och läste på ännu mer. Och jag kan säga att alla de där nyttiga ämnena och örterna som fodret innehåller, det äter han ändå. Antingen betar han det, eller så får han det i hösilage-form. Möjligtvis kan jag väl förstå folk som har kasst bete, eller av nån anledning jättedåligt hösilage eller hö (fast då brukar det gå att köpa bättre…), eller hästar som inte kan/får gå ute så mycket. De kanske behöver sånt här. Kanske. (Fast hade det varit jag så hade jag hellre åtgärdat allt det andra först). Äldre hästar kan jag förstå att man vill ge annat eller kompletterande foder, likaså föl och avelsston, eller hästar med nån slags allergi, matsmältningsproblem eller vad det nu kan vara. Men helt vanliga hobbyhästar? Nja. Jag är tveksam. I vilket fall får man ju räkna ut en foderstat, samt att man då måste ha koll på vad det man ger hästen innehåller. Alltså en analys på grovfodret bland annat. Det tror jag att många inte har, och höftar på ändå (gärna med nåt dyrt foder som låter bra och ser gott ut).

Jag känner mig ändå lite taskig som inte kommer köpa det där jättedyra lyxiga fodret till min häst. Men han behöver det faktiskt inte. Han har fri tillgång på fantastiskt bra hösilage, han får 0,5 liter havre om dan, lite nypon, en näve betfor och en deciliter mineraler. (Möjligtvis får han lite loppfrön på våren när han har en benägenhet att äta jord och rötter i sin iver att fånga det första gräset, och han kan få nån skopa mer havre och lite extra salt när det är fälttävlansdags). That´s it. Och han mår jättebra. Det ser kanske inte jättesmaskigt ut (för mig), men det är ju inte jag som ska äta det.

Förutom Tells morötter och äpplen, de äter vi båda två! 😉

applemorot

Rid med rätt energi

Det är det här jag försöker hitta i all ridning. Så bra skrivet, förstår precis hur hon menar! Och ändå är det så förbenat svårt att få till… 

http://www.hippson.se/ridovningar/rid-med-ratt-energi-for-att.htm

Jag har ju ett oerhört peppat djur, och jag får ofta höra att jag ska ”rida lätt långsamt”, ”jag bestämmer takten”, ”gör inte för mycket”, osv, och allt det här handlar ju egentligen om att jag måste hitta lugnet. Få ner min energi några snäpp, för det där känner ju hästen direkt. Om jag försöker rida lugnt och långsamt fast med för hög energi (i mig alltså), så hjälper ju inte det. Men får jag ner energin och rider mjukt och stadigt så funkar det. Ibland kan jag behöva rida med kvicka energiska hjälper, men ha kvar energin på låg nivå ändå. Det handlar ju inte om att ”sluta rida”, eller sitta på hästen helt lealös, det förstår de ju ingenting av heller. Men att ha rätt energi är verkligen nyckeln till att hitta rätt i kommunikationen, läs artiken ovan! Mycket bra skrivet.

Det här med att göra upp planer…

Jag är inte så bra på att planera. Eller ja, jag planerar väl hyfsat, men jag önskar att jag var ännu bättre. Det går lite upp och ner, så kan vi säga. 

Jag tycker om att vara spontan, men när ens häst väl har varit skadad så blir man helt klart lite mindre spontan och försöker tänka en gång till på vad han ”borde göra” och inte. Dressyrtävlingar kan man ju spontan-tacka ja till exempelvis. Sen är det ju hobbynivå på allt vi gör, men jag försöker verkligen variera mycket så det inte blir hopp- och terrängträningar dagarna efter varann t ex. Det känns ju lite onödigt.

Som det ser ut nu närmast så blir det hoppträning på onsdag och dressyrtävling nu till helgen. (Resten av veckan kommer varvas med uteritter och något dressyrpass på banan så jag kan rida igenom programmen). Längre fram i augusti ska vi ju åka till Wirsbo på kurs torsdag till söndag, åååå vad jag längtar! Jag tänker att jag ska vänta till efter det för att känna hur formen är så får vi bestämma då om vi ska anmäla oss till hubertusjakten i Skåne som är i mitten på september.

Jakten går en lördag, sen är det dressyrtävling på söndagen. Om jag nu ska rida den omgången med laget också, det vet jag inte riktigt än. Och två veckor senare (också i september) är det fälttävlan på Udden. Åhh vad jag vill att vi är i form till det så vi kan vara med! Men tävlingen är inte öppen för anmälan än, så det är ingen panik med det. Dressyrtävling med laget är det sen i oktober igen, och då är det även en WE-tävling som det vore roligt att vara med på. Vi har ju aldrig tävlat ”på riktigt” i WE, bara ridit pay and ride. 🙂

Att göra:

  • komma i form (både jag och hästen)
  • träna terräng på Udden om vi ska rida fälttävlan där, kanske träna terräng nere i Blekinge nån mer gång också för att hitta terränggaloppen igen.
  • fundera på om det är en bra eller dålig idé för Tells hälsa att gå hubertusjakt.
  • Träna, rida ut och ha kul! Varvat med lite vila. 🙂

Bra planering va? 😉 Jag lyckades även lämna in stövlarna till skomakaren idag iallafall, känns gött! Då kan jag pricka av det från listan… haha! 

Skärmavbild 2014-05-11 kl. 12.15.22
Det här var i Lammhult förra året, då fick vi rosetter i båda klasserna! Vet inte om jag vågar hoppas på det i år igen direkt.. ähum.. men vi ska göra vårt bästa!
cropped-cropped-skc3a4rmavbild-2014-04-29-kl-11-31-46.png
Det roligaste man kan göra med sin häst… det roligaste i hela världen.. längtar!!

Hästens grundarbete – analysera och bli bättre!

Jag ligger hemma idag, helt däckad av värsta förkylningen! Det här gick fort. Nåja, jag kollar på backhoppning på TV och läser hästböcker liggandes under en filt, så jag ska nog överleva.

Jag läser ”Hästens grundarbete” av Pether Markne, och den är så himla BRA! Det bästa jag läst på mycket länge. Läs den!! Den är väldigt välskriven, pedagogisk och med ett språk som verkligen är talande! Jag tycker det känns som att det system han beskriver här är en otroligt sympatisk ridning, och som verkligen ger en förståelse för hästar och vad vi ryttare måste känna till. Om oss själva, om hästen, om samspelet, och om ridning. Pether bjuder även på många exempel när han själv gjort misstag, och vad han lärt sig av det.

Skärmavbild 2015-02-20 kl. 14.37.05

Jag har varit med som fotograf en gång på en clinic med Pether här i Växjö, och då var jag nästan lite starstruck och var oerhört glad att jag inte red själv. Jag hade fått sån vansinnig prestationsångest. Det kunde jag känna bara från min position med kameran, utan häst… Men det var en väldigt bra clinic, och jag höll verkligen med om allt han sa. Här kan ni läsa mitt blogginlägg från den clinicen om ni vill!

Något som han förespråkar i boken är att man gör en ärlig analys av ridningen, hästen, ryttaren, och ekipaget. Pether menar att själva analysarbetet kan vara startskottet för en mer positiv utvecklingskurva som ger större glädje till både häst och ryttare. Man ska alltid bolla detta med någon som kan mer än en själv, en tränare eller mentor t ex. Förtjänsterna är prio ett, det är de man ska utgå från och jobba med! Därefter kan de minus som går att rätta till diskuteras, medan resten får vänta. Pether säger att kunskapen om den egna ridningen är helt avgörande för om man ska få kvalitet i vardagsträningen och ha möjlighet till utveckling. Det här känner jag igen väldigt mycket från mina ridskoleår, jag har ju haft turen att ha otroligt duktiga ridlärare som alltid strävade efter att eleverna skulle träna upp vår egen analytiska förmåga. Att känna till sig själv och sin egen ridning, hur man jobbar med respektive hästs styrkor och svagheter, och att själv kunna träna upp förmågan att känna det. Det är jag väldigt glad att jag fick börja med redan i tonåren.

Om jag själv nu analyserar det hela, jag som ridit så många hästar under hela mitt liv, så kan jag säga att det är både svårare och lättare nu när jag har en egen häst! Det är ju mest Tell jag rider nuförtiden, och då är jag både lite ”hemmablind” och rätt så medveten om både våra styrkor och svagheter. Men det är även roligare på många sätt att ha egen häst, man kan ju utvecklas så mycket mer som ekipage! 🙂 Det är möjligt att jag skulle utvecklas ännu mer som ryttare  om jag fortsatte rida andra hästar lite oftare, och det vill jag gärna. Men det är himla coolt att ha möjligheten att utvecklas som ekipage.

Jag ska verkligen försöka göra en ärlig analys av mig själv som ryttare, av Tell som häst, och av oss som ekipage! Det här ska jag bolla med min vän som är en otroligt duktig ryttare och känner både mig och Tell väl, min dressyrtränare Anna och min hopptränare Jens. Terrängtränaren Linda Algotsson ska jag också höra med nästa gång vi kommer ut i terrängen. Det här ska bli jätteroligt! Jag tänker ju och analyserar rätt mkt i vardagen också, men det här ska bli lite mer strukturerat. Fortsättning följer! Det här är frågorna jag ska använda mig av (ur Pethers bok):

Vilka fysiska förutsättningar har min häst? Vad har den för begränsningar? Vad har min häst för inställning? Hur är ridbarheten? Har jag en klar bild av min hästs rörelsemönster och temperament? Är den bilden korrekt? 

Hur påverkar jag fysiskt min häst, hur är min sits och balans? Hur är min egen fysik? Hur hanterar jag problem och motgångar, vad har jag egentligen för inställning och attityd?

Hur är vi som ekipage? Kan jag på min checklista bocka av att min sits inverkar till fördel för min häst? Hur är vårt samspel, hur fungerar vår kommunikation? 

 

 

 

Snö, kaffe och pratat med veterinären

Jahapp, då är man tillbaka på jobbet då! Känns helt okej ändå, även om jag var sjukt trött imorse och höll på att missa bussen in till stan. Idag snöar det och är vitt och fint igen.

Jag satte mig på ett mysigt bagericafé här i Växjö och åt frukost före jobbet, det kändes lyxigt. (Okej sanningen var att jag inte hann äta frukost hemma, och jag är en sån som måste äta frukost. Jag förstår inte de som ”klarar sig” utan! Jag hade dött).

Ringde till Staffan Lidbeck (vår veterinär) nere i Löberöd och tänkte att han säkert är sjukt upptagen idag. Och det var han antagligen. Men han tog sig tid och lyssnade på min oro och kom med lite goda råd. Så skönt! Jag är så himla tacksam av att ha duktiga personer runt omkring mig och Tell!! Vet inte vad jag hade gjort annars. ❤ Tusen tack fina människor!!

Staffan trodde att Tell kan ha trampat snett på nåt vis i hagen, men att det inte kan ha varit så allvarligt eftersom han var bra igen nästa dag. Vrickning trodde han inte, det tar oftast längre tid innan det går över. Han sa också att Tell har ju haft (eller delvis har kvar faktiskt) en cysta i bakknät, och såna hästar kan ibland plötsligt få ont och sen går det över. Det är ganska typiskt för den diagnosen. Däremot har det ju inte hänt på alla 4,5 åren som jag haft Tell, (enda gången han varit plötsligt jättehalt var pga en hovböld), och cystan opererades ju för sju år sedan. Så det är lite konstigt om han plötsligt känner av den NU (tycker jag), men det är ju såhär med både djur och människokroppar. Det är inte alltid det är helt logiskt… Det som är skönt iallafall är ju att när vi röntgade Tell i höstas så såg ju bakknät mycket bättre ut än det någonsin gjort förut. Det var Staffan väldigt positivt överraskad av minns jag.

Hur som helst, Staffan tyckte att jag skulle rida som vanligt (i och med att det enda som syns är pyttelite i vänster varv) och hålla lite koll. Om Tell verkar besvärad eller om han är halt får jag naturligtvis ringa igen och komma ner med honom till kliniken, men Staffan trodde att det lika gärna inte behövde vara nånting.

Jag tar ner Telleman till ridhuset ikväll (med sällskap) så jag kan få lite hjälp att se hur han rör sig. Nu vet jag verkligen hur det känns när man väl blivit nojig.. då ser och känner man saker ibland som inte finns… så det är väldigt bra med ett ”till par ögon”.

Håll tummarna!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/733/64759723/files/2015/01/img_1458.jpg

Vill hästar tävla?

Jag umgås med en hel hög med folk som inte är det minsta hästintresserade. Ibland får jag frågan om hästar gillar att tävla, om de liksom förstår att det är tävling.

IMG_0371

Här får ni gärna säga emot om ni vill, men jag tror inte att hästar har någon uppfattning om det är tävling eller inte. Därmed gillar de alltså inte att tävla i den bemärkelsen. Däremot är jag säker på att många hästar (däribland min egen) gillar att det händer saker! Att få åka ut på äventyr. Och det i sin tur tror jag beror på att de har lärt sig det, det är ju inget som sker automatiskt. Men de hästar som har fått lära sig det och fått en positiv upplevelse av det kan t e x uppvisa följande tecken:

De spetsar öronen, ställer sig vid grinden fast de har en jättestor gräshage, gnäggar när de ser transporten köras fram, hoppar av glädje när de förstår att de ska få hoppa hinder/visa upp sig på dressyrbanan/ut och springa på terrängfältet eller vad det nu är för aktivitet på gång. De förstår vad de förväntas göra, eftersom de är tränade till det, och en hel del av dem tycker även att det är väldigt roligt (utifrån deras kroppspråk att döma).

Det är intressant att reflektera över vad vi har hästarna till tycker jag. Det är ju inte alls alla människor som är intresserade av att tävla, och inte alla hästar som är det heller. (I den mån att de blir stressade, osäkra eller mår dåligt av att vara på tävlingsplatser menar jag. Sen kan det ju vara att en häst t ex verkligen inte vill hoppa, och vill man själv det så är det ju lite tråkigt). Då får man helt enkelt skaffa en annan häst om det är tävling man vill ha den till (om detta nu inte går att träna bort). Eller byta inriktning själv. På samma sätt tror jag att arbetshästar är gjorda för att arbeta, och en vallhund kommer (mest troligt) inte att må bra av att bo i en lägenhet i stan. (Om den inte får springa hysteriskt långa sträckor i parker/på ängar eller bli aktiverad på andra sätt förstås).

Don efter person… eller nåt sånt. Djuren väljer ju inte oss, det är vi som väljer dem. Det är så det funkar. Jag vet att det finns dom som inte tycker att man ska tävla överhuvudtaget med djur, av djurrättsliga skäl. Jag kan hålla med om att man ser en hel del otrevliga saker när man är på tävling, och det är inte roligt, men man ser också en hel drös med överlyckliga djur och människor som verkligen är i sitt esse.

Det är ju en hel del andra saker man ska (bör) tänka på om man vill ut och åka med sin häst till träningar eller tävlingar tycker jag, inte bara om man själv och hästen trivs med själva aktiviteten, utan att man också har ett ansvar att lära sig att lasta hästen säkert t ex och att den kan åka i släp obekymrat. Det är lite av ett problem för mig, eftersom jag har en häst som BÅDE kan vara väldigt lugn och trygg i släpet, OCH kan leva rövare ibland så jag känner för att aldrig mera åka med honom nånstans. Men jag får försöka lyssna på honom och förstå vad det är han vill säga. Och se till att han förstår mig.

Det låter kanske konstigt, men jag har blivit en så himla mycket bättre ryttare av att tävla lite mer än vad jag gjort tidigare i livet. Dessutom har jag fått en mycket bättre kontakt med min häst. Det är klart att man kan få det på andra sätt än att tävla, så egentligen tror jag inte att det handlar så mycket om just det. Utan att man hittar ett sätt (eller en gren av sporten) som gör att både en själv och hästen trivs och utvecklas ihop!

Läste den här artikeln på ridsport idag, blev alldeles tårögd! Jag tänker att den artikeln handlar inte främst om att ”hästen älskar att tävla”, utan att den handlar om en hästägare och en häst som har fantastiskt roligt ihop, och verkligen känner varann.