Rid med rätt energi

Det är det här jag försöker hitta i all ridning. Så bra skrivet, förstår precis hur hon menar! Och ändå är det så förbenat svårt att få till… 

http://www.hippson.se/ridovningar/rid-med-ratt-energi-for-att.htm

Jag har ju ett oerhört peppat djur, och jag får ofta höra att jag ska ”rida lätt långsamt”, ”jag bestämmer takten”, ”gör inte för mycket”, osv, och allt det här handlar ju egentligen om att jag måste hitta lugnet. Få ner min energi några snäpp, för det där känner ju hästen direkt. Om jag försöker rida lugnt och långsamt fast med för hög energi (i mig alltså), så hjälper ju inte det. Men får jag ner energin och rider mjukt och stadigt så funkar det. Ibland kan jag behöva rida med kvicka energiska hjälper, men ha kvar energin på låg nivå ändå. Det handlar ju inte om att ”sluta rida”, eller sitta på hästen helt lealös, det förstår de ju ingenting av heller. Men att ha rätt energi är verkligen nyckeln till att hitta rätt i kommunikationen, läs artiken ovan! Mycket bra skrivet.

Det här med att göra upp planer…

Jag är inte så bra på att planera. Eller ja, jag planerar väl hyfsat, men jag önskar att jag var ännu bättre. Det går lite upp och ner, så kan vi säga. 

Jag tycker om att vara spontan, men när ens häst väl har varit skadad så blir man helt klart lite mindre spontan och försöker tänka en gång till på vad han ”borde göra” och inte. Dressyrtävlingar kan man ju spontan-tacka ja till exempelvis. Sen är det ju hobbynivå på allt vi gör, men jag försöker verkligen variera mycket så det inte blir hopp- och terrängträningar dagarna efter varann t ex. Det känns ju lite onödigt.

Som det ser ut nu närmast så blir det hoppträning på onsdag och dressyrtävling nu till helgen. (Resten av veckan kommer varvas med uteritter och något dressyrpass på banan så jag kan rida igenom programmen). Längre fram i augusti ska vi ju åka till Wirsbo på kurs torsdag till söndag, åååå vad jag längtar! Jag tänker att jag ska vänta till efter det för att känna hur formen är så får vi bestämma då om vi ska anmäla oss till hubertusjakten i Skåne som är i mitten på september.

Jakten går en lördag, sen är det dressyrtävling på söndagen. Om jag nu ska rida den omgången med laget också, det vet jag inte riktigt än. Och två veckor senare (också i september) är det fälttävlan på Udden. Åhh vad jag vill att vi är i form till det så vi kan vara med! Men tävlingen är inte öppen för anmälan än, så det är ingen panik med det. Dressyrtävling med laget är det sen i oktober igen, och då är det även en WE-tävling som det vore roligt att vara med på. Vi har ju aldrig tävlat ”på riktigt” i WE, bara ridit pay and ride. 🙂

Att göra:

  • komma i form (både jag och hästen)
  • träna terräng på Udden om vi ska rida fälttävlan där, kanske träna terräng nere i Blekinge nån mer gång också för att hitta terränggaloppen igen.
  • fundera på om det är en bra eller dålig idé för Tells hälsa att gå hubertusjakt.
  • Träna, rida ut och ha kul! Varvat med lite vila. 🙂

Bra planering va? 😉 Jag lyckades även lämna in stövlarna till skomakaren idag iallafall, känns gött! Då kan jag pricka av det från listan… haha! 

Skärmavbild 2014-05-11 kl. 12.15.22

Det här var i Lammhult förra året, då fick vi rosetter i båda klasserna! Vet inte om jag vågar hoppas på det i år igen direkt.. ähum.. men vi ska göra vårt bästa!

cropped-cropped-skc3a4rmavbild-2014-04-29-kl-11-31-46.png

Det roligaste man kan göra med sin häst… det roligaste i hela världen.. längtar!!

Hästens grundarbete – analysera och bli bättre!

Jag ligger hemma idag, helt däckad av värsta förkylningen! Det här gick fort. Nåja, jag kollar på backhoppning på TV och läser hästböcker liggandes under en filt, så jag ska nog överleva.

Jag läser ”Hästens grundarbete” av Pether Markne, och den är så himla BRA! Det bästa jag läst på mycket länge. Läs den!! Den är väldigt välskriven, pedagogisk och med ett språk som verkligen är talande! Jag tycker det känns som att det system han beskriver här är en otroligt sympatisk ridning, och som verkligen ger en förståelse för hästar och vad vi ryttare måste känna till. Om oss själva, om hästen, om samspelet, och om ridning. Pether bjuder även på många exempel när han själv gjort misstag, och vad han lärt sig av det.

Skärmavbild 2015-02-20 kl. 14.37.05

Jag har varit med som fotograf en gång på en clinic med Pether här i Växjö, och då var jag nästan lite starstruck och var oerhört glad att jag inte red själv. Jag hade fått sån vansinnig prestationsångest. Det kunde jag känna bara från min position med kameran, utan häst… Men det var en väldigt bra clinic, och jag höll verkligen med om allt han sa. Här kan ni läsa mitt blogginlägg från den clinicen om ni vill!

Något som han förespråkar i boken är att man gör en ärlig analys av ridningen, hästen, ryttaren, och ekipaget. Pether menar att själva analysarbetet kan vara startskottet för en mer positiv utvecklingskurva som ger större glädje till både häst och ryttare. Man ska alltid bolla detta med någon som kan mer än en själv, en tränare eller mentor t ex. Förtjänsterna är prio ett, det är de man ska utgå från och jobba med! Därefter kan de minus som går att rätta till diskuteras, medan resten får vänta. Pether säger att kunskapen om den egna ridningen är helt avgörande för om man ska få kvalitet i vardagsträningen och ha möjlighet till utveckling. Det här känner jag igen väldigt mycket från mina ridskoleår, jag har ju haft turen att ha otroligt duktiga ridlärare som alltid strävade efter att eleverna skulle träna upp vår egen analytiska förmåga. Att känna till sig själv och sin egen ridning, hur man jobbar med respektive hästs styrkor och svagheter, och att själv kunna träna upp förmågan att känna det. Det är jag väldigt glad att jag fick börja med redan i tonåren.

Om jag själv nu analyserar det hela, jag som ridit så många hästar under hela mitt liv, så kan jag säga att det är både svårare och lättare nu när jag har en egen häst! Det är ju mest Tell jag rider nuförtiden, och då är jag både lite ”hemmablind” och rätt så medveten om både våra styrkor och svagheter. Men det är även roligare på många sätt att ha egen häst, man kan ju utvecklas så mycket mer som ekipage! 🙂 Det är möjligt att jag skulle utvecklas ännu mer som ryttare  om jag fortsatte rida andra hästar lite oftare, och det vill jag gärna. Men det är himla coolt att ha möjligheten att utvecklas som ekipage.

Jag ska verkligen försöka göra en ärlig analys av mig själv som ryttare, av Tell som häst, och av oss som ekipage! Det här ska jag bolla med min vän som är en otroligt duktig ryttare och känner både mig och Tell väl, min dressyrtränare Anna och min hopptränare Jens. Terrängtränaren Linda Algotsson ska jag också höra med nästa gång vi kommer ut i terrängen. Det här ska bli jätteroligt! Jag tänker ju och analyserar rätt mkt i vardagen också, men det här ska bli lite mer strukturerat. Fortsättning följer! Det här är frågorna jag ska använda mig av (ur Pethers bok):

Vilka fysiska förutsättningar har min häst? Vad har den för begränsningar? Vad har min häst för inställning? Hur är ridbarheten? Har jag en klar bild av min hästs rörelsemönster och temperament? Är den bilden korrekt? 

Hur påverkar jag fysiskt min häst, hur är min sits och balans? Hur är min egen fysik? Hur hanterar jag problem och motgångar, vad har jag egentligen för inställning och attityd?

Hur är vi som ekipage? Kan jag på min checklista bocka av att min sits inverkar till fördel för min häst? Hur är vårt samspel, hur fungerar vår kommunikation? 

 

 

 

Snö, kaffe och pratat med veterinären

Jahapp, då är man tillbaka på jobbet då! Känns helt okej ändå, även om jag var sjukt trött imorse och höll på att missa bussen in till stan. Idag snöar det och är vitt och fint igen.

Jag satte mig på ett mysigt bagericafé här i Växjö och åt frukost före jobbet, det kändes lyxigt. (Okej sanningen var att jag inte hann äta frukost hemma, och jag är en sån som måste äta frukost. Jag förstår inte de som ”klarar sig” utan! Jag hade dött).

Ringde till Staffan Lidbeck (vår veterinär) nere i Löberöd och tänkte att han säkert är sjukt upptagen idag. Och det var han antagligen. Men han tog sig tid och lyssnade på min oro och kom med lite goda råd. Så skönt! Jag är så himla tacksam av att ha duktiga personer runt omkring mig och Tell!! Vet inte vad jag hade gjort annars. ❤ Tusen tack fina människor!!

Staffan trodde att Tell kan ha trampat snett på nåt vis i hagen, men att det inte kan ha varit så allvarligt eftersom han var bra igen nästa dag. Vrickning trodde han inte, det tar oftast längre tid innan det går över. Han sa också att Tell har ju haft (eller delvis har kvar faktiskt) en cysta i bakknät, och såna hästar kan ibland plötsligt få ont och sen går det över. Det är ganska typiskt för den diagnosen. Däremot har det ju inte hänt på alla 4,5 åren som jag haft Tell, (enda gången han varit plötsligt jättehalt var pga en hovböld), och cystan opererades ju för sju år sedan. Så det är lite konstigt om han plötsligt känner av den NU (tycker jag), men det är ju såhär med både djur och människokroppar. Det är inte alltid det är helt logiskt… Det som är skönt iallafall är ju att när vi röntgade Tell i höstas så såg ju bakknät mycket bättre ut än det någonsin gjort förut. Det var Staffan väldigt positivt överraskad av minns jag.

Hur som helst, Staffan tyckte att jag skulle rida som vanligt (i och med att det enda som syns är pyttelite i vänster varv) och hålla lite koll. Om Tell verkar besvärad eller om han är halt får jag naturligtvis ringa igen och komma ner med honom till kliniken, men Staffan trodde att det lika gärna inte behövde vara nånting.

Jag tar ner Telleman till ridhuset ikväll (med sällskap) så jag kan få lite hjälp att se hur han rör sig. Nu vet jag verkligen hur det känns när man väl blivit nojig.. då ser och känner man saker ibland som inte finns… så det är väldigt bra med ett ”till par ögon”.

Håll tummarna!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/733/64759723/files/2015/01/img_1458.jpg

Vill hästar tävla?

Jag umgås med en hel hög med folk som inte är det minsta hästintresserade. Ibland får jag frågan om hästar gillar att tävla, om de liksom förstår att det är tävling.

IMG_0371

Här får ni gärna säga emot om ni vill, men jag tror inte att hästar har någon uppfattning om det är tävling eller inte. Därmed gillar de alltså inte att tävla i den bemärkelsen. Däremot är jag säker på att många hästar (däribland min egen) gillar att det händer saker! Att få åka ut på äventyr. Och det i sin tur tror jag beror på att de har lärt sig det, det är ju inget som sker automatiskt. Men de hästar som har fått lära sig det och fått en positiv upplevelse av det kan t e x uppvisa följande tecken:

De spetsar öronen, ställer sig vid grinden fast de har en jättestor gräshage, gnäggar när de ser transporten köras fram, hoppar av glädje när de förstår att de ska få hoppa hinder/visa upp sig på dressyrbanan/ut och springa på terrängfältet eller vad det nu är för aktivitet på gång. De förstår vad de förväntas göra, eftersom de är tränade till det, och en hel del av dem tycker även att det är väldigt roligt (utifrån deras kroppspråk att döma).

Det är intressant att reflektera över vad vi har hästarna till tycker jag. Det är ju inte alls alla människor som är intresserade av att tävla, och inte alla hästar som är det heller. (I den mån att de blir stressade, osäkra eller mår dåligt av att vara på tävlingsplatser menar jag. Sen kan det ju vara att en häst t ex verkligen inte vill hoppa, och vill man själv det så är det ju lite tråkigt). Då får man helt enkelt skaffa en annan häst om det är tävling man vill ha den till (om detta nu inte går att träna bort). Eller byta inriktning själv. På samma sätt tror jag att arbetshästar är gjorda för att arbeta, och en vallhund kommer (mest troligt) inte att må bra av att bo i en lägenhet i stan. (Om den inte får springa hysteriskt långa sträckor i parker/på ängar eller bli aktiverad på andra sätt förstås).

Don efter person… eller nåt sånt. Djuren väljer ju inte oss, det är vi som väljer dem. Det är så det funkar. Jag vet att det finns dom som inte tycker att man ska tävla överhuvudtaget med djur, av djurrättsliga skäl. Jag kan hålla med om att man ser en hel del otrevliga saker när man är på tävling, och det är inte roligt, men man ser också en hel drös med överlyckliga djur och människor som verkligen är i sitt esse.

Det är ju en hel del andra saker man ska (bör) tänka på om man vill ut och åka med sin häst till träningar eller tävlingar tycker jag, inte bara om man själv och hästen trivs med själva aktiviteten, utan att man också har ett ansvar att lära sig att lasta hästen säkert t ex och att den kan åka i släp obekymrat. Det är lite av ett problem för mig, eftersom jag har en häst som BÅDE kan vara väldigt lugn och trygg i släpet, OCH kan leva rövare ibland så jag känner för att aldrig mera åka med honom nånstans. Men jag får försöka lyssna på honom och förstå vad det är han vill säga. Och se till att han förstår mig.

Det låter kanske konstigt, men jag har blivit en så himla mycket bättre ryttare av att tävla lite mer än vad jag gjort tidigare i livet. Dessutom har jag fått en mycket bättre kontakt med min häst. Det är klart att man kan få det på andra sätt än att tävla, så egentligen tror jag inte att det handlar så mycket om just det. Utan att man hittar ett sätt (eller en gren av sporten) som gör att både en själv och hästen trivs och utvecklas ihop!

Läste den här artikeln på ridsport idag, blev alldeles tårögd! Jag tänker att den artikeln handlar inte främst om att ”hästen älskar att tävla”, utan att den handlar om en hästägare och en häst som har fantastiskt roligt ihop, och verkligen känner varann.