Alette – ett kärt återseende!

Jag tror min själ att jag börjar se resultatet nu (kanske) av att jag varit ”Anna Hassö-konsekvent” mot min olydiga fjanthäst på sistone (komplett nolltolerans mot tramserier) OCH tagit mig samman och försöker rida bättre. 🙂

Idag på Alette-träningen gick han superbra, jag kände på slutet att han var lite trött i bakbenen efter rätt mycket samlad galopp men åh så fint han jobbade på! Det är alltid rena friskis och svettis när man rider för Alette och både Tell och jag var svettiga så det rann om oss. Men glada! 🙂 Jag är jätteglad över att han skrittade på så fint hela vägen ner till ridhuset och hem också, jag satt där på långa tyglar och visslade och han bara gick. Ahhh. Plötsligt infinner sig stillhet och ro och man kan bara sitta där och njuta av hur gott det luktar i skogen, även på min tossiga hästracka! 😉 Woho! Jag passade på att njuta av ögonblicket och känna mig lite bra. Det är alldeles för ofta som jag INTE känner mig bra. Men ibland så! Min häst är nöjd och glad och avslappnad, solen skiner och vi har just ridit en jättehärlig dressyrträning. Jag är så tacksam över allt det här!! 😀 Livet på en pinne.

IMG_4602

På tal om fantastiska Alette förresten, jag minns inte riktigt om jag skrivit här att vi var ett stort gäng ridelever som gick ihop så hon kunde få speglar i ridhuset i 60-årspresent? Och inte bara det, vi åkte hem till hennes gård och uppvaktade henne också med dragspel, trumpetfanfar, sång och champagne! Ett riktigt härligt minne för alla inblandade. 😀 Alette är så rolig, hon sa idag att hon först inte fattade att det var vi som var där, det lät så bra så hon trodde det var nån kör på radion. HAHAHAHAHA!!

Champagne, tårta, sång, dragspel och trumpet-fanfar för Alette! 🌟🎉🎉🎉

A post shared by Ida Q (@iqpic) on

Annonser

Bananallama

Hallå hallå! Hoppas ni har haft en fin helg! 🙂

Jag var helt förvirrad i lördags eftersom jag för första gången på jag vet inte HUR länge vaknade upp till en helg när jag inte hade nåt inbokat. Helt gudomligt skönt. Jag har skrotat omkring i trädgården, druckit öl, lagat mat, grejat och hållit på i lagom sakta mak. Det behövdes verkligen.

Igår red Mia och jag ut en fin tur, sen fick hon en liten ridlektion av mig på banan med Tell som läromästare. Tim är ju skogshäst för tillfället och får inte gå på banan, så jag hade lovat henne att hon skulle få rida Tell lite. Det gick superbra, de var så duktiga! Tell var lite taggad och Mia fick träna på ryttarkänslan. Han är en väldigt bra häst för det ändamålet! Han är också väldigt bra att träna övergångar på, man känner PRECIS när man får till det! 🙂 Och galoppfattningar genom att bara tänka galopp och dra bak ytterskänkeln en centimeter och öppna inner höft pyttelite. Nu har han lärt både Mia och mig att man inte behöver ”hoppa” in en häst i galopp, att sitta still och låta hästen börja galoppera räcker! 😉

Finfin söndagsaktivitet 🐎

A post shared by Ida Q (@iqpic) on

Idag var det härligt soligt väder och Tell och jag började med en solo-uteritt, han var så nöjd och frustade flera gånger redan i skritten. Fina fina häst! ❤ Sen red vi på banan, jag såg igår när Mia red att han behövde lösgöras lite mer den laman. Jag har nog varit lite för dålig på min lösgörande läxa på sistone. Så idag blev det mycket skänkelvikningar, öppna och sluta. Jag kände i vänster sluta att det inte alls var populärt, så där kom jag åt hans stela sida helt klart. Jag försökte att inte hamna i bråk med honom, så jag red lite i höger varv en stund och sen tillbaka igen till den där jobbiga vänsterslutan och då gick det mycket bättre. Han kändes riktigt fin på slutet!

Den finaste 😍

A post shared by Ida Q (@iqpic) on

Jag red på mitt supertjocka gamla 80-tals-sprenger-bett som jag fått ärva av Eva, jag har inte ridit på det nu på ett tag, men idag var det helt perfekt! Det är bra det där bettet, det märks direkt om jag får honom för mycket i handen. Han lägger sig gärna på och drar, och det är ju inte så kul. Men om jag inte drar tillbaka, utan vad han än gör är lätt i handen och erbjuder honom kontakt och istället sätter honom i arbete, så är han SÅ fin. Ett bra verktyg för ryttarkänslan det med, helt klart! 🙂 När jag verkligen har honom på bakbenen och kan rida bara med sitsen, då är det här bettet helt underbart kan jag säga! Och så vill jag ju rida jämt, så det är bara fortsätta träna! Har jag honom såhär fint lösgjord och framför skänkeln så kan jag ju stoppa in vad som helst i truten på honom, han kommer vara nöjd ändå. Bästa häst, vad du lär mig mycket varenda dag! ❤

 

 

 

Stjärnan!

Tell har fått så många pluspoäng på sistone så man tror knappt det är sant, han kanske kände att han hade lite att bättra på efter våra duster i Gärds? 😉

På hoppträningen igår var han SÅ fin, ni vet ett sånt där pass där man mest sitter och ler och klappar sin häst och allting känns superlätt! Hoppning känns så enkelt och som det absolut roligaste i hela världen när det går bra! Och så kan det ju ibland få en att känna sig så oerhört dålig att man vill sluta rida, dra nåt gammalt över sig och ge bort hästen till nån som kan något. Det är verkligen fascinerande. 😛

Nu var vi i ridhuset för första gången för säsongen, det ösregnade när jag red dit så vi började passet med att se ut som två dränkta katter, Tell och jag. Jag trodde det skulle bli lite halvsvårt, det är ju alltid en omställning när man ska in i ridhuset igen efter vad som känns som två år sen sist. Antingen tar man bort galoppen helt och allt blir pannkaka, eller så försöker man desperat vinscha in sin glada häst som tänker ”terrääääääng”! Men på något mirakulöst sätt lyckades jag hålla en fin rytm och spänst i galoppen UTAN att han stack, och utan att jag hängde i bromsen. Fina fina häst!! 😀 SOM han hoppade.

Som vanligt var det en svår övning Jens byggt, vi red typ serpentiner och hoppade hinder väldigt svängigt och kontrollerat, sen skulle vi växla mellan det och att rida stora galoppsprång och komma in på två enorma oxrar helt fristående och sen tillbaka igen på de där svängiga linjerna med korta galoppsprång och taskiga avstånd där vi dessutom skulle växla mellan olika antal galoppsprång. En superbra övning för att få kontroll på galoppen, och har man det så blir ju det mesta lätt sen. Dock fick jag något höjdskräck när Jens höjde oxrarna till minst 1,20 när Tell och jag skulle rida. Jag trodde ju jag skulle få rida på den lite mer lagoma höjden som de andra fick. Men jag bestämde mig för att inte titta på den där jätteoxern (som han dessutom ställt in två mur-delar i botten på för att den skulle bli lite tittig, kändes som ett hinder från 70-talet, haha!). Jag bara red längs spåret i bra galopp och visste ju ändå var hindret var, så först när jag svängde in på linjen mot hindret (med typ två galoppsprång kvar) så ”fick” jag titta på det. Det var en väldigt bra idé, vi kom rätt varje gång! 😀 Bra coachning av mig själv där. 😉

Jens ville att jag skulle trycka till Tell mer så han kom in lite ”för nära” på det där stora hindret, han ville att han skulle ta i ordentligt för att komma över, men jag kände att jag låg så himla bra så jag gjorde inte som han sa. Jag bara satt kvar och höll om. Tell hoppade upp sig fantastiskt fint, det blev ett riktigt kanonsprång. Så när jag frågade Jens sen varför han skrek ”mera ben” när jag låg så bra, så fick han ju erkänna att han inte trodde att Tell skulle ta i så fint ”av sig själv”. Hehe. Heja gullepåll! ❤

Vi skrittade hem i vad som kändes som en tunnel av ljus och lycka, det fick bli pannlampe-premiär genom skogen och JISSES vad svart allting annat var! Som i en säck! Hästarna fick sova inne för första gången ”i år” då det spöregnade hela natten också. Nu känns det verkligen som att hösten är här. Men ska hästrackan vara såhär fin att rida i både hoppningen och dressyren (skött sig super på uteritter dessutom) så har jag faktiskt ingenting ALLS emot hösten! Bring it on! 🙂

 

Plötsligt händer det

Jag har ibland lite ångest över att jag är så dålig på att planera och inte har några särskilda mål. 

Läste en fin krönika i tidningen Ridsport som någon hade skrivit om Peder, att han är en konstnärssjäl och liksom ”går emot sin natur” när han måste vara så strukturerad och planerad som man ju måste vara som elitidrottare. Att det på nåt sätt gör hans prestation ännu större, eller ännu mer imponerande. (Om jag fattade det rätt). Jag tycker det var bra skrivet, och jag känner precis igen mig. Det är klart att vi alla har olika förutsättningar, och vi väljer ju själva vad vi vill hålla på med. Men att tävla och träna med hästar är ju lite speciellt, och jag kan verkligen hålla med om att man HAR fördelar om man t ex råkar vara planerad, strukturerad, målorienterad och helst morgonmänniska också.

Det är ganska lika egenskaper när jag tänker efter som i allmänhet värderas högt i samhället. Men nog om detta nu.

Jag är så GLAD över att det trots min oförmåga att göra upp planer och sätta mål, rätt så ofta kommer roliga saker i min väg som jag kan haka på! Jag har haft lite svårt att bestämma mig och funderat över hur jag ska ha tid/råd/möjlighet att åka på antingen nån mer fälttävlan i år eller iallafall tävla i nåt annat. Nån slags äventyr att sikta på. Jag måste ju inte, men det hade varit roligt. Och så visar det sig nu att fantastiska Kör- och ridklubben Sporren i Bräkne-Hoby arrangerar en kombinerad dressyr och terräng-tävling i oktober! Jag DÖR av lycka!! Gud så kul. Jag anmälde mig till 100-klassen på studs. (Då rider man lätt klass-programmet i dressyr och sen inom 45 minuter så rider man en 100-klass-bana på deras terrängbana). WIhoooooo!!!! 😀 (Antagligen är det väl två grader, isregn och blåser 30 sekundmeter den 22 oktober i Blekinge, men det struntar vi i just nu). Det ska bli SÅ roligt! 😀

Skärmavbild 2017-04-13 kl. 11.47.11
Happy in Hoby!
Skärmavbild 2016-07-04 kl. 13.40.52
Vi blev lite blöta förra gången vi tävlade i Hoby. Hehe. Ändå ett mycket fint minne! 🙂

En annan helt sjukt rolig grej är att min sambo och jag kommer vara på samma hästevent på Karlshamns ridklubb i höst! Min sambo Matias driver ju ett litet bryggeri som heter Trädskogens bryggeri, och han och hans kollegor (särskilt Robert som är lite av en expert på eventfixande) ordnade i somras ett jättetrevligt mat- och dryck-område under Östersjöfestivalen i Karlshamn, ”Friends and flavors” heter det. Nu har de fått frågan om de kan köra det här på Karlshamns Ridklubbs nationella tävlingar på Janneberg i oktober, och självklart ska de göra det! Hejdå kall pastasallad och varm läsk, nu kommer hästfolket få njuta av riktigt god lokalproducerad streetfood och massa olika sorters smarrig dryck av olika slag! Yeiyyyy!!!

Nu ska jag bara få dem att ändra namnet på konceptet till ”Friends, Horses and Flavors”. 😉 Fick igenom en ändring iallafall, de hade beskrivit det som ”sommarens succé nu i höstskrud”. Då kunde jag inte hålla mig, så nu står det ”hästskrud” istället. Hahaha!

21731152_431676760561723_674088470507905847_n

Idag har vi förresten haft besök av hästtandläkaren. Det blev liksom aldrig av att ringa honom förra året, vi måste ha glömt det. Vi brukar boka in honom till alla hästarna i stallet samtidigt en gång om året. Tell fick en guldstjärna i vanlig ordning. Han är ju lite halvtossig på många sätt, men SÅ snäll att ha att göra med till exempel vid hästtandläkarbesök. Han står helt stilla och gapar snällt, bryr sig inte särskilt om munstegen eller nåt. Han har aldrig behövt drogas, och då får han ju gå ut och äta gräs igen direkt efter så det är en win-win-situation för alla. 🙂 Jag passade på att snabbklippa bort det värsta av pälsen på honom, eftersom att Jan blev klar med honom så snabbt. Han var inte alls farligt vass i munnen och har fina raka tänder. ”Väldigt tråkigt för mig för jag får inget roligt att göra”, skojade Jan. Men det var ju bra såklart. 🙂

Nu är hästrackan nyklippt, fin i munnen och peppad inför kvällens hoppträning för Jens! Själv är jag mest sugen på att äta lösgodis eller sova, eller både och. Känner mig något sliten. Men det ska bli kul att hoppa. Jag kommer sova gott i natt…

Hej svejs!

Lamagympa

Hallå! I´m back! Tillfälligt iallafall. Imorgon åker jag tillbaka till Karlskrona och jobbar lite till, men det är ju inte varje dag det är internationell filmfestival i vår region. Det blir nog lugnare igen snart hoppas jag. 

Idag har jag iallafall varit ledig, det firade jag genom att hoppa upp med tuppen och sprattla iväg på dressyrträning! En ny tränare (ny för oss) som heter Camilla Fredin skulle komma, och Tell och jag var anmälda såklart. Alette kommer ju tyvärr så sällan, så vi behöver en till bra mänska att rida för.

Camilla var jättegullig, och Tell den räven charmar ju ALLA. Varenda kotte han möter. Det tog inte lång stund så älskade hon honom. ”Vilken häftig häst du har”! (Han började iofs med att överraskningspussa henne mitt på munnen, så det var väl hans sätt att ge fröken ett äpple).

Jag var lite nervös eftersom jag inte ridit ordentligt på hela veckan, vi har ju mest varit ute och valsat runt i skogen. På grund av allt det här jobbandet i Blekinge har jag ju inte heller ridit honom nu på två dagar. Det märktes. Han var så pigg och laddad så jag vet inte vad, men han var faktiskt lydig trots detta och det var ju för väl. Det är alltid lite småskämmigt att börja med att visa upp ALLA våra konster, man vill ju gärna börja lite försiktigt så att mänskan liksom har lust att fortsätta hjälpa oss. Så det var ju för väl att det inte blev nån cirkusuppvisning iallafall. 😛 😉

Nu har vi ju som sagt ridit för jympafröken Alette de senaste åren, men den här jympafröken hade väldigt lika idéer, så man kände helt igen sig, och så vi fick många nya knep med oss. Eller nya och nya, så är det ju med ridning, inget är väl nytt egentligen men ÅH så bra det är att bli påmind! Dels om lite nya/andra övningar, och dels om småsaker, ähum, som både häst och pilot lägger sig till med när ingen tittar på.

Nu ska vi träna vidare på att öka och minska bara för sätet, bara pyttelite i taget så han är kvar hos mig! Matten får inte trycka på med skänkeln hela tiden, tydligen är det hästen som ska gå av sig själv och matten ska vara stilla. Jaha ja. 😉 Efter galoppen så går ju tåget, och då måste han fortsätta vänta på sin matte. Lägg små volter och tänk ”ponnytrav” och var väldigt snabb själv, men mjuk. Inte det lättaste när hästen känns laddad som en låda dynamit. Men det är ju precis det här jag måste lära mig, han måste vara kvar hos mig oavsett hur mycket han tänker på Jägersro galopp!! Och det är han ju när jag gör rätt. 🙂

Dessutom har jag lärt mig en ny teknik. När Camilla sa ”runda honom lite med inner vad” så fick jag ett mycket bättre resultat än när jag själv tänker ”innerskänkel”. Wow! Gud så märkligt, hur gör jag egentligen när jag tänker innerskänkel? Spettar på med hela benet?? Hahaha.. ja jisses. Som sagt, det är väldigt fascinerande vad bara ord kan göra! Förmodligen gjorde väl detta att jag satt kvar mitt över hästen och fortfarande höll om yttersidan och bara just ”rundade honom lite” med ena vaden, utan att tappa allt det andra eller klämma nånstans. Hurra för bra instruktioner!

Woho så himla roligt det är att träna, det är verkligen det bästa man kan göra med sitt djur!! 😀 Förresten måste jag nog klippa honom nu. Han blir alldeles för blöt i svett i sin tjocka päls den kära racerlaman. Hej hösten…

 

Zorro-moves i skogen

Igår red jag ut själv, insåg att det kanske inte var världens bästa idé eftersom det nästan var skymning och Tell var pigg och taggad som en gnu. ”Uteritt – woho – men vadå ska inte min bästa trygga storebror Tim med”?!! Jag var bara tvungen att komma ut i skogen, så då fick jag tänka ut ett bra upplägg.

Jag gick med honom i början, jag gillar att välja mina strider och jag kände bara inte för att bråka med en stegrande häst redan från början eftersom det kan vara lite problematiskt att komma från gårdsplan när han är så pigg och laddad. Vissa dagar kan jag rida ut själv åt vilket håll som helst, men igår kände jag att det inte alls var nån bra idé. Han är väldigt lugn och snäll när jag går bredvid. Då kan man inte tro att han har en hel flock med rävar bakom öronen! 😉

Jag hoppade upp efter ett tag, det gick bra. Jag brukar vänta tills han skrittar genom hela kroppen och har frustat ett par gånger. Även om han var pigg och på sin vakt när jag hoppade upp, så funkade det bra. 🙂 Sen tappade jag tyvärr min ena handske efter ett tag så jag fick hoppa av igen, men som tur var så var det nära Freddies ridbana så jag gick bort dit och lånade deras uppsittningspall som står utanför ridbanan precis vid vägen. Precis när jag står där och hoppar upp så kommer de hem med hästsläpet, gud vad de stirrade på mig genom bilrutorna, haha! Jag vinkade glatt och hoppades att de kände igen mig (fast jag hade full regnmundering och reflexväst på mig), så de inte skulle tro att någon helt okänd mänska varit och tjuvridit på deras ridbana eller nåt.

DÅ tyckte Telleman att nu får det vara nog, nu ska jag hem. När han inte fick gå hemåt utan åt andra hållet istället (vi skulle ju vidare på rundan tyckte jag) så ställde han sig rakt upp. Jag gav mig inte, fick honom åt rätt håll och sparkade på i full galopp. Vad som helst, bara han går FRAM! Kände mig som Zorro. 😛 Vet inte om Freddie och barnen kom ut sen för att säga hej, men då var vi i så fall borta med vinden!

Kan tänka mig att sekvensen måste ha sett ut ungefär såhär. Jag var ganska lik Zorro också i min långa regnkappa. 😉

Efter den lilla incidenten hade vi det härligt på de fina grusvägarna, och kom hem precis innan det blev mörkt. Både häst och matte var mycket nöjda och glada, skönt att det blev en härlig tur i skogen, det behövde vi. Vi har ju kommit ur de här tramsigheterna förr, man får vara konsekvent och ha mycket tålamod. Och så blir ju allt lite bättre efter en härlig galopp. Helst åt rätt håll. 😉

Over and out! *swoosch swoosch swoosch” (gör zorrotecknet med värjan i luften) 

 

 

Häst chillar, matte jobbar

Efter söndagens sommarvärme i Skåne är jag nu verkligen tillbaka i Smålands-hösten igen… Fint duggregn dygnet runt som gör att allt är fuktigt. Hej och hå.

Men det är ok. Jag har varit i Karlskrona och jobbat en väldigt lång dag idag, så det blev bara mys och gos med Tellepellen en stund i stallet ikväll. De går ju ute dygnet runt fortfarande och äter gräs och har det bra, så honom går det ingen nöd på. Igår fick han gå på den sedvanliga dagen-efter-skrittpromenaden i koppel med mig traskande bredvid. Fick sällskap av Carro, så mysigt! Tell ser typ ännu finare och fräschare ut nu än före vi åkte och red fälttävlan. Han är jättefin i hullet och så fint musklad. Så det är ju skönt att han inte verkar känna av sitt gamla dåliga knä nu heller. Den sprätten! Och då har han ju ändå skottat på med bakbenen en hel dag (nåja kanske inte i dressyren, tyvärr) men resten av söndagen. Inte minst stod han ju rakt upp på bakbenen en hel del den jönsen.

Ida Qvarnström-3
En riktig jöns. Men han är fin också!

Jag får väl våga rida 100-klass nästa gång, de här hindrena är ju för små, han hoppar ju inte ens ordentligt. 😉 Gullepåll. Spetsade öron på alla bilderna! Jag ser tyvärr inte klok ut på terrängbilderna och inte Tell heller, det var ju synd nu när man för en gångs skull var på en skånetävling med fotograf på plats och allt. Men jag vet precis allt om hur svårt det är att få till bra bilder på alla ekipage under en hel fälttävlansdag. Hatten av för alla fälttävlansfotografer, de är av segt virke de med kan jag lova! Jag köpte två hoppbilder iallfall som minne från den här tävlingen. 🙂 Gulliga Maria som känner Tell sen tiden när han bodde på Ålstorp hos Bibbi och Göte har sagt att hennes dotter tog bilder på oss från vattenhindret, åh vad glad jag blev! Får hoppas hon kan få ut dem från kameran. 🙂 Alla vet väl hur mycket bildbevis betyder från såna här kämpainsatser, särskilt när man åkt helt själv och verkligen inte förväntat sig några bilder alls. Bara en glad överraskning om nån fångat en på bild! ❤

Ida Qvarnström

Lärdom 1: Vi ska ha tränat mer dressyr inför nästa tävling. På söndag t ex kommer en ny dressyrtränare ut som heter Camilla, då ska vi vara med. Det ska bli kul att komma igång med dressyrträning igen! Det ser jag fram emot. Och snart kommer Alette också. Än-te-li-gen! ❤

Lärdom 2: Vi ska ha tränat mer terräng i riktigt terrängtempo inför nästa gång. Med ärlig bjudning. Man måste våga rida rätt fort, men kontrollerat och avslappnat. Särskilt det där sista har väl både Tell och jag lite att jobba på, men jag vet ju att vi kan, så det borde inte vara hela världen att hitta tillbaka till det. 🙂

Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag orkar åka till Flyinge och rida fälttävlan i oktober, men det känns ju sjukt tråkigt att inte tävla fälttävlan mer förrän nästa vår. Nu har vi ju precis kommit igång. 😦

Hur som helst så är jag så himla glad över att Tell inte verkar ha ont nånstans, min älskade, fina, bästa racerlama! ❤ Däremot har jag märkt att jag ridit bort så gott som samtliga knappar på min tävlingskavaj, bara en är kvar, haha! Men jag lappar ju tusen gånger hellre ihop min kavaj än hästen! Knappar är väl en världslig sak.

Gökotta, rävjakt och lamarally i Gärds!

Snart kommer jag somna, så jag skriver det här nu, det är lika bra. Jag steg upp den underbara tiden 03.45 imorse och åkte till stallet och hämtade in Tell från hagen. Med pannlampa. Det har varit en lång dag!

Jag kan ju inte säga att det har gått bra, för det har det inte. Inte resultatmässigt iallafall. Tror vi kom 9:a på 66 straff. Men jag är väldigt glad och stolt över att vi ändå har tagit oss igenom det här, Telleman och jag! 🙂

Om man inte rider fälttävlan på ett tag (alltså tävlar) så kan jag tala om att man glömmer bort exakt HUR krävande det är både mentalt som fysiskt. Och logistikmässigt… Herregud vilken actionsport det är. Så jävla hardcore!! Men allt har gått prima, även fast jag var helt själv med Tell. Det är klart att det hade gått smidigare, varit mindre jobbigt, och varit roligt att ha med sig någon, det är det ju alltid. Men vi fixar det här super själva också, bara det är ju rätt coolt. 🙂

I dressyren fick Telleman ett svårt anfall av the yahoos precis innan vi skulle in på banan och hoppade omkring i nån slags sprattelcirkus i fullständigt obestämbara gångarter så jag bara ville sjunka genom jorden. Men jag tröck in min cirkuslama på dressyrbanan (vi hade ju fått startsignal) och väl innanför staketen gick det ändå bättre än kaoset utanför. Så det var verkligen ett fall framåt. Jag var ändå jättebesviken, han har varit så fin på sistone hemma och jag hade verkligen hoppats kunna visa upp det även på tävling. Men nej. Inte idag. Det kändes som 52 procent så jag var ändå glad att det tydligen blev 62. Men det där var en av våra sämsta dressyrrundor ever, jag lovar. Jag är revanschsugen redan nu, men hur ska jag nånsin kunna rida dressyr på vettiga procent när det alltid blir pannkaka på tävling? Ja ja. Jag får fundera på saken.

I hoppningen var han jättefin. ”Woho, hoppa kan jag”!! Det var en bra bana de hade byggt på Gärds stora gräsbana (vet inte vem som var banbyggare, men bra gjort vem det nu än var!), men det blir väldigt mycket svårare med en 95-bana när det är fälttävlan än annars! Roligt! 🙂 Svårare linjer, oxrar som är väldigt mycket bredare än man nånsin ser på lokala hopptävlingar.. och så lutar det ju upp och ner så man måste tänka på det när man går banan. Jag trodde vi var nolla, men tydligen fick vi nån nätrullare som jag inte märkte för de sa fyra fel. Ja ja, jag var ändå nöjd. Jag red bra på en del linjer, andra lite mindre bra, men då hjälpte Tell till. Duktiga fina kloka hoppepålle! ❤

I terrängen visste jag att jag skulle få rida som att det gällde livet. Han var skitfjantig redan när vi skrittade banan och kastade sig på några ställen och reste sig. Jag drämde till honom varje gång och vände tillbaka. Nolltolerans mot sånt! Det där är INTE okej. Men han fattade grejen, han är ju inte dum, och även om han var spänd så gick han. Då fick han klapp och beröm. Sen var han ju jättetaggad samtidigt, man märkte direkt vi kom till tävlingen att han förstod att det var fälttävlan! 🙂 Jag förklarade för honom att han måste lita på mig, det blir inte alls bra om han tvärslänger sig och jag åker av, då får vi inte rida klart banan. Han nickade och såg ut att förstå. 😉

När starten väl gick hade han redan rest sig en gång (ähum) och försökt springa hem redan innan, men jag fick honom åt rätt håll och stod bara helt stilla i startboxen för att inte stressa upp oss ännu mer. Ettan och tvåan hoppade han fint, men jag red på järnet ändå för att han inte skulle ha nån chans att vända. Sen skulle man ut på ett annat fält (som vi inte hade varit på på träningen, hade ingen aning om att det ens fanns). Där sparkade jag på och han skuttade upp där som en glad kanin, sen bjöd han på en enstjärnig oxer som stod där mitt i vägen men jag lyckades få honom runt den istället och hoppade en fjesig minioxer som var med på vår runda. Han hoppade som om det var enstjärnigt ändå för säkerhets skull. 😀

Sen var det en passage genom skogen, och ett tag undrade jag om jag verkligen ridit rätt för det finns flera vägar där! Men som tur var kom hindret jag letade efter och det fick vi till en riktig lyra på. Sen ner ut på det stora fältet igen, och så en sväng bortåt upp på en kulle med en liten stock på. Där mosade jag om ytterskänkeln för jag kände att han stod emot och hellre ville springa hem, men det fick han inte. Efter stocken smackade jag på så jag fick fram honom mot en pallisad ut på ytterligare ett nytt fält, den hoppade han fint på. Efter den var det en raksträcka fram mot ett stenhinder ut i skogen, det hade vi hoppat på träningen. Han stack nästan när jag lade på benen mot det, drog som bara den, men det kan inte ha varit nån ärlig bjudning för plötsligt lurade han mig och kastade sig i 190 åt höger och ställde sig rakt upp. Jag höll fast mig runt hans hals med vänsterarmen och med den högra drog jag till honom med spöet på högerbogen. Det enda jag tänkte på var ”FRAM”!!! ”Vi ska i MÅL. Jag vägrar låta det ta slut här”! Jag smackade allt jag orkade fast jag hängde minst sagt löst, drämde till högerbogen igen med spöt och skrek ”GÅ MED DIG”!! Som väl var vann jag striden och fick fram honom igen, sen gick resten av banan som tåget. Vi fick några ynka tidsfel, men inte var det många. Hade inte varit några som helst problem att klara tiden om bara hästrackan hade GÅTT och inte stått där och fjantat. Sista hindret hoppade han superfint på.

Jag är såklart glad att jag redde ut det, och att vi kom i mål! Hurra! Och väldigt mycket hoppade han ju superfint. Nemas problemas. Men jag är sur över att han överhuvudtaget gör såhär. När vi gick banan kollade jag ju på 100-klass och de enstjärniga hindrena, och de såg SÅ roliga ut! Men hur sjutton ska jag nånsin kunna rida de klasserna om jag knappt kommer runt en 90-bana? Usch, det känns som att vi bara gått bakåt i vår utveckling. 😦 90-banan var ändå jättefin får jag ju säga, det var den, och den var lång! 16 hinder tror jag. Rolig att rida och väldigt varierad.

Men okej. Jag ska inte vara så himla deppig. Att tävla är färskvara, och att rida fälttävlan på tävling är VERKLIGEN färskvara. Satan vad man måste vara bra på att rida, och snabb i sina hjälper! Det där är väldigt lätt att tappa. Jag kanske inte ska vara alltför sur över det här, det var ju ändå ett år sen sist. Visst, då skuttade vi runt en 100-bana som ingenting, men så är det ju med hästar. Och det är ingen lätt häst jag har, även om jag älskar honom över allt i hela världen. Det är bara tråkigt att han börjat med de här dumheterna igen, det var ju flera år sen sist nu. Men men, Gärds är ju en helt ny bana för oss båda. Och det ÄR svårt att rida terräng.

Han är verkligen en gök. En spelevink. En racerlama utan dess like. Och en räv!!! Det är tur han är så rolig och charmig också, och han har verkligen varit en pärla att åka själv med. Fina häst. Nu ska bara den arma matten bli bättre på att rida också. Jag VILL ju inte skrika på honom och drämma till honom med spöt. Det är inte så jag vill rida. Inte alls.

Hur som helst så var det såååå roligt att äntligen vara på fälttävlan igen, Gärds är så trevligt och vi hade strålande sol och 23 grader varmt. Jag har bränt mig lite här och var tror jag, inte tänkte väl jag på att man behövde solkräm i september!! Gärds är en sån där gammal hederlig fin anläggning med terrängbana och utebanor en bit bort från själva ridhuset. Ett militärt område (var det förut iallafall, vet inte riktigt hur det är nu) och det finns artillerimuseum i närheten och lite sånt. Jag ser verkligen framför mig att Bodens ridklubb hade kunnat vara precis såhär fint om man bara rustar upp terrängbanan igen! De två ställena påminner verkligen om varandra. 🙂

Jag träffade massor av vänner, hejade på flera som red, och så var det såklart kul att se så många duktiga ryttare rida. Linda var där med Aramis, och många fler landslagsryttare red också unga fina hästar, det var final i R&B Eventer med fina priser för de bästa unghästarna.

Nu ska jag äta MAT, dricka en öl och sen somnar jag nog på soffan… Tell går i hagen och myser med Tim. Äntligen återförenade. ❤  Over and out! 🙂

Jaiks!

Att jag var såhär nervös kan ni ju få påminna mig om sen, det är nämligen inte alltid jag är det. Eller är jag det?? Jag kanske bara har glömt det.

Jag vet ju att det kommer släppa bara jag rider, men vad gör väl det just nu. Jag vill verkligen understryka att jag förmodligen hade varit lika nervös om det hade varit lokal dressyr, och inte regional fälttävlan. (Men att det gick svindåligt på träningen hjälper väl inte min nervositet direkt). BLäh.

Jag HATAR att tävla!! Jag har sämst tävlingsnerver. Varför gör jag det här?? Det är en gåta. Varje gång jag anmält mig till nåt funderar jag på att stryka mig och fly. Jag vill inte!!

Jag funderade först på att inte skriva det här. Men å andra sidan kan jag tänka mig att det kommer låta HELT annorlunda imorgon, bara jag har genomfört det här och ÖVERLEVT. 😉 Det får väl den här bloggen vara ett bevis på..  Jag har fan blivit gammal. Eller så är det bara att jag bara har tävlat EN gång i år, plus att det var ett helt år sedan jag red fälttävlan sist. (Något som visserligen är det roligaste jag vet, men ändå).

Jag har till och med spytt idag. Haha! Ja fy fan. Håll tummarna för mig imorgon. Jag lovar att höra av mig oavsett om det gått så dåligt att jag helst vill lämna planeten. 🙂 Men det vet man ju aldrig, det kan ju gå hur bra som helst också. Om jag inte trillar av i dressyren och skämmer ut mig alltså. 😛

Hej svejs! Imorgon bitti ska jag stiga upp kvart i fyra. Det är nästan så jag spyr igen vid blotta tanken.

 

Om man inte är bäst får man iallafall vara snyggast

Jag har ganska tråkig stil när jag tävlar, tycker jag mest har allting i marinblått. Men jag rider ju ändå fälttävlan, och det är ju kul att ha på sig nåt roligt i terrängen!

Eftersom jag fortsatt är kräknervös inför den här fälttävlan på söndag, så försöker jag istället planera vad vi ska ha på oss, Tell och jag. Jag hatar att shoppa (både att lägga tid på det och att få ångest av att förstöra planeten genom onödig konsumtion) så jag försöker kolla vad vi redan har, eller vad vi kan låna. Jag älskar Tells röda och blå flätade pannband, så det ska han ha på sig iallafall. 🙂 Jag ska försöka rota fram nån röd tröja. Jag har ju blått hjälmöverdrag (det enda jag har).

img_1772

Men OM jag skulle köpa nåt, så hade jag lätt inhandlat den här fantastiska outfiten! Jag kanske kan önska mig den i present av min familj. Eller om Stoorstålka kanske vill sponsra en stackars norrbottning i Småland som rider fälttävlan? 🙂

Ikväll ska vi rida hoppträning för Jens. Hoppas det ska gå bra. Jag brukar alltid trimma lite dagen före det, men jag sket i det igår och red ut i 1,5 timme med Mia. Så skönt för mitt huvud. Och för Tell också tror jag. Mycket lycklig hest som galopperade så fint genom hela kroppen! ❤