Angående debatten om det svenska djurskyddet

Nu tänkte jag skriva lite om mina tankar utifrån att ha läst debatten i Ridsport angående djursjukvård och djurskydd i hela landet.

Det började med att Agnes Fabricius, vd, Agria Djurförsäkring, Karin Mattsson Weibjer, ordförande, Riksanläggningarna RS Strömsholm Flyinge, och Håkan Karlsson, vd, Wången AB skrev ett debattinlägg: https://www.tidningenridsport.se/nu-ar-det-dags-att-sta-upp-for-det-svenska-djurskyddet/

Sen svarade Håkan Henrikson, chefsveterinär och näringslivschef på Jordbruksverket
och Helena Elofsson, djurskyddschef på Jordbruksverket: https://www.tidningenridsport.se/jordbruksverket-svarar-vi-star-upp-for-djurskyddet/

Sen skrev förstnämnda debattörer igen: https://www.tidningenridsport.se/svar-till-jordbruksverket-dags-att-modernisera-djurskyddet/

Först och främst: Det här är en viktig debatt, och jag är så glad över att läsa om den! Det är en fråga som är väldigt viktig. Den har sopats under mattan länge, som så ofta när det gäller frågor om landsbygd/glesbygd i Sverige. Det tror jag har att göra med många olika saker.

Det genomgående budskapet från både de flesta (riks)medier och politiker är:
”Ni får skylla er själva om ni har valt att bo på ställen där det inte finns en hästklinik/sjukhus/BB/you name it. Då får ni faktiskt flytta. Skyll er själva att ni har trettio mil till närmsta vårdinstans. Det är erat eget problem”.

Det är det argumentet, plus ”Vi har inte råd, det måste ni ju förstå. Ni är ju alldeles för få som bor där uppe” som de vill att alla ska köpa rakt av. (Jojo, men låt då pengarna för malmen, skogen och vattenkraften stanna i norrlandslänen istället så ska ni får se på rik landsdel! Vem är det då som inte har råd?)

När jag var liten och växte upp i Norrbotten minns jag att vi hade en dekal på vår telefon i hallen. ”VI FLYTT INT” stod det på den. (Det var från början en kampanj från Norrlandsförbundet på 60-talet som riktade sig mot den då kraftiga utflyttningen från Norrland.)

Det där är aktuellt fortfarande. Och det vittnar om något viktigt. Ja, det är klart att man har ett eget ansvar. Vet man OM när man flyttar till exempelvis Boden, Kalmar eller Östersund att Evidensia precis tänkt lägga ner den enda hästkliniken, så kanske man tänker om. Är det verkligen vettigt att flytta hit och ha häst här? Om man kan välja alltså. Det går inte alltid. Och vad gör man om man redan BOR där??! Då får man väl plötsligt gå en kurs i barnafödande i bilen, som politikerna tyckte att folk i Västerbotten skulle göra när de lade ner BB i Sollefteå.

Men för hästar finns det inte ens en kurs, då får man avliva djuret istället. Och så får man höra att ”djurägare ställer allt högre krav på avancerad djursjukvård”. Känner ni igen argumentet? ”Det är dig det är fel på, du har själv valt att bo här, du får ta ansvar för att ta bort din häst för att det är för långt till hästkliniken. Det är DU som ställer för höga krav på att din häst ska kunna överleva kolik”. Jag vet INGEN grupp som hästägare som tar så stort ansvar själva. Vi kör tusentals mil med våra hästar för att de ska få den bästa hjälpen. Om vi bara kan. Vi gör ALLT vi kan. Men det gör inte staten.

Jag tycker att i debatten jag länkar till ovan (läs den!) så har både Jordbruksverket och ”motdebattörerna” rätt. Och fel. Jordbruksverket ska se till att distriksveterinärerna täcker upp hela landet vad gäller djurskydd och akut djursjukvård, främst för lantbrukets djur men även hästar. Där vet vi alla att det inte funkar så bra. De behöver helt klart mer resurser! Så stärk upp det för sjutton. Det är en bra grund och det är rimligt att staten tar ansvar för det DIREKT.

I frågan om det här med hästkliniker, som ju behövs och verkligen kan rädda hästars liv, är det lite svårare. Nu är det ju så i Sverige att väldigt mycket har avreglerats och sålts ut till privata företag, även inom humanvården, äldrevården etc. Och vår landsbygds/glesbygdspolitik ska vi inte prata om, det är klart att även det spelar in här. (Kolla på Norge tex, och nej det har inte att göra med oljepengarna. Det har att göra med landsbygdspolitik). Se gärna den utmärkta SVT-serien ”Resten av Sverige” med Po Tidholm om ni vill fördjupa er i den här frågan. https://www.svtplay.se/resten-av-sverige

Min poäng är att det är politik, och politik går att ändra på. Om man vill. Där tror jag problemet är att INGEN av de som bestämmer vill. Privata aktörer vill såklart inte driva hästklinik eller veterinärvård överhuvudtaget där det inte går att tjäna pengar. Så de kan man inte ställa ”krav” på i hänseendet att täcka upp hela landet. Det är för mig en självklarhet att det inte går. Det som däremot INTE är en självklarhet för mig, är att staten också ser på sin egen verksamhet utifrån vinstsyfte.

Jag vet att det är ett problem att skatteintäkter inte täcker upp behovet av samhällsstruktur och tillgång till vård (eller vettiga vägar ens) i alla delar av landet. ”Det kommer in för lite pengar för att det bor för lite folk här” får vi höra. För kommunerna är det så, ja. Men köp inte det argumentet när det gäller allt! Politik handlar om prioriteringar. Det går att jämna ut skillnader över landet med hjälp av politik, det går att göra omprioriteringar. Jag själv skulle tex HEMSKT gärna vilja ha fungerande djursjukvård över hela landet istället för det sjuttielfte jobbskatteavdraget. Som sagt, politik.

Om vi har en djurskyddslag i Sverige (som är jättebra), vad har staten då för ansvar för att se till att den kan efterlevas genom en vettig infrastruktur över hela landet? Jag ser bara ett alternativ. På samma sätt som det finns offentligt finansierade sjukhus för människor, tycker jag att det även borde finnas för djur. Särskilt där det INTE finns privata aktörer som kan tänka sig att driva detta. Varför skulle det inte gå? Det går ju när det gäller människor.

Det andra alternativet jag kan se är att vi djurägare själva går ihop och skapar ett eget system där vi själva äger hästklinikerna, typ som Arla eller nåt annat företag/kooperativ och betalar våra premier direkt till dem istället för till försäkringsbolagen. Och även om jag bor på ett ställe som har tillgång till både ambulerande veterinärer och hästkliniker inom vettigt avstånd, så skulle jag gladeligen betala en sån premie iallafall. För att hästägare även i Jämtland, på Gotland och i Norrbotten (exempelvis) ska kunna ha det lika bra.

Men just det ja, det gör jag ju redan. Jag betalar skatt.

Nu kan man ju säga att skattepengar kanske inte ska gå till hästkliniker, alla har ju inte häst. Vägar, sjukvård etc behöver vi ju alla som lever i Sverige. Jo, men jag betalar gladeligen skatt som går till skolor och barnbidrag även om just jag inte har barn. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha.

 

/Ida

 

 

 

App lapp sa att du slapp

Läser att det (såklart) finns en app nu som är nån slags Air B´N´B för hästar. Jahapp. Eller rättare sagt för hästägare som vill tjäna pengar på att hyra ut sina hästar, och ryttare som vill rida.

Ja, sånt fanns ju förut också (finns) även utan app. Jag tycker det här är väldigt problematiskt. Jag har ju själv varit medryttare massor med gånger, rätt stor del av mitt liv. Det är klart att det finns massor med folk som är duktiga på häst och är bra på att rida. Och folk som i perioder av sitt liv behöver hjälp att få sin häst riden. Det har jag inga problem med. Men detta? Jag vet inte, jag får liksom dålig smak i munnen. Jag ska försöka lista varför.

  1. Jag tycker inte man ska äga en häst om man inte har råd. Om man måste ha medryttare eller hyra ut sin häst på grund av pengarna det drar in så tycker jag det är fel. Jag har inget emot att ta hjälp av medryttare, men inte på grund av pengarna. Det tycker jag är helt fel anledning. Det är inte hästen som ska behöva betala det.
  2. Jag tycker att grejen med att ”se vilken häst som finns i närheten” att kunna ”para ihop sig med” känns helt sjuk. Det är inga betal-karuseller vi pratar om. Vem vill ha nån vilt främmande människa som råkar befinna sig i närheten som vill rida, och så ”passar man ihop” med min häst, även om jag behöver medryttare? Det verkar extremt desperat och märkligt alltihop.
  3. Det är inte svårt att på annat sätt para ihop seriösa hästägare med seriösa ryttare, ett samarbete som blir bra för både hästen och människorna. Jag förstår inte vad en sån här app skulle tillföra. Snarare tvärt om. Jag vill inte ha teknik som bidrar till att se hästar som maskiner eller varor, även om jag absolut inte är teknikfientlig överhuvudtaget.
  4. Jag förstår att vi lever i en kapitalistisk värld, men jag tycker verkligen inte om att tänka på djur som varor även om jag vet precis vad en häst kostar och vad de kostar att hålla. Men det är ingen mänsklig rättighet att äga en häst. Se till att djuren har det bra,  har du inte råd med ett gott liv för hästen så har du inte råd att ha häst. Då är inte en app lösningen. (Även om det iofs verkar väldigt bra för ridsugna hästlösa personer).

Är det nån av er som läser som testat detta, vad tycker ni?

 

Tankar från TV-soffan

Här kommer några spontana tankar kring VM i Tryon. Jag var ju inte där, så bilden blir liksom genom medierna, som så mycket här i världen. Man tror sig ha fått en bild, men den påverkas ju av bilden av hur man fått den. Hur som helst. Såhär känner jag:

–  Jag har mer än en gång under detta VM fått rejält ont i magen, både av distansritten som verkar ha skötts under all kritik, såklart av Box Cuties skada som sen gjorde att hon fick tas bort, av att Zernard fick fång, att Wega fick kasta in handduken.. med mera. ONT I MAGEN. Hur kan vi göra såhär mot hästarna? Vad är det här för sport att försvara? Sen tänker jag att de här hästarna är ju vana, de är toppatleter, och jag vet att många många gör allt i sin makt för att de ska ha det bra. Det vet jag ju. Men ändå, det känns bara inte bra.

–  Fälttävlan – det gick ju inte så bra för Sverige. Jag vet bara att det är en sjuuukt svår sport, och det är så mycket som spelar in. (Och den bästa, roligaste hästsporten)! Det kan verkligen inte vara lätt att ta ut ett lag. De inblandade har säkert gjort det bästa de kan. Det är lätt att sitta och tycka och tänka en massa, särskilt när det inte gått bra. Men av det jag kan utläsa ur diskussioner som varit efteråt så pratas det mycket om för få hästar, för hårt tävlande osv. Det ska man inte blunda för. Hästarnas välfärd jämfört med idrottsliga prestationer är en svår nöt att knäcka. Men jag hoppas att den går att knäcka, för även om jag inte står för allt som har med tävlande med hästar att göra så tycker jag att det är en fantastiskt fin sport när den är fin. Och gräsligt ful när den är ful.

–  Höjdpunkten med VM måste ju ändå vara att fått uppleva de som rider riktigt riktigt bra, som kan det här med ridKONST. För det är verkligen en konst, inte bara en sport. Det är fantastiskt roligt att se fina hästar som är väl tränade. Där ekipagen utstrålar harmoni och glädje, det ser så lekande lätt ut. Detta såg jag både i dressyren, hoppningen och i fälttävlan. Tyvärr långt i från alla, men en hel del. Och de ekipagen som visade upp just detta gjorde mig varm i hjärtat. Jag tycker att Simone Blum var en så värdig vinnare i hoppningen, så fint ridet! Hon har en fantastisk häst som verkar älska att ha henne på ryggen. Ett helt underbart team helt enkelt! Att hon har fälttävlansbakgrund gör mig inte ett dugg förvånad. ❤

– Och på tal om konst. Detta var första gången i modern tid som terrängmomentet i fälttävlan på riktigt kommenterades som sig bör i svensk TV. Kunnigt, initierat, roligt, spännande, och väldigt bra avvägt för både insatta i sporten och utomstående. Ett stort stort TACK till Lars Christensson och SVT sports Malin Larsson för en makalöst bra insats! I alla svenska fälttävlanssupportrars ögon tog ni GULD i detta VM! 😀

 

Hästtjejer, bling, homepartyn och normer

Jag har tänkt på en grej som jag ville skriva om, men jag vill inte att nån ska bli ledsen så jag vet inte riktigt hur jag ska skriva… jag gör ett försök. 

Jag älskar att jag har en hobby som gör att jag hela tiden träffar en massa människor som inte är precis som jag. Man kan ha hästarna gemensamt, men kanske inte allt annat. Ibland inte NÅNTING annat! 😉 Så långt är allting fine. Jag tycker oftast att det är väldigt berikande att umgås med folk som är helt annorlunda än en själv. Det tror jag fler borde göra lite oftare.

Men en sak blir jag tokig på, och det är inte bara i hästkretsar, och det är att väldigt mycket kring att vara tjej/kvinna idag är så HIMLA kopplat till utseende och konsumtion. Normen är att man ska gilla shopping och spa och allt sånt. Jag tycker det är roligt att klä upp mig ibland och det gör väl särskilt hästfolk eftersom vi är så skitiga annars..? 😛 Men VARFÖR ska alla priser på en random ryttargala bestå i bling-bling-presentkort, smycken, ansiktsbehandlingar och gud vet vad. Presentkort på nån hästaffär eller möjligen en sportaffär hade väl varit mer passande? Men nej just det ja, det är ju tjejer som mestadels utövar den här sporten. Jag blir så trött. Men men, jag försöker engagera mig så mycket jag kan och orkar. Det krävs ju liksom att någon i så fall är med och arrangerar som säger att vi kanske inte BARA ska ha smink, krämer och smycken som pris.

All heder till alla som pallar att arrangera saker. Jag vet precis hur mycket jobb det är. Jag förstår också att många GILLAR såna här saker i present, och då kan man väl tycka att det är fine. Ibland undrar jag om jag är den enda som får ett hugg i hjärtat av sånt här. Är jag knäpp?

En annan sak som jag får ÄNNU mer ont i magen av, det är alla dessa ”sälj på dina vänner en massa saker”-homepartyn. Jag har blivit kontaktad av flera hästtjejer jag känner i den här frågan. (Inga andra, varför är det alltid hästtjejer? Är det för att inga av mina övriga vänner nånsin skulle få för sig nåt sånt, eller är det för att hästtjejer med alla medel måste försöka tjäna mer pengar? Det kan jag förstå i och för sig). De frilansar för nåt random företag och så går konceptet ut på att man ska få in sina vänner på det hela, och personen som håller i det tjänar då pengar. För mig är det ju ganska lätt att säga nej tack. (Eller lätt, det är det inte, jag känner mig dum och får ont i magen varje gång). För jag är verkligen inte intresserad av hemma-spa, hälso- och skönhetsprodukter eller resor med något märkligt bolag. Jag får ont i magen av hela det här käcka konceptet med att sälja på sina vänner saker. Och det är alltid tjejer som ska sälja på tjejer saker. Om någon har exempel på såna här verksamheter som riktar sig till MÄN så är jag evigt tacksam för att få höra det, bara så jag får lite balans i detta! Inte för att det kanske gör saken bättre, men då kan jag iallafall se ett mönster som handlar om vår konsumtionskultur och inte bara om ojämställdhet OCH konsumtion.

Det här kanske låter konstigt för er, och jag menar inte att det är fel att vilja ta hand om sig själv och känna sig fin. Det kan man göra på jättemånga olika sätt, och bara för att jag får rysningar av smink, smycken och spabehandlingar så förstår jag att det inte är så för alla. Men det här är ändå verkligen inte en kultur jag vill vara med i, jag vill inte veta av den, jag vill inte delta i den, jag vill om möjligt uppmuntra till något annat. Så att det inte BARA är det här som får finnas. Jag önskar att stallet kunde få vara den frizon som det var när jag växte upp, och som det faktiskt är i många fall fortfarande (tack och lov).

Det ser ju ut såhär i samhället, jag vet det. Det är klart att det märks även i stallet. Men snälla låt mig bara få vara IFRED och gå där i mina skitiga kläder i stallet och bli buffad på av en mjuk hästmule. Resten av samhället är ändå så himla skevt, jag orkar inte bli påmind om det även i stallet eller genom käcka meddelanden om att ”det vore så roligt att få komma hem till dig och dina vänner… bla bla bla”. Det får ni GÄRNA, jag lovar, men sälj inte på mig någonting! Jag ber er. ❤

PS. Jag hoppas att jag får fortsätta vara vän med er som jag tackar nej till de här erbjudanden från. Jag tackar nej till erbjudanden jag inte är intresserad av, inte till att ha er som vänner. Jag gör gärna saker tillsammans med andra som inte handlar om konsumtion, så ring mig gärna om ni vill starta en studiecirkel i att bygga music boxes eller en modulin (se nedan), helrenovera hästsläp, spela fotboll, eller sjunga! Och ja, jag hade faktiskt blivit glad för ett presentkort hos en FRISÖR om jag nånsin vann det på en ryttargala, det kan jag erkänna. 😉

Kram Ida

”Vi klarar det här”

Jag har ju skrivit tidigare om att jag inte är någon direkt tävlingsmänniska, jag är mer ute efter att utvecklas och ha roligt. Det kan man ju såklart göra både med tävlingar och utan. 

Jag tänkte lite i de banorna igår, fast då särskilt på känslan av att ”vi klarar det här”, det är en sån himla härlig känsla som jag önskar att alla ryttare får känna med sin häst! Jag tänker också att nivån på ”det här klarar vi” ju är väldigt olika. Ridning är ju väldigt mycket mentalt som ni vet. 😉 För en del är det säkert så att man är BÄTTRE mentalt än vad man är på att rida, för andra tvärtom. Därför är man ju i båda fallen beroende av folk som hjälper till. En klok tränare som peppar en så man vågar, eller säger ifrån om man tänkt starta på en alldeles för svår nivå. För min del är det ju mest det förstnämnda tack och lov, att jag tror att Tell och jag klarar mindre än vad vi faktiskt gör. Men – det mentala måste ju hänga med, det är det som är så spännande. För att det är då man bygger självförtroende hos både ryttare och häst!

img_8260

Igår på pay and crossen var det med nya hinder som vi inte hoppat förut, det kom jag på i efterhand nog var första gången för oss! Vi har visserligen varit där och tränat, men det var ett tag sen. Men jag kände ändå när vi gick banan att det inte skulle bli några problem. Alltså är det ju inte själva hindrena som är problemet, det är att jag mentalt måste tro att ”vi klarar det här, det är inga problem”. För då sänder man de signalerna till hästen. Sen är det ju klart att man kan hamna i överraskningar ändå, så är det ju med de här djuren, men man måste tro från början att det här kommer gå bra.

Första gången man kom till vattnet (hinder tre) igår så kunde vi i 90-klassen välja att galoppera rakt ner i vattnet och sen upp på kullen, eller så kunde vi rida ner mellan två kullar och hoppa den lilla stocken ner i vattnet (som kom väldigt snabbt). På filmen ser den ju verkligen miniliten ut och det är lite sand mellan stocken och vattnet, men när man red mot så såg man ju bara stocken och sen vatten. Jag tänkte egentligen skita i det och rida direkt ner i vattnet (den lättare vägen) eftersom vi aldrig hoppat det, men sen kände jag att ”vi klarar det här”, och det gjorde vi ju. Jag har hoppat sånt (och svårare saker) med Tell för två år sen, men det var ju och vi har verkligen inte hoppat den vägen ner i vattnet just i Hoby. Så det är jag stolt över att jag vågade, eller ännu mer stolt egentligen för att jag var så säker på att vi skulle klara det! Särskilt på min häst så kan jag säga att det är rätt avgörande.. 😉

IMG_0452

Jag är ju nog nervös även när jag tror att vi kommer klara det, tänk då hur nervös jag skulle vara om jag var osäker på det! Herregud. Jag tänker att det är väl inte alls omöjligt att vi nån gång startar 100-klass i fälttävlan nån gång, om jag känner mig säker och tänker att ”det här klarar vi”. Inte förrän dess. Helst ska väl alla 90-banor kännas som bommar på marken före det. 😉 Igår kändes det inte så lätt när vi gick banan, men när jag red kändes det lätt som en plätt. Jag hade till och med glömt att Tell tvärvägrade skritta över en grav, han var så fånig! Kastade sig och backade. Sånt gör han ju aldrig. Jag blev väl osäker själv. Men sen när jag kom i galopp på själva pay and crossen så tittade han inte ens på den där graven. ”Matte säger framåt, då hoppar jag”! Antagligen för att jag helt glömt bort den där graven och bara red på som vanligt. Det var en ganska maffig oxer direkt efter så jag hade fullt fokus på den, haha!

Det som är så häftigt med ridning är att plötsligt kan man rida enstjärniga linjer eller hoppa en bana på 1,30-nivå och det känns ganska LÄTT. (Sen känns det plötsligt svårt att kunna göra halt ordentligt och ordnat, eller att man helt känner att man borde sluta rida. Ni vet).  Då finns det säkert de som drivs av den där utmaningen att komma uppåt i klasserna och startar 1,30 iallafall. Medan jag rider 100-hoppning och 90-klass i fälttävlan tills det känns löjligt lätt. Men det är ju mitt mål! Att det ska kännas otroligt lätt. För då vet jag att jag vi faktiskt utvecklas, och jag kan (om jag vill) starta en högre klass nästa gång. Och då kommer jag tro att det går bra!

Skärmavbild 2014-04-26 kl. 11.38.52

Jag skulle aldrig rida något oavsett på träning eller tävling om jag inte tror att vi klarar det. Sen klarar man ju alltid mer än man tror, men ja, folk är olika. Och det mentala måste som sagt vara med. Man blir lätt hemmablind dessutom, jag tycker ju nu att 90-klass är ganska lätt (alltså nivån på hindrena och dressyrprogrammet menar jag, att genomföra en hel fälttävlan oavsett nivå är inte lätt!) men det tyckte jag ju inte när jag började träna fälttävlan. Då tyckte jag alla hinder var enorma. Och jag vet att en del drar efter andan och tycker jag är sjukt modig när jag lägger upp bilder eller filmklipp på facebook t ex. Så ni som håller på med hästar och ridning, känn efter själva och var stolta och glada för det ni gör! Visst, man kan alltid bli bättre, som i allt,men man måste vara glad och nöjd också och kunna se sina framsteg! ❤

Skärmavbild 2016-04-25 kl. 22.31.54

Bara det att alla terrängrundor jag ridit i år i tävlings- (eller tävlingslika) sammanhang har Tell har gått som TÅGET gör mig helt gråtfärdig av lycka. Nu ska jag göra allt jag kan för att detta ska hålla i sig! 😀

 

Framåt, framåt…eller?

Jag har lyckats anmäla mig till tävling igen. Wihu! Så nu ska jag tävla i både hoppning och i dressyr i mars. I Tingsryd båda gångerna. (I hoppning ska jag rida två 1,00-klasser, mesade och vågade inte anmäla riktigt än till 1,10. Vill gärna att det ska kännas lätt på första hopptävlingen på två år. Men jag kanske ändrar den ena klassen till 1,10, jag får se hur jag känner inför det hela. I dressyr ska vi rida LB:3 och LA:3). 

tell_ida_tingsryd_2013

Imorgon ska jag försöka både trimma mitt eget djur och åka in till stan och heja på mina vänner som rider dressyr (det är tävling på vår hemmaklubb). Jag hade så gärna varit med, men det börjar på MSV:C nivå och sen är det bara högre klasser. Tyvärr hade jag kissat på mig av nervositet över att rida MSV:C nu, och Tell hade nog glatt sprattlat runt och vi hade väl fått 32% eller nåt sånt… ;P

Flera klubbkompisar som jag red med i laget förra och förrförra året ska vara med och tävla. Jag känner mig lite kass som inte är på MSV-nivå som dem, mer än på träning alltså. Jag KAN ju rida öppna, sluta, förvänd galopp och samlad trav och galopp (ibland). Men jag vågar verkligen inte rida ett helt program med sånt, inför folk. Det kan gå precis hur som helst.

Skärmavbild 2014-05-11 kl. 12.27.36

Jag hoppas det känns jämnare på tävling nu i vår, så kanske jag också kan våga rida Medelsvår till hösten. Men jag vet inte. Jag tränar ju och tävlar för att det är roligt och utvecklande, det är ju inte meningen att man ska känna sig dålig för att andra runt omkring klättrar uppåt i klasserna. Jag är ju inte ens särskilt tävlingsinriktad! Men det är väl det här att jag också vill känna att vi utvecklas… och det gör vi ju (hoppas jag), även fast vi i princip tävlar samma klasser som när vi började tävla för ett antal år sen. Jag har liksom inte tänkt så mycket på det förrän nu. Jag tävlar det jag vill, det som känns bra, liksom.

Om nån klass börjar kännas alldeles för lätt (som 90-hoppning gör för oss t ex), nästan så att det känns att man rider den helt i onödan, DÅ tycker jag man ska gå upp en klass. Jag hoppas verkligen att 90-klass i fälttävlan ska kännas som en promenad i parken som man kan göra uppåner och baklänges en vacker dag, då kommer jag anmäla till 100-klass på direkten i så fall! 🙂

AB8Z9788

Jag förstår att folk tänker olika kring det där, vissa tycker säkert att det bara är att köra på och våga prova. Ofta kan man ju mycket mer än man tror. Jag är ju en sån som kan träna ihjäl mig för att slippa skämma ut mig på tävling, haha! Så jag går ju verkligen inte upp en nivå i onödan, snarare tvärt om. ”Ju mer man tränar desto mer tur får man” tycker jag i allmänhet stämmer. 😉 Sen måste man ju förstås träna på att tävla också och inte fastna i ridhuset hemma (om man nu vill tävla alltså).  Jag vill gärna att det ska gå bra på tävling (såklart) när jag väl tävlar, och det brukar det ju göra rätt ofta också! Det är lite samma med alla uppträdanden och konserter jag varit med och genomfört i mitt liv, jag vågar inte ens tänka på hur många timmar jag tränat totalt. Antagligen 90% av hela min totala vakna tid, hehe… 😉

Det är ju känslan jag är ute efter, och visst hade det varit coolt att få till en perfekt runda i 110-hoppning eller rida ett jättefint program i MsvC:2 på tävling, men jag lovar er, jag var lika glad som om jag hade vunnit OS när jag kom runt min första terrängrunda i fälttävlan felfritt!

IMG_3875

Hur tänker ni om att mäta framsteg? Är det viktigt att komma uppåt i klasserna, ni som tävlar? 

(Jag önskar att jag hade det här lugnet.. och den isen i magen när jag tävlar.. Henrik Harlaut, helt makalös. Grattis till ännu ett till X-games-guld!)

 
http://www.svt.se/videoplayer-embed/6794587

Mat mat mat…

Det är både svårt och lätt det här med vad man ska ge sin häst att äta. Självklart vill man ju deras bästa, och alla mina pengar går ändå till hästen… men kom igen, det är ändå en HÄST. Det är inte JAG som ska äta maten.

Jag fick lite provpåsar av nån fodertillverkare, det var jättefint designade påsar och det såg väldigt nyttigt och dyrt och ekologiskt ut. Tell åt upp det i ett nafs, han äter ju allt. Sen förstår jag inte riktigt meningen med de där provpåsarna iofs, att ge hästen en halv dl lyxig musli om dagen i några dar för att prova på kan man väl kanske inte direkt se nåt resultat av. Man kan ju se om hästen äter det, visserligen. Men det är väl också allt. Jag hade tänkt kasta det egentligen, men sen fick Tell ändå äta upp det. Det var ju så lite.

hastmusli

Det var ändå intressant att läsa den otroligt omfångsrika innehållsförteckningen, plus att jag även gick in på företagets hemsida och läste på ännu mer. Och jag kan säga att alla de där nyttiga ämnena och örterna som fodret innehåller, det äter han ändå. Antingen betar han det, eller så får han det i hösilage-form. Möjligtvis kan jag väl förstå folk som har kasst bete, eller av nån anledning jättedåligt hösilage eller hö (fast då brukar det gå att köpa bättre…), eller hästar som inte kan/får gå ute så mycket. De kanske behöver sånt här. Kanske. (Fast hade det varit jag så hade jag hellre åtgärdat allt det andra först). Äldre hästar kan jag förstå att man vill ge annat eller kompletterande foder, likaså föl och avelsston, eller hästar med nån slags allergi, matsmältningsproblem eller vad det nu kan vara. Men helt vanliga hobbyhästar? Nja. Jag är tveksam. I vilket fall får man ju räkna ut en foderstat, samt att man då måste ha koll på vad det man ger hästen innehåller. Alltså en analys på grovfodret bland annat. Det tror jag att många inte har, och höftar på ändå (gärna med nåt dyrt foder som låter bra och ser gott ut).

Jag känner mig ändå lite taskig som inte kommer köpa det där jättedyra lyxiga fodret till min häst. Men han behöver det faktiskt inte. Han har fri tillgång på fantastiskt bra hösilage, han får 0,5 liter havre om dan, lite nypon, en näve betfor och en deciliter mineraler. (Möjligtvis får han lite loppfrön på våren när han har en benägenhet att äta jord och rötter i sin iver att fånga det första gräset, och han kan få nån skopa mer havre och lite extra salt när det är fälttävlansdags). That´s it. Och han mår jättebra. Det ser kanske inte jättesmaskigt ut (för mig), men det är ju inte jag som ska äta det.

Förutom Tells morötter och äpplen, de äter vi båda två! 😉

applemorot