Winter is coming

Det slog om snabbt, var inte länge sen vi hade 20 grader varmt och underbar brittsommar. Nu är det mera Mordor/Game of Thrones-väder. Iskallt och snö. Tur jag inte hann klippa Tell, han har sin varma björnpäls kvar. Hade iofs bara tänkt öppna lite under halsen eftersom han blir svettig av att skritta, men nu tror jag jag avlyser det också. Fick på vinterdäcken i panik igår. Tur var väl det för Matias har ju bilen på helgerna och kör norrut till jobbet, och i Åseda är det MYCKET snö kan jag tala om! Här lägger det sig inte riktigt än, men det är minusgrader och svinhalt. Så vinterdäck ska man ha.

IMG_7984

På tal om det så måste vi bestämma oss hur det ska bli med bil-eländet i den här familjen framöver. Nu har vi ju bara en bil, vilket är rätt skönt, och framför allt mkt billigare än att ha två. Det har gått bra nu under hösten. Jag måste cykla till stallet och jobbet några gånger i veckan när Matias har bilen. Så idag ska jag cykla till stallet i isvindar och tre minusgrader. Det är nu det börjar bli lite kämpigt med detta… ähum. Sätter mig väl och köper första bästa bil på blocket sen när jag kommer hem och tinat upp mig själv! 😉 Jag är ju lite av en hurtbulle och gillar att vara utomhus, har egentligen inget emot att vara billös då och då. Jag har bra varma och vindtäta kläder och en fantastisk cykel. Att cykla med uhip-kjol går alldeles utmärkt, och är det ännu kallare tar jag täckbyxor. Men jag bävar mest för mörkret, snön och isen som snart kommer lägga sig över precis allt. Då är det nog inte lika kul att cykla flera mil, även om det inte är varje dag.

Inser också att eftersom det tyvärr är vintertid nu så måste vi nog byta dag att filma Tell på (hans ”veckofilmning” som jag skickar till veterinären), det blir svårt att hinna efter jobbet för nu blir det ju mörkt direkt. Bläh.

Ibland tänker jag att det kanske är lika bra att ställa av Tell helt över vintern. Ta nya tag till våren. (Eller ja, skritta honom får jag ju såklart göra ändå hela vintern). Men jag vet inte om jag ORKAR sätta igång honom igen, köpa ridhuskort och hela köret och så blir han halt och vi får börja om igen, och igen, och igen. Jag får se, ska konferera med Staffan. Hoppas han pratat med Palle och att de kommit fram till nåt bra råd.

De flesta har nog mer eller mindre ångest nu inför den mörka årstiden, det är ju inte som roligast då att vara hästägare direkt. 😛 Särskilt inte med en skadad häst. Men jag hoppas ju vid min gud att den här vintern ändå inte blir i NÄRHETEN av alltings jävlighet förra vintern. Snabb recap: Tell stod på boxvila hela vintern pga operation och extremt isknaggliga hagar ute, fick en riktigt otäck urinvägsinfektion på vintern, sen fångkänning på våren. Dessutom gick ett okänt antal plegg-tuber åt under de här månaderna, och vi var med om rätt otäcka situationer de gånger han INTE fick lugnande. Huga, ryser vid blotta tanken! Min mentala hälsa var väl sådär. 😦 Nej nåt sånt vill vi ALDRIG ALDRIG vara med om igen!! Ibland är det bra att komma ihåg så man får lite perspektiv. 😉 Det KAN bara inte bli lika illa den här vintern. Tänk vilken enorm lycka det är att ha en frisk glad häst som får gå i hage från tidig morgon till sen kväll! Ber till gud att det ska fortsätta vara så, även fast jag inte alls är religiös egentligen. 😉

Ta hand om er i kylan, klä på er, tänd en brasa, och tappa upp ett hett bad! Jag ska göra allt det. Och pussa på min gosiga bruna lurviga lama. ❤ Han mår alldeles utmärkt och uppskattar verkligen ”the fluffy season”. His favourite. 🙂 Igår gick han lyckligt med nosen i min huva på dunjackan (som har fluff på sig) som en magnet i flera kilometer. Gullehäst!!

Veterinärbesök – och adopterat en åsna

Den 15:e oktober fick jag för ont i hjärtat av att Tell plötsligt gick omkring och var halt i skritt i hagen, så jag fick tid direkt i Löberöd så vi slapp vänta till tiden vi egentligen hade bokat, den 30:e oktober. Skönt. Fick till och med med mig Matias. (!) Det har aldrig hänt förut. 🙂 Det var väldigt snällt av honom, allergisk mot hästar och allt som han är. Det visade sig vara en utmärkt idé att han följde med som moraliskt stöd och husmekaniker, eftersom vår enda kvarvarande bil i hushållet nu också behagade börja hosta och hoppa några kilometer innan vi var framme i Löberöd. Jag höll seriöst på att SMÄLLA AV även fast Matias var med…!

Jag fick låna ett släp till denna heldagsresa eftersom mitt var (är) på verkstaden. Så jag väntade bara på att nåt elände skulle hända med släpet också, punka eller vad som helst. När vi ändå var igång liksom. Men det gjorde det som tur var inte. (Jag bara störde mig som tusan på att hela släpet liksom var byggt i bakvikt och inte alls kändes lika lätt att dra som mitt! Detta var ett ganska nytt och väldigt fint Thulesläp. Vad håller släptillverkarna på med egentligen?? Det är stor skillnad på hur mitt gamla Umesläp ligger på vägen kan jag säga. Där står ju hästen så man får bra viktfördelning över axlarna och det känns knappt att man har nåt bakom bilen).

IMG_7947

Matias stod ute och mekade och lagade bilen under tiden som jag var inne på kliniken med Tell. (Han är FANTASTISK min kille). Tell blev också lagad. Han fick en ny spruta i knät, och har fått äta butta nu i 10 dagar dessutom. Det har gjort susen. Han är inte ett dugg halt mer i någon gångart. Hurra! Men nu ska ju det här hålla i sig.. det är ju det som verkar vara det svåra med det här förbaskade knät. Men det känns bra att veterinären vill att jag filmar en gång i veckan när jag travar upp Tell på asfalt och skickar, och jag får svar på filmerna direkt. Vilken service. 🙂 Vår veterinär Staffan ska även konferera med Palle Brink som opererade Tell på Jägersro. Palle kanske har något klokt att tillföra, hoppas det. Själv börjar man ju bli något less och tappa hoppet, jag vill bara att han ska bli bra igen! ❤ Snart är det ju ett år sedan han opererades. Jag har svårt att glädjas åt att det inte ser SÄMRE ut på röntgen (som veterinär Staffan verkar göra, men veterinärer är ju lite som de är. Lite annorlunda än hästägare. 😉 )

Staffan tycker det är ett bra tecken att han inte blir sämre, inga pålagringar eller andra skador. Och att det är otroligt att han svarar så bra på behandling. Ja, det kanske det är. Men jag vill ju att man ska se att han blir BÄTTRE!! 😦 Det syns det tyvärr inte så mycket av. Röntgenplåtarna ser rätt så likadana ut som just efter att vi opererat. Han har fortfarande ett stort hål i benet med en skruv rätt igenom. Jag förstår att det tar lång tid innan det där växer igen, och jag vet att det kanske aldrig gör det. Men bara han inte har ont och blir halt hela tiden. Det är det ingen som vet, och det är rätt så jäkla frustrerande. Det är klart att både vår veterinär och jag hade hoppats att det SKULLE växa igen. Och helst ha gjort det tills nu. Men men, har jag orkat hålla ut så här länge så orkar jag lite till. Det värmer väldigt gott i mattehjärtat iallafall att se Tell så glad, pigg och ohalt. Min älskade lilla lurvtuss. Måtte vi bara komma ut på terrängbanorna nån gång igen! Det hade varit så himla himla roligt.

Det går framåt med renoveringen av mig själv också. Eller framåt och framåt, vi får väl se. Jag var på ”besiktning” på jobbet (hälsokontroll) och fick 2:or på synen och hörseln! I övrigt hade jag fina värden, det var ju bra. Så på måndag ska jag till optikern och kanske får jag terminalglasögon. Behöver inga glasögon annars. Hörseln ska jag dit och kolla upp igen om ett tag. Det verkar som att jag inte bara är deprimerad utan även döv och blind. Det var ju lite värre än jag trodde… hahaha! Men men. Det ska nog ordna sig det med. Jag har även helt slutat dricka alkohol, börjat löpträna – och adopterat en åsna. 😀 Känns som att det vänder nu. Look at this face, liksom!! 😀 😀 ❤ ”Min” adopterade åsna heter Harbin och jag har tänkt åka och hälsa på honom och hans kompisar i England någon gång. 🙂

Skärmavbild 2018-10-25 kl. 20.49.53

harbin-in-paddock

Ganska lik Tell ändå, eller vad säger ni?

 

Reparation av släpet, hästen – och mig

Hej! Nu var det ett tag sen sist. Inte mycket har hänt. Tell och jag kämpar på, han är glad och nöjd med livet och tycker att galopp och skritt är prima. Trav not so much, där är han fortfarande inte fräsch. Men frågar ni honom gör det ingenting. Det gör däremot MIG någonting. Jag vill ju inte att han ska vara halt i NÅGON gångart. Nu har jag äntligen fått tag i vår veterinär, och han tycker vi ska hjälpa Tell på traven med traven genom en till behandling i knät. Så jag ska åka ner till Löberöd med honom bara jag får ut mitt släp från verkstaden. (Nu har de äntligen lyckats beställa nya axlar till det iallafall, det kommer bli som nytt. Se fram emot att få tillbaka det igen. Förbaskade verkstäder).

”Det är ju bara pengar”. Som någon klok människa sa nån gång. Ja. Så är det.

Själv har jag varit i uselt skick på sistone, så det är inte bara släpet och hästen som behöver repareras. Det behöver jag också. Jag har legat hemma i feber i nästan en vecka, måste vara nån slags influensa. Inte kul alls. Men det går ju över med lite alvedon och vila. Jag har varit hos en duktig psykolog idag för att få hjälp med även lite inre reparation, som jag dessvärre är i behov av. Förstår inte varför jag aldrig tagit tag i det här tidigare. Men bättre sent än aldrig. Hon verkar iallafall tro att det går att laga mig. Det låter ju bra.

Jag har kollat lite på Breeders från sjuksängen, tack Equisport TV för livesändningen! Inte lika bra som att vara på plats, men alltid något. Nu ska jag försöka ta mig bort till stallet och pussa på min lurviga bruna lama. Han var så otroligt gosig igår, det är som att djur känner av när människor behöver tröst och värme. Sånt är de väldigt bra på. ❤

IMG_7902

Tankar från TV-soffan

Här kommer några spontana tankar kring VM i Tryon. Jag var ju inte där, så bilden blir liksom genom medierna, som så mycket här i världen. Man tror sig ha fått en bild, men den påverkas ju av bilden av hur man fått den. Hur som helst. Såhär känner jag:

–  Jag har mer än en gång under detta VM fått rejält ont i magen, både av distansritten som verkar ha skötts under all kritik, såklart av Box Cuties skada som sen gjorde att hon fick tas bort, av att Zernard fick fång, att Wega fick kasta in handduken.. med mera. ONT I MAGEN. Hur kan vi göra såhär mot hästarna? Vad är det här för sport att försvara? Sen tänker jag att de här hästarna är ju vana, de är toppatleter, och jag vet att många många gör allt i sin makt för att de ska ha det bra. Det vet jag ju. Men ändå, det känns bara inte bra.

–  Fälttävlan – det gick ju inte så bra för Sverige. Jag vet bara att det är en sjuuukt svår sport, och det är så mycket som spelar in. (Och den bästa, roligaste hästsporten)! Det kan verkligen inte vara lätt att ta ut ett lag. De inblandade har säkert gjort det bästa de kan. Det är lätt att sitta och tycka och tänka en massa, särskilt när det inte gått bra. Men av det jag kan utläsa ur diskussioner som varit efteråt så pratas det mycket om för få hästar, för hårt tävlande osv. Det ska man inte blunda för. Hästarnas välfärd jämfört med idrottsliga prestationer är en svår nöt att knäcka. Men jag hoppas att den går att knäcka, för även om jag inte står för allt som har med tävlande med hästar att göra så tycker jag att det är en fantastiskt fin sport när den är fin. Och gräsligt ful när den är ful.

–  Höjdpunkten med VM måste ju ändå vara att fått uppleva de som rider riktigt riktigt bra, som kan det här med ridKONST. För det är verkligen en konst, inte bara en sport. Det är fantastiskt roligt att se fina hästar som är väl tränade. Där ekipagen utstrålar harmoni och glädje, det ser så lekande lätt ut. Detta såg jag både i dressyren, hoppningen och i fälttävlan. Tyvärr långt i från alla, men en hel del. Och de ekipagen som visade upp just detta gjorde mig varm i hjärtat. Jag tycker att Simone Blum var en så värdig vinnare i hoppningen, så fint ridet! Hon har en fantastisk häst som verkar älska att ha henne på ryggen. Ett helt underbart team helt enkelt! Att hon har fälttävlansbakgrund gör mig inte ett dugg förvånad. ❤

– Och på tal om konst. Detta var första gången i modern tid som terrängmomentet i fälttävlan på riktigt kommenterades som sig bör i svensk TV. Kunnigt, initierat, roligt, spännande, och väldigt bra avvägt för både insatta i sporten och utomstående. Ett stort stort TACK till Lars Christensson och SVT sports Malin Larsson för en makalöst bra insats! I alla svenska fälttävlanssupportrars ögon tog ni GULD i detta VM! 😀

 

Humlan är tillbaka!

Idag somnade jag i soffan efter jobbet, var helt yr och jättetrött efter det men till stallet skulle jag ju! Bilen var med Matias på jobbet i Åseda så det var bara att sadla på stålhästen. Usch, det var skymning, duggregn och rätt kallt. Var inte så sugen på att cykla 2 mil i det… men det gick ju bra. Blir nog en utmaning om jag ska cykla sen under den mer utmanande delen av hösten för att inte säga vintern.. ähum. Men det får vi ta då. Jag har cyklat 90 mil hittills på min elcykel sen jag skaffade den i juni, så nöjd! Nu siktar jag på 100 mil. 😀

Tell är en riktig arbetsnarkoman. Han vill jobba jobba jobbaaaaa!! Det har ju alltid varit så med honom att han blir så himla glad och taggad av att få jobba, han älskar det, och ju mer han får gå/desto bättre kondition han får – desto tokigare blir han. Han är ju en crazy racerlama med energi så det räcker för en hel flock hästar! Därför hade jag lite på känn att snart kommer nog ”humlan i en papperspåse” tillbaka. Det är vår kära vän och dressyrtränare Annas ord på det tillstånd som den gode Tellesprätten kan hamna i lite då och då. Inte så ofta på hoppträningar, men på dressyrträningar har vi varit med om det ett antal gånger. (Då är det ju inga hinder med som gör att han kommer av sig).. det har till och med hänt i skogen ibland också av något oklara anledningar. Ni som läser den här bloggen känner nog igen det från tidigare rapporter här i bloggen också.. 😉

Humla i en papperspåse-beteende: Häst som sprattlar hejvilt och går emot skänkeln, är rätt istadig, frustar, galopperar på stället, gör kaninhopp åt alla möjliga håll och inte själv riktigt verkar veta var han ska göra av sig själv. Frustar och frustar. Öronen fram och stampar med bakbenen, som en jättekanin som fått nån slags sprattelanfall! Förmodligen ser det rätt roligt ut. Sen när man väl kommer ur det här humla i en papperspåse-läget känns han alltid jättefin och mjuk, frustar ännu mer och verkar oerhört nöjd med sig själv. Det är som en slags mental och kroppslig kollaps som han då och då måste igenom.. ?? Eller nåt. Inte vet jag.

Det jag tror händer är att han antingen blir för ambitiös, för peppad, eller tycker nåt är jobbigt och gärna vill slippa (eller vara med och bestämma). Eller kanske allt på samma gång. Han får liksom kortslutning. Dock inte alltid när man ber honom om nåt särskilt jobbigt. Det kan ibland hända bara man tar tyglarna och säger åt honom lugnt att fortsätta bjuda fram. I skritt! Och ibland händer det inte på flera månader. Han är ju en känslig pelle, så jag brukar i allmänhet att mer försöka ”avleda” honom och be om samma sak igen fast lugnt och på ett annat sätt, t ex i en ny riktning. Men försöker han resa sig eller nåt annat som är BIG no-no så får han en tydlig tillsägelse om att det är FRAM som gäller och inget annat.

Jag TROR iallafall att det är positivt att humlan är tillbaka! 🙂 Det är ju inte alltid så kul i och för sig, men man måste ju bara skratta åt honom ibland. Han är verkligen sig själv och jobbar på så fint så fint. Han verkar ju i allmänhet ytterst nöjd med livet, trots några humle-anfall då och då.

En annan sak jag tänkt på är att nu har jag ridit på mitt tjockaste gamla Sprenger-bett från 80-talet (så tjockt så man nästan inte tror han ska få in det i munnen). Normalt sett gillar han det bettet, men jag brukar få variera med andra lite smalare bett för rider man för många gånger i rad på det tjocka så har man ingen broms sen. Nu har jag bara ridit på det bettet i flera veckor, och det är inga problem alls! Han lyssnar hur fint som helst och är så lätt och mjuk i kontakten. Suger fint på bettet (utom möjligtvis när han får lite tillfälliga spel, men han är ganska lätt att få ur dem). Eller så är det att jag rider bättre nu än innan? (Hur det nu har gått till). Det brukar ju inte vara hästens fel direkt om de lägger sig i handen. Och det gör han inte alls nu. Men kanske känner han sig bättre i bakkärran och bär sig bättre än tidigare, allt börjar ju där! Tror iallafall det också är ett bra tecken att han går så fint på det här mastodont-tjocka bettet. Det är ju roligast att tolka allt som bra tecken. 🙂

Skärmavbild 2014-05-11 kl. 12.15.22

Det var länge sen vi tävlade dressyr, trodde väl aldrig jag skulle sakna det men det gör jag! 😉

Skärmavbild 2014-04-29 kl. 11.31.46

Det här längtar vi till både Tell och jag. 

När hästen själv får välja

Telleman är 16 år! Han var 8 när jag köpte honom. Oj vad tiden går fort. Jag har liksom inte tänkt på honom som gammal direkt, men han är ju ingen ungdom heller även om han tror det själv. 😉 När han och Tim (17 år) brallar och busar i hagen får de numera höra kommentarer som ”Men ta det lugnt era GUBBAR”! Och jag vet att han får lite fördelar (som i och för sig hänger med sen när han fick stå på box hela vintern), han får nafsa i sig hö när man går förbi med hötunnan t ex och om han gnäggar kommer nån och ger honom ett äpple eller tre. Det är privilegier som ingen annan häst får. ”Men har man uppnått en viss ålder”.. osv brukar ibland uttalas i vårt stall. Haha! Jojo, han har liksom omärkligt börjat få fler och fler fördelar den göken!

Utan att ha märkt det så har jag OCKSÅ dragits med i det här gubb-vurmandet! Tell får stanna och beta ibland när vi rider ut, han får lov att dra ner huvudet och klia sig på benen med mulen om det kliar, och från och med igår får han tydligen lov att vända och gå åt det håll han själv vill! Hur gick det här till??!

Jag måste få förklara mig. Hästskrället som jag i alla år har tränat att gå med på att gå BORT från stallet/kompisarna (inte så lätt med en häst med sjuk flyktinstinkt och flocklängtan) överraskade mig igår med att inte vilja gå HEM från uteritten!! När vi närmade oss stallet och han hade hagen och sin bror Tim inom synhåll så vänder han helt resolut på klacken och travar iväg rakt i motsatt riktning med öronen spikrakt fram! Det spelade ingen roll vad jag gjorde, han ville verkligen INTE gå hem för allt smör i Småland. Jag funderade ett ögonblick på om jag skulle sätta in det tunga artilleriet och bestämma åt honom att det VISST var hem vi skulle, men jag kunde inte hålla mig för skratt. Han ville helt enkelt få gå en runda till i skogen, och då gjorde vi det. Jag må vara en hemskt dålig ledare, men jag kan iallafall lyssna på min häst! Och så lät jag honom välja fart på den andra rundan (den första var mest i skritt). Och JÄVLAR vad han sprang. Och var så lycklig!

IMG_7806

Efter en något oplanerad tokgalopp i skogen kan man ju kanske förstå att jag var lite nervös idag. Vad ÄR det här egentligen för rehab-träning, liksom.. 😛 Men tror ni inte hästskrället travar så bra så jag knappt tror mina ögon. Jag tror han försöker säga till mig att han vill jobba mera. Så det har han fått göra nu ett par dagar, vi varvar galoppjobb i skogen med att klättra i backar i skritt, flytta i sidvärts på banan och kliva över stock och sten. Typ så. Och ibland får han bara vila och gå i hagen, de går ju där dygnet runt och har det finfint och blir matade med äpplen varje dag.

Efter denna ökade intensitet i träningen har jag själv sjuk träningsvärk överallt, Tell ser helt oberörd ut och vill nog gärna få motionera ännu mer. Han galopperar fram till grinden och gnäggar varje gång han ser mig, och jag hoppas verkligen att detta håller i sig. Det är ju ingen som vet hur man ska göra med såna här skador/operationer, det går inte att få några exakta råd från vare sig veterinär eller andra experter. Så jag försöker lyssna på min häst, läser allt jag kan och pratar med duktiga människor, så får vi se hur det går. Det känns iallafall väldigt bra! ❤

IMG_7810

 

 

Hösthest

Hej!

Ursäkta den dåliga uppdateringen här, jag har helt enkelt inte haft tid! Tror aldrig jag har jobbat så mycket i mitt liv som de här veckorna, vill bara att det ska ta slut även om jag har ett roligt jobb. Två filmfestivaler, ett internationellt studiebesök från fem länder osv osv… jag har åkt som en jojo över hela södra Sverige och sovit borta ungefär varannan natt. Jag är så less på hotell nu! Ja jisses. Var ner till Skåne på begravning i fredags dessutom, min kusin Sofi gick bort i cancer nyligen. Jag har varit på en del begravningar, men när någon i MIN ålder går bort, mitt i livet, med en liten tvåårig son och allt… det finns liksom inga ord. Usch, det var tufft. Som tur var kom många från min familj också ner till begravningen. Pappa och min syster Maja följde med hit till Småland efteråt och vi har haft en mysig och fin helg här hemma. Klappat hästar, plockat äpplen och planterat plommonträd. ❤

IMG_7778

Min syster Maja kan också klias, åhhh så mysigt sa Tell!

Tell har fått ha en rätt så lugn vecka eftersom hans arma matte inte alls haft det så lugnt, men det verkar han inte tagit skada av på något vis. Tvärt om. Han var så himla glad idag när matte äntligen orkade (och hann) med att motionera honom, han fick springa i pessoa-sele på banan och OJ vad han var glad och peppad! Han vill trava och galoppera hela tiden och frustar och busar, och jag fick springa jag med så jag blev rätt svettig. Vill inte bara stå där och ha honom på volt runt mig, så då jäklar får man själv röra sig! Jag tänker lite som att jag tömkör fast jag bara har en lina, så jag går snett bakom honom och flyttar honom sidvärts, och gör lite andra övningar. Det tycker vi är kul både Tell och jag. Han kom igång riktigt fint i både trav och galopp, det är stor skillnad på hur han rör sig när han kommit igång. Oj vad han frustar. Han är så avspänd, vilket är väldigt skönt! Fina, fina, älskade, glada, arbetsamma häst. Snälla gode gud gör så att han blir helt bra igen i knät! ❤

Jag ska ringa och rådfråga veterinären nu i veckan om han tycker vi ska komma ner dit igen eller vad jag ska göra. Och så måste jag bestämma vad jag ska göra med mitt släp. Troligen kör jag ner det till en bra hästsläpverkstad utanför Tingsryd så får vi se vad de säger där. Har inte hunnit göra det än. I måndags blev vår ”nya” Saab skrotad nere i Skåne, den blev för dyr att laga. Så nu har jag bara min lilla röda ”gammelsaab” årsmodell -00 att dra släp med. Nu har den plötsligt kommit upp sig och blivit huvudbil istället för reservbil.. 😉 Men men, det kommer väl ordna sig. På något vis brukar det ju göra det.