Oops I did it again

Tell och jag har ju retat smått gallfeber på varann på sistone. Jag beslutade att för allas mentala hälsa var det bäst att hoppa upp och iallafall sitta till häst en liten stund idag. Det visade sig vara ett mestadels bra beslut. 😛 😀

Mest kommer jag ju gå med honom framöver också men ibland kan man ju göra undantag och skritta honom uppsuttet. (Skickade ett sms till veterinärn och frågade och han sa att jag fick hoppa upp på honom då och då om jag ville. Bara vi höll oss i skritt. Hehe). Idag har det snöat HUR mycket som helst. Vi fick sällskap av snälla Mia och Tim och allt gick fint på den lilla skrittrundan tills själva fan plötsligt flög i Tell och han skickade upp mig i luften i två rejäla bocksprång den räven. (Winter yahoos, jo tack). Man är ju inte helt beredd direkt när man sitter och skrittar på lång tygel i godan ro även om jag visserligen känner min häst. Jag såg snöiga Småland från ovan och lyckades mirakulöst ändå sitta kvar och få upp huvudet på den glada laman. Tack gode gud för dressyrsadel! Sen gick allt lugnt till igen som väl var och han frustade, skrittade på så fint och var så nöjd med livet. Så underbart för själen att äntligen få komma upp på min fina häst igen och se världen med hans glada öron i förgrunden igen! Trots att jag nästan åkte av och fick se världen från en snödriva. 😉 Hehe. Men detta var lite livsgniste-givande iallafall för oss båda två tror jag, vilket även var hela poängen med upptåget.

Imorgon ska jag följa med på hopptävling och heja på mina vänner i Kalmar, om vi kommer ut från gården med bil och släp och allt i all denna snö vill säga. Det återstår att se.

Snällaste storebrorsan Tim med snö i öronen och Mia på ryggen 😊

A post shared by Ida Q (@iqpic) on

Trevlig helg govänner!

Mvh rodeoryttaren som inte suttit till häst sen i oktober. 🙂

Annonser

Hästskrället och den arma matten – friday edition

Hästskrället: *gnäääääääääägggggg”!!!!!!!!!

Den arma matten: ”åhh, han har saknat mig”!

Hästskrället: Yesssss, nån kommer som äntligen kan ge mig mer MAT!!!! Gnääääääggggg!!!

Den arma matten: *ger hästrackan mat* Okej, nu blev det vinter igen. *leta fram gamla rostiga broddar och svär en lång ramsa under tiden*

Hästskrället: Whihoooo! *pepp pepp pepp börjar ladda upp för snösprattel big time*

Den arma matten: Men du är 16 ÅR din RACKA!! Då sparkar man INTE med ena bakbenet som en arg kamel när folk försöker brodda, kan du GE DIG!!!! *armbågar den sprattlande laman i röven samtidigt som hon ryter högt och försöker ändå brodda. Aldrig i livet att jag släpper det här bakbenet hur mycket du än försöker komma loss LAMASKRÄLLE”!!

Hästskrället: *SLÄÄÄÄÄPPPPPP!!! Jag skiter väl i om jag får broddar i skorna. SLÄPP!!*

Den arma matten: *vann kampen* Giv mig styrka. Det är fredag eftermiddag och detta känns som att man ska hämta en sur och trött unge på dagis och har själv INGEN energi. NU GÖR DU SOM JAG SÄGER!!! BASTA!!

Hästskrället: Bläh! Ja ja JA. Jag kan väl tänka mig att hålla tassen stilla om du blir tillräckligt arg. Höhöhö! Men det killades ju faktiskt och var JETETRÅKIGT!!!!

Den arma matten: Okej det har typ blivit vrålvinter igen med jättemycket snö och i vanlig ordning har jag bara broddat dig och inte meeeeeeeej *halkar och håller på att stå på huvudet i en snödriva*

Hästrackan: HÄHÄHÄ!!

Den arma matten: Nu går vi en lite kortare promenad ikväll. Jag ORKAR faan inte. Jag halkar så jag håller på att trilla och bryta nacken om jag går i de hala bilspåren, och går jag i mitten av vägen så är det tre decimeter snö så jag blir genomsvettig. Nu bestämmer jag att det är ändå fredag och jag var här klockan sju imorse och gick ut med dig din vilda KAMEL så nu får det fan räcka för idag. Vi går hem!! *pust pust genomsvettig i djupsnön*

Hästrackan: HEM!! Jippie! Mat mat mat mat mat *försöker bita matte i jackärmen*

Den arma matten: *sopar till hästrackan och får in en riktig fullträff, snärt med grimskaftet mitt på mulen, hästrackan ramlar nästan ner i diket pga paffheten*

Hästrackan: Å typiskt. Bläh.

Den arma matten: Just det, din ohängda racka. Jag älskar dig över allt annat men nu är det fan NOG! Den här matten har INGEN toleransnivå just nu. SKÄRP DIG!!!

Hästrackan: *går som ett ljus, den mest väluppfostrade snälla hesten ni någonsitt sett i ert liv*

Den arma matten: Ajöss. Nu är det helg. Vi ses imorgon bitti din lama.

Hästrackan: Yes! Mer sprattel, tricks och mat! Love it. See ya LOOSER!!!!

 

Världens bästa hästvakter

Nu har jag kommit hem från Göteborgs filmfestival. Ni som följer den här bloggen vet ju att jag jobbar med film, och hela Sveriges filmbransch är på Göteborgs filmfestival. Så är det bara. Hästbranschen och filmbranschen har många likheter faktiskt, man är lite som en stor familj och det är ju väldigt roligt att träffa alla man känner på en och samma plats! 

Det är fantastiskt roligt på filmfestivalen, men så sjukt intensivt så man hade behövt vara ledig i en vecka när man kommer hem. 😉 Det är ett mirakel att jag ännu inte dött genom att bli överkörd av en spårvagn, eller på grund av sömnbrist. Och jag var så innerligt glad att jag har tre fantastiska hästvakter som hjälpt mig med Tell när jag behövde åka bort i fyra dagar. Tack underbara ni!!

Tell verkar ha skött sig ganska bra. En hoppi-popcorn-tosse-dag bara. Resten snälla dagar. Popcorndagen hade jag lite på känn eftersom han tyvärr fick stå inne två dagar efter vi var hos veterinären och han blev behandlad igen i bakknät. Klart man är lite glad när man väl får gå ut på promenad sen.. 😛 Så det var ju lite dålig tajming.

Hästvakterna har alltså gått ut på promenader med min lurviga lama, mockat och fixat mat OCH dessutom tränat tricks med honom! 😀 Här är början till att lära honom apport. Nu har han lärt sig att han ska nudda med nosen på den här locket (eller hink, vad man nu använder). Denna film fick jag skickad till mig när jag var i Göteborg. Dog nästan av lycka! ❤

https://drive.google.com/file/d/1jMm-cfUDnJsNwwpjyesafZR2Qy4Dfcea/view?usp=sharing

IMG_5716.jpg
Duktigaste hesten och världens bästa hästvakter!

Jag var helt off från hela världen runt omkring när jag var i Göteborg, i vanlig ordning. Hade ingen susning om att tex Ingvar Kamprad dött och att Steffi och Sparven vann världscupen. Men det hann jag märka som tur var, och sen kollade jag på SVT play mitt i natten på hotellrummet OM och OM och OM igen så nu har jag sett omhoppningen 10 000 gånger. Gudars vad jag grät. Så underbart!!!! Gråter typ fortfarande om jag skulle se om den igen för 10 001:a gången. Jag lovar. SÅ värda. Och de är så fina tillsammans! En inte så lätt häst, men med spetsade öron, de litar SÅ på varandra och så Steffi som rider 1,60-hinder utan stigbygel och sitter som en gudinna ändå. Ja. Detta var väntat förr eller senare, men REDAN! Vilka världsstjärnor! ❤

PS. Ni måste läsa Saras härliga blogg! Tråkigt att Tibelle tog en tugga av dig Sara, jag beklagar verkligen! 😛 Men så klokt skrivet. Helt min filosofi också i grunden, att låta hästar vara hästar och hantera dem utifrån ömsesidig respekt.

När jag går med Tell så låter jag ju honom ta lite egna initiativ, nosa på saker eller ta en tugga av en gran exempelvis. Han får gärna nosa på mig också och buffa med mulen i min mössa, men nappar han på mig med tänderna är det ett bestämt NEJ. Inga tänder tack!! Busig som han är så märker jag att han försöker ”retas” lite valack-aktigt och nafsar ytterst försiktigt precis så jag inte ska drämma till honom med grimskaftet på nosen. Han vet gränserna själv! Och ofta räcker det med att jag tittar på honom så går han som ett ljus. Hahaha! Jag frågade hästvakterna om han nafsat något på dem när de gått på promenad, men icket! Hehe, den räven, han vet vem som är vem i det här stallet.. 😉 Matte kan man busa med och reta till vansinne minsann! Och sen säga till sig själv, ELLER se extremt oskyldig ut. Det är inte ofta jag fått sopa till honom med grimskaftet på nosen, men det gör jag om jag måste. Oj vad han ser skyldig ut då… 😛 Men det får ju inte bli farligt. Och jag tror han tycker vi har det ganska fint tillsammans. Jag har en väldigt levnadsglad häst, och det är jag så glad så glad för! 🙂

Välkommen hem matte! #pälsöverallt #lurviglama #mammutpälsramlarav

A post shared by Ida Q (@iqpic) on

 

Bäckenet och bålen

Jag är fortfarande deprimerad över att det går så långsamt med min fina lurviga lama. Men jag ska försöka bli stark som bara den tills dess jag väl får rida igen! 🙂

Här är ett otroligt inspirerande klipp, se detta och sen säger ni till på gymmet att ni vill ha hjälp med övningar för att träna bäckenet och bålen med både andning och muskler. SÅ bra, för typ allt! Sjunga, rida, gå, stå, ligga.. 😉 you name it! Do it!!

https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/3953326

Skau0308rmavbild 2018-01-25 kl. 13.10.49.png

Is-kaos, sprattel och besvikelser

Jag hade tänkt döpa det här inlägget till en lång radda svordomar. Men nu har jag ändrat mig, så hemskt är det faktiskt inte. Men ett tag kändes det så! Och lite kan man få gnälla. Min häst är långtids-konvalescent och det är vinter och blött och kallt. Bara det liksom. 😉

  • Vi gick från att ha -14 igår till +8 idag. Detta innebar inte bara att jag skottade fram mitt släp helt i onödan igår, dessutom hade allt förvandlats till en enda ishalka blandat med fyra dm tung blötsnö-sörja ovanpå idag. PÅ VÄGEN. Ingen plogar här i Småland förrän efter några dagar eller så. När alla redan kört fast och kört i diket. Det var knappt att jag kunde köra TILL stallet imorse och det var utan släp. Men men, det var bara hålla tungan rätt i mun.
  • Ishalkan utanför stallet gjorde att det var nätt och jämnt att jag kom upp för backen med släpet när jag kopplat det. Trots bra bil och bra dubbdäck. Men det gick till slut. Det var också lite av en gåta hur jag skulle få in Tell utan broddar, in i släpet. Med tanke på att det var minst sagt bambi-varning fram till släpet. Jag slängde ut lite grus, har alltid en hink med grus i bilen på vintern.
  • Tell kände sig oerhört taggad, ville ut på promenad och skulle prompt INTE in i släpet. Allmänt sprattel på blankis utan broddar var en mycket bättre idé tyckte han. Jag såg framför mig hur jag fick ringa till Löberöd och säga att vi tyvärr inte kunde komma för hästen har sprattlat på isen utanför stallet och brutit alla fyra benen.
  • Som väl var kom Agneta till undsättning, hon hade som tur var glömt sin matlåda och kom hem för att hämta den. Tack lyckliga stjärna! Hon fick gå bakom Fjant-Jöns-Allan häst och vifta lite. Sen gick han på. Och mirakulöst fick jag upp lite fart med släpet och kom ut från stallplan, sen vägrade jag stanna (inte ens för stopplikten ut på stora vägen) men i den halkan och lössnön hade jag aldrig kommit framåt igen i så fall! Det är inte ofta jag verkligen behöver en fyrhjulsdriven bil men denna gång hade det definitivt hjälpt. Tur jag har min norrbottniska heder att försvara.

Efter denna morgon-pärs gick det iallafall bra ner till Skåne och Löberöd. De stora vägarna var ju inget problem att ta sig fram på. Väl där så gick det inte så bra, eller ja det beror väl på hur man ser det. Det var typ INGEN skillnad sen sist. Jo han var ännu mindre pyttelite halt i trav nu än sist. Och det går väl åt rätt håll antar jag, det är inte värre iallafall. Det kan det ju också bli. Så det får man väl vara glad för. Det syntes absolut ingen skillnad på röntgen. Fast det trodde jag inte heller. Staffan är hur som helst fortsatt positiv. (Det är bara jag som är deppig). Jag ska tillbaka dit igen om en månad, då tror Staffan att Tell skulle vara helt bra. Även i trav. Det vågar jag ju inte tro på nu… 😦

Jag är så less, jag trodde verkligen vi skulle få börja sätta igång nu. Men icke. Status quo i en månad till. Ut och gå, morgon och kväll. Brodda hästen, brodda mig själv. Tusen reflexer. Regnjackor. Lera. Inte släppa ut honom i hage nu heller. Blähhhh!!!! Jag känner mig som en deprimerad NH-människa som går där med min häst och tränar lite tricks ibland. Suck.

Jag får börja ha nedräkning till sommaren istället, den vet jag ju kommer iallafall. Jag har varit så säker på att Tell kommer bli bra, och det är jag i och för sig fortfarande. Men det vete tusan hur länge det kommer ta, och hur fattig jag blir under tiden. 😦 Det är ju inte direkt gratis att köra till hästklinik en gång i månaden i evigheters evighet. Vi får väl se.

Idag ville han åka hem från Löberöd iallafall den räven och gick snällt in i släpet när jag lastade honom själv. Det är tur jag älskar den här hästen så mycket. 😉 ❤

Helgen i Skåne

Nu ligger jag hemma i soffan igen efter en rätt så fullmatad, men härlig helg. 

I lördags astidigt på morgonen (det är alltid tidiga morgnar om man håller på med hästar…) åkte vi ner till Flyinge för att kolla på Ingrid Klimke-clinic. Det var superbra, och jag som tycker jag inte varit sådär överdrivet ridsugen höll efter detta på att DÖ av ridsug. (Dessutom lade alla som INTE var i Flyinge upp helt sjukt fina bilder på instagram, föreställande galoppintervallträning och liknande ashärliga ridaktiviteter i gnistrande pudersnö och sol. Över exakt hela landet, utom möjligtvis södra Skåne där det regnade is i sidled och leran stod djup. Men å andra sidan var ju alla där på Ingrid Klimke-clinicen istället och INTE ute och red i leran).

Världens gulligaste Mia passade Tell när jag var borta och tog ut honom på promenad. 🙂 Fick rapporter om att han hade uppvisning i boxen, sprattlade som en missnöjd lax på stallgången och sen var snäll som en gammal labrador på promenaden. Hehe. Det är min häst det! 😉 ”Han har ju nån typ av bokstavskombination, den hästen”, för att citera min vän Anna.

Ingrid Klimke 😍🌟💫🎉👌🏻

A post shared by Ida Q (@iqpic) on

Det finns utmärkta referat från clinicen på flera ställen med fina bilder, här t ex. Läs det! Ingrid är verkligen otroligt noggrann, och har en enorm kärlek till hästen. Ibland är det som att ridning blir förklarat så lätt, fast man vet att det är så svårt. Kanske är nyckeln till att få det svåra lätt just att vara väldigt noggrann. Och att förstå varför.

I flyinge! Typ 200 storkar är också här.

A post shared by Ida Q (@iqpic) on

Det var jätteroligt att åka ner på clinic med fem härliga hästtjejer, och så möta upp världens bästa Sara som kommit ner från Luleå! På kvällen gick Sara och jag ut och åt på en tapas-restaurang i Lund tillsammans med min kompis Anna som bor i Lund. Sen sov jag över hemma hos Anna, och idag söndag hann jag också hälsa på en snabb sväng hos min fina vän Ämma i Lund innan jag rattade Annas fina fyrhjulsdrivna Subaru upp till Småland igen. Den skulle upp på service dit så jag hjälpte till med transporten. Mycket prat, fina vänner, och naturligtvis mycket hästar och ridning har det blivit i helgen som ni förstår! 🙂

Ofta får man otroligt mycket inspiration genom att gå på clinics, jag älskar verkligen det. Men i helgen har jag sannerligen blivit allra mest inspirerad av mina fina vänner. Det behövdes det också. Mer än jag kanske visste. Tack för att ni finns, bästa ni! ❤

 

 

Nedräkning

Jahapp det kom ännu mer snö. Det är ändå överkomligt i Småland tycker jag, vi brukar ju inte få två meter direkt. 

Det är nästan lite tråkigt att det är ”för varmt”, ofta ligger det kring nollan eller bara ett par minus så det blir inte så fluffig snö. Men å andra sidan kommer den ju säkerligen inte ligga kvar till juni heller. Igår var det jättehärligt i skogen, och nån hade plogat (dra mig baklänges) så jag blev inte ens genomsvettig av att gå med Tell. Haha! Mysigt var det.

Ett lurvigt öra i snöig skog ❤️

A post shared by Ida Q (@iqpic) on

Nu har jag verkligen nedräkning till nästa vecka när vi ska på återbesök i Löberöd. Tyvärr ringde de och ändrade tiden från måndag till onsdag istället. Så jag får hålla ut till onsdag. 😉 Men det ska väl gå ganska fort hoppas jag. Jag har ju Ingrid Klimke-clinicen också i helgen och kommer träffa fina vänner där desutom! Och idag kommer min pappa på visit från Boden. Han vill säkert följa med till stallet och klappa Tell.

Jag har inte ridit sen i oktober så nu jag undrar så smått om jag kommer ihåg hur man gör… Jag har funderat några gånger på om jag skulle hitta en annan häst att rida så länge, men dels har jag inte riktigt tid eftersom jag ändå är i stallet och går med Tell två gånger om dagen, och i ärlighetens namn är det ju dessutom honom jag vill rida på! Mest av allt. Men visst, ska det gå flera månader till får jag väl se om jag kan hitta nån mer fåle. Bild på min älskade lurv-lama från idag:

Försöker peppa mig med att det KAN gå att få tillbaka honom i fin form igen, det får vi verkligen hoppas. Det ser ju bra ut såhär långt. Drömmen om att någon gång kunna rida lag-SM i fälttävlan lever fortfarande, helst med Tell förstås! Om vi kommer ut och rider några 100-klasser i år och det går bra, så är det väl inte helt otänkbart inför nästa sommar. Ibland tänker jag att jag borde köpa ett föl eller en unghäst också, det hade varit fint. 😉 Men det faller tyvärr på att jag inte har råd. Vi får se hur det blir! 🙂 Här är iallafall några filmklipp som jag har som inspiration när jag är som mest ridsugen. Min fina fina häst, SÄG att det går bra nästa vecka så vi kan få börja sätta igång igen! ❤

Hoppträning hemma på banan, sommaaaaar!!! Åh tänk när det är sommar igen! Rida i T-shirt! Hoppa! Livet.

Nedan 100-klass-bana på Udden i höstas, inte så länge sen ändå! Men det känns sjuuuukt länge sen… 

Superkänsla på tävling, saknar detta, jag måste rida fler 110! Då börjar han ju hoppa 😉 Ska bara låta bli att klanta mig nästa gång så vi får rida omhoppning också. Världens bästa hopphäst.

Dressyr längtar jag mest till träningarna ärligt talat, älskar att träna dressyr! 🙂 Men NÅN gång ska jag banne mig få till det även på tävling! Tre-fyra gånger totalt (i hela hans liv) har han varit någorlunda avspänd på tävlingsbanan och då har vi fått runt 70%. Det hör tyvärr inte till vanligheterna. Så här finns det potential, (även om hästrackan allra helst vill att det ska vara hinder inblandade eller fyrsprångs-galopp). ❤ Den här tävlingen i Hermanstorp minns jag så väl, även om vårt tacklande av terrängen lämnade en del övrigt att önska så var han SÅ duktig i dressyren och hoppningen nollade han lätt som en plätt. Terrängen gick också som på räls bara vi väl tagit oss bort från flocken och över hinder nummer två och tre. Men jag ramlade inte av! Satt kvar hela vägen in i mål. 😛 

AB8Z9788
Hemåt, whoppiiiie! sa Tell

Rid för ett friskare liv!

Jag är så glad och stolt både över att Peder fick Jerringpriset (igen) igår, och att ridning nu äntligen efter 30 års kamp räknas som friskvård! 

Alla som håller på med hästar vet väl redan att det är friskvård, men nu kan man även använda friskvårdsbidraget på jobbet till ridning (om man nu har friskvårdsbidrag på sitt jobb, och beroende på vad arbetsgivaren har satt för begränsningar). Men det är stort att skatteverket nu har okejat det.

Skärmavbild 2017-04-13 kl. 11.47.11

Jag önskar att det här leder till att fler vuxna kan ta upp ridningen igen, eller börja/rida mer på ridskola. (Allt handlar ju annars alltid om barn och unga och hur viktigt det är, men friskvårdsbidraget är ju för folk som arbetar). Man kan även använda bidraget till ridhuskort och privata träningar läste jag precis på Hippson. Det är jag jätteglad över. Men jag tänker att om man har råd att ha häst så borde man rimligtvis ha råd att rida för tränare då och då, även utan friskvårdsbidrag från jobbet.

Jag tror att det här kan göra allra störst skillnad för folk som inte har råd att ha egen häst. Som vill rida och träna. Som rider (eller skulle vilja rida) på ridskola. Som kanske har en medryttarhäst men nu kan ha råd med några träningar. Eller familjer där man får prioritera sina sista slantar till att barnen ska få rida, men inte har råd med ridlektioner för den/de vuxna. Jag hoppas verkligen att de som inte har så högt betalda jobb men som ändå vill rida, har möjlighet till det genom friskvårdsbidrag på sina jobb. Det är ju de som verkligen behöver det. Jag själv hade ju klarat mig utan det även om jag inte är rik, det har jag gjort i många år. För mig är det mer av en jämställdhetsfråga med andra idrotter och hälsofrämjande verksamheter.

IMG_8801

Vi får väl se hur många det är, i likhet med mig själv, som inte utnyttjat friskvårdsbidraget i någon större utsträckning under typ 10 års tid, och nu kanske kommer göra det helt plötsligt? Det ska bli intressant att se. 😉 Nu det senaste året har jag haft gymkort, friskvårdsbidraget betalar ju en del av det. Tidigare har jag tyckt att jag ändå inte har tid med träning förutom ridningen, och så har nog många hästmänniskor det. Särskilt alla vi som bor på landet och knappast orkar ta oss in till stan IGEN för att träna oss själva efter att vi redan åkt hem från jobbet OCH varit i stallet.

En till grej som jag har tänkt på: Det fina med ridning som friskvård är ju inte bara att folk kommer ut och rör på sig mer och mår bättre, det är ju även att varje träningstillfälle tränar och utbildar antingen hästen, ryttaren eller båda. Det är alltså en utbildningspeng, som ridsporten nog är ganska ensam om! Inte bara friskvård. Tänk så fint! 🙂 Tänk om detta kan leda till ett uppsving på ridskolorna med många fler ridande. HOPPAS det!! 😀

IMG_7881

Brorsan är bäst

Har ni läst senaste ridsport? Både Ingrid Klimke och Anna Hassö, två personer som jag beundrar mycket för deras kunnande, blir intervjuade. Läs!!

Anna Hassö rider ofta med handhäst, och när de rider in hästar har de någon ”storebrorsa” som får gå före i början i ridhus och på uteritter. Smart. Hästar är flockdjur. En trygg häst kommer vilja lära sig saker, då kan de lära sig att vara själva sen. Det där är även bra för 16-åriga sprallepellar kan jag meddela. 🙂 Hela helgen har vi fått sällskap av storebror Tim och Mia, samt även den vita ponnyrumpan Sonic med sin lillmatte i lördags. Så mysigt! Särskilt i lördags var jag evigt tacksam över gruppaktivitet eftersom Tell hade lite glädjefnatt-uppvisning i boxen innan vi skulle gå på promenad. Wihoo! Bocksprång och gulliga mini-bakutsparkar och pip. Han är för rolig den hästen. 😀

Det hade nog kunnat bli lite spännande om vi var själva, men nu hade vi en jäkla framåtbjudning istället eftersom brorsan Tim gick först. Jag fick ropa till Mia att skritta långsammare för jag hade glömt att brodda mig själv och det var halt som själva tusan. Hahaha!

Nu har jag nedräkning först och främst till nästa helg, då vi är ett gäng som åker ner på Ingrid Klimke-clinic på Flyinge! Woop woop! 😀 Sen blir det skåne igen på måndagen den 22:a, då ska Tell på sitt andra återbesök i Löberöd. Håll tummarna för att vi får börja sätta igång sen! ❤

IMG_1263.jpg
Mia och Carros underbara Australian Shepherd-valpar har varit med i stallet hela helgen. Bröderna Bailey och Zion! De tycker också att brorsor är bäst.

Ibland känns allt oändligt långt borta

Vi blev invaderade av Matias familj i några dagar, det har varit mysigt men nu är det rätt lugnt och skönt när de åkt hem igen. Matias och jag får läsa godnattsaga själva helt enkelt. 🙂

Igår fick jag hjärtattack när vi var på promenad med Tell. Förbaskade lama-sprätt!! Barnen och Matias var med, jag hade gått med Tell dagen innan med bara ett av barnen och det gick väldigt lugnt till. Tyckte det var en bra idé att Matias skulle följa med för två barn och en kanske-vild kanske-snäll häst är lite mycket att ha koll på själv. Barnen var jätteduktiga och lydde alla mina förhållningsorder, det var bara det att hästfan inte alls gjorde det. På vägen bort från stallet gick allt lugnt och fint till och vi hade det så mysigt. Sen på vägen hem så flyger själva fan i hästrackan och han hoppar och far åt alla håll samtidigt. Inklusive ner i ett dike fullt med stora stenar och vatten. Herregud. Jag tänkte att nu bryter han alla fyra benen. Inte då. Hästskrället spänstar upp igen på vägen och sprattlar vilt vidare i nån slags flygande passage. Giv mig styrka. Jag brottade halvt ner djuret och vi lyckades ta oss hem och släppa in det vilda popcornet i sin box istället. Sen krävdes det ett antal glas vin på kvällen för att få ner MIG i varv. Jisses, han kunde ju sprungit ner både Matias, barnen OCH brutit alla benen på sig själv. Hästracka!!

Sen var jag där igen på kvällen och gick med honom igen, då var han så lugn och snäll så man hade kunnat ha honom lös. Det är verkligen min häst det, folk som träffar honom när han är lugn tror väl att han är snällast i Småland! Den räven. De skulle bara veta. Jag sjöng en sång till stjärnorna när vi gick där i skogen och tackade dem så mycket för att de hjälpt oss igen. Tell har definitivt en särskild stjärna som vakar över honom och hjälper honom ur allt möjligt trubbel…

Idag har det varit strålande sol och -10 grader, så härligt. Mia hängde med ut med Tim och Tell höll sig i skinnet när trygga storebror var med. Dock kände jag hela tiden att popcornen bubblade under ytan så att säga. Men jag förstår att han är lite taggad, jag är glad att han håller sig lugn inne och att det ändå går så pass bra att ha honom i stillhet.

Hoppas nu bara att de här tokerierna inte fortsätter, vad ska jag göra då? Gå med honom på ridbanan runt runt? Så han iallafall inte kan ramla ner i nåt dike. Suck. Jag börjar bli väldigt less på det här nu, kan jag bara få släppa ut honom i hagen kommer både jag och Tell förmodligen smälla av av lycka. (Eller jag kommer väl dö av oro i början, men sen släpper det ju). Jag får försöka härda ut så länge. Ibland känns det bara så oändligt långt borta att rida och träna som vanligt igen, å vad jag saknar mitt vanliga hästliv! Det kommer väl tillbaka. Snart hoppas jag.

Som tur var tog Mia och Carro med sig sina nya valpar till stallet idag, då glömde jag allt annat! Herregud så söta de är. Australian sheepdogs, två små bröder! Bailey och Zion. Riktiga små älsklingar!! ❤