Lille terminator-häst, nu med tre skruvar i benet!

Då var det gjort då! Nu är Telleman opererad i samma knä för tredje gången i sitt liv. Vi får hoppas det går bra och att han blir helt återställd. Han har ju nio liv (minst), hoppas verkligen detta inte var det sista! 🙂

JFabqWJ+TZW72UxIkurDLg

On the road. Frukostpaus i Osby i arla morgontimma

Jag fick stiga upp halv fyra och lastade strax före fem på morgonen. Det gick bra att köra ner till Malmö, solig och fin dag. När jag checkat in Tell strax efter åtta, pussat honom hejdå och de gått iväg med honom så körde jag ut till havet vid brofästet. Satt där en stund och tittade på utsikten och sen lade jag mig i baksätet en stund och sov. Sen kom syrran med tåget från Köpenhamn där hon bor, och hon och jag åkte till kallbadhuset på Ribban. Så mysigt! Det hela kändes lite märkligt, jag har ju varit på kallis tusen gånger men aldrig har jag stått naken och kollat på telefonen så mycket, haha! Kliniken hade sagt att de skulle ringa vid halv två ungefär, och de ringde fem över halv två och sa att han var vaken, stod upp och att allt gått bra. Då satt syrran och jag och åt lunch i solen (nu med kläderna på) på kallis uteservering. Tur att hon var med, för det kändes nästan som att jag drömt att de ringt och att allt gått bra! 😉

Vi åkte och hämtade Tell och han skulle ju ändå piggna till lite, så jag körde väl hemåt igen med honom vid tretiden eller så. Han såg lite spak och torktumlad ut, men jag minns att han var ännu skruttigare efter förra operationen! Nu var det ju nya rön att hästen INTE skulle fasta innan operation, och det tror jag faktiskt gjorde skillnad. När han stod i släpet bjöd jag honom på lite hö och vatten innan vi körde, och han både åt och drack. Lilla gullelama. Om det hade sett för illa ut i hans knä hade jag ju sagt till veterinären att de inte behövde väcka honom, så jag var beredd på att det kunde hända. Men ändå så tänkte jag nog att jag skulle få med mig honom hem igen, och det fick jag ju. ❤  Klart jag var orolig och nervös, det är man ju alltid innan de väl ringt och sagt att hästen står upp. Men inte så farligt faktiskt. Det var ju jättebra att Maja kom och avledde mig också.

IMG_8857

Lite trött och torktumlad efter narkosen

S8VNOklXTFyESoYy0mpgYw

Piggat på sig innan hemfärd och ville gärna ha lite morötter av Maja

Operationen då: Palle har gått in i leden i höger bakknä med artroskopi och städat upp. Där hittade han en lös broskbit som han tog bort, och en liten bit av ett ligament till menisken låg också där och störde. Så han har ”dammsugit” leden! Så coolt. Han sa att man ser att hästen inte är tre år, men att han var förvånad över att det inte är någon mer broskbildning, inga pålagringar, korsband, menisk och ligament osv ser jättefina ut. Men jag är SÅ glad att de hittade nån skit där inne ändå och kunde plocka bort! Inte konstigt att han haft ont lille häst.

Då till själva cystan. Skruven som redan sitter där ville ju Palle först ta ut och sätta in en ny skruv där med mer kompression. Men den visade sig sitta så ”jäkla bra” att han inte ville ta bort den när han gick in och tittade, utan satte istället TVÅ till skruvar längre ner. Så nu är den förbannade cystan ihopskruvad till max. Hjälper inte detta så gör ju inget det. Känns så himla bra att jag vet att Palle verkligen har gjort ALLT han kan. Och det är inte lite. Han lät mycket mycket nöjd med operationen. Han vill ju också verkligen få Tell bra, och dessutom är han lite tävlingsinriktad och är också fly förbannad på att Folksam sa nej. ”Nu ska vi visa dem”, var det sista han sa till mig i telefon när vi bestämt att vi kör. 🙂

E0LpYPqDRXerkcHq%8kC9A

Lyckligt hemma igen. Så fin dag och kväll. Våren är underbar och lite melankolisk!

A8OzayknR6qJA+O9RdkOYQ

Nu ska Tell ha fyra veckors boxvila och sen får jag börja skritta honom vid hand. Nu är det bara att fortsätta be till alla högre makter och hästhelgon att det här lyckas och att han blir bra. Det vet vi ju inte helt säkert även om prognosen är ganska bra, men det känns bra att detta äntligen är över. Mer kan vi inte göra, det är bara att hoppas. Jag hade verkligen grämt mig om jag inte hade gjort det här, så det känns rätt i hjärtat att han fått den här sista chansen. Det är han verkligen värd, min älskade älskade häst. ❤ Han charmade såklart alla som jobbar på Jägersro hästklinik, och så visade det sig att en av dem faktiskt ägt Tatcha som föddes 1996! Tells ”storasyster” (De har båda Tosca som mamma). Tatcha var mamma till Poppe, Tells ”brother from another mother” som han gick ihop med en stor del av livet, de är ju jämnåriga. Ni som följt denna blogg länge minns kanske ”de tre musketörerna” hagkompisarna Tell, Poppe och Tim? Så roligt att hon ägt Poppes mamma! Hälsningar åt alla möjliga håll utbyttes naturligtvis. 🙂

256705_10151611204109689_1955044217_o

julafton 2012 med de tre musketörerna. Tell och Poppe syns i bild, Tim är lite bakom mig.

 

 

 

 

Operation på Jägersro imorgon!

Ibland går allt så sjukt långsamt, och ibland går det fort. Helt plötsligt! Igår kväll pratade jag med Palle och sen blev det spikat att Tell ska opereras imorgon torsdag. Så nu blir det lasta häst kl 05 och köra ner till Malmö. Andra gången gillt! Jag är lite i chock fortfarande men det känns jättebra att Tell kan få den här chansen. Tänk om han blir helt bra! Det vore ju helt helt underbart. Och blir han inte det så har jag (vi, för det är inte bara jag) gjort precis allt som går. Mer kan man ju inte göra. ❤

Känner mig helt gråtmild över att vår snälla hovslagare ryckte ut och kom och drog av skorna på Tell idag på lunchen, efter att ha fått ett sms av mig igår kväll… Det finns så många underbara människor. Tell och jag har SÅN tur som har alla er i vår närhet!! ❤

Imorgon kommer dessutom min älskade lillasyster över från Köpenhamn för att ta med mig till kallbadhuset i Malmö under tiden som Tell är på operation. En mycket bra plan. Förra gången kunde ju Mia och jag gå och kolla på polishäst-träningen precis vid Jägersro, så tidsfördriv och sällskap är verkligen bra för oroliga hästägare i såna här lägen. Jag ska hämta upp Tell igen på eftermiddagen nån gång och så är vi hemma igen på kvällen. Hoppas hoppas hoppas att allt går bra. Och att jag kommer kunna sova nånting alls i natt. Men det var lika bra ändå att vi fick tid såhär snabbt, annars hinner man bara tänka en massa och oroa sig. Nu har jag ju ändå bestämt det här, så nu gör vi det bara.

Ikväll ska jag lite panikartat byta till sommardäck på släpet och packa rejält med matsäck till imorgon. Håll allt ni kan för oss imorgon, tummar, tår, rubbet! Jag känner att det finns en överhängande risk att jag tillfälligt kommer börja snusa igen. Har varit duktig och klarat mig utan snus i över en månad. Jag har snusat i typ 20 år så det är väldigt länge för att vara jag. Men det får väl vara ett undantag imorgon i så fall tänker jag, nöden har ingen lag. 😉

Kom igen nu älskade älskade häst!! ❤

C5C4E379-DCF6-4160-B718-D2665285A551WGEctZ6aTYKv27uXyC8DUw

 

 

Gråt skit och hurra

Igår var en skitdag. Fick reda på att Folksam inte tar en till operation. 😦 Förbannade jävla skit. Men men, det var väl lite väntat ändå. Får hem motiveringen per brev idag troligen, ska läsa vad de skriver. Ställde mig och grät i stallet och försökte få Tell att säga vad jag ska göra. Det gick sådär. Men han är bra på att trösta, han slickade mig vänligt i ansiktet och sen buffade han mig med nosen i nacken hela vägen på vår runda ute under stjärnorna. Älskade häst.

Jag ska prata med Jägersro och kanske med Folksam igen så får vi se vad vi gör. Det är bara att bryta ihop och komma igen. Jag orkar inte vara lika ledsen idag så nu gläds jag istället åt att duktiga Ebba (12 år) och Charizma (som jag hjälpte till att rida en hel del för ett tag sen) har satt sitt första kval till Children-SM i sommar! De red 1,25 felfritt. (WOW)!! Så grymma tjejer, heja heja! Jätteroligt för mormor Marita som ju är uppfödare både till Ebbas mamma Ulrika och till hästen. 😉 😀

Skärmavbild 2019-03-26 kl. 11.20.09

Stolta och glada tjejer!!

Film på ritten:

Personlig utveckling?

Hej! Glad söndag på er! Igår hade vi en jättemysig kväll med hela stallfamiljen inklusive mormorn och morfarn (Tells uppfödare) här på middag. Matias gjorde pizza till oss alla, och hans pizza är typ godast i världen. (Han står också hela dagen i köket när han lagar pizza!!). 🙂

Den här helgen har jag kommit till insikt om två viktiga saker. Personlig utveckling? Inte vet jag. 😉 Jag har ju länge haft ångest över min fina gamla volvo som jag aldrig kommer till skott med att laga upp. Jag har varken tid, tillräckliga svetskunskaper eller pengar – även om jag älskar den högt. Det största ”felet” var väl att jag skaffade häst. 😉 Tyvärr har den gamla bilen blivit ståendes nu i några år efter att den för första gången inte gick igenom besiktningen på alla år. Så nu har jag till sist kontaktat Svenska Volvo 140-klubben. Ordföranden i klubben var hit idag och tittade på bilen och vill ta sig an den! Så nu skänker jag den till klubben. Känns fruktansvärt sorgligt att skiljas från den, den är liksom en del av mig 😦 men jag är ändå glad att den kommer bli räddad och komma ut på vägarna igen. Den där bilen är ju verkligen ett stycke svensk kulturhistoria! ❤ Och nu slipper den bli skrotad eller bli förvandlad till epa. Tack gode GUD.

52948610_1542924945837996_4715783462903087104_n

Min älskade gamla bil. Den kommer från Lillpite i Norrbotten och har varit min trogna följeslagare i nästan 20 år. Den var min enda bil i 12 års tid! Men nu får den flytta hem till 140-experter och bli ordentligt omhändertagen och återfå sin forna glans.

Den andra insikten är att jag ända sen jag klippte av mina dreads för några år sen har saknat dem varje dag. Visst, det är mer praktiskt när man är i stallet varje dag att ha en annan frisyr, men jag hade ju ändå dreads i 8 år och höll på med hästar hela den tiden också. Så visst går det. Och nu får det vara nog på saknandet, nu kommer jag boka tid på en dreadssalong i Malmö nån gång i vår så jag är fin igen och känner mig som mig själv lagom till min 40-årsdag i sommar. Jag skiter fullständigt i att tex en jobbarkompis sa att ”en sån frisyr hör ungdomen till”. Bah. Precis som att man kan vara ”för gammal” för vissa frisyrer. (Möjligtvis andra saker. Som att spela elithandboll till exempel). Men stallungen såg iallafall ut som att hon vunnit en miljon när jag sa till henne att jag funderar på att skaffa dreads igen. 🙂 Man ska hellre lita på sig själv (och barn) än sura vuxna. Så det så!

196991_17815064688_9037_n

Här var jag ung och snygg och hade helt nygjorda små minidreads! Bodde i Malmö och hade ingen häst men en gammal fin volvo.

644366_10151748570174689_1664582035_n

Min bror Robert och jag – och mina dreads. På isvägen i Luleå 

IMG_4028

Hoppträning med häst och dreads

Skärmavbild 2019-03-17 kl. 12.22.15

Den här ridhjälmen blev sen tyvärr förolyckad på en tävling, och jag har en likadan fast en storlek mindre nu. Det är ju inte så svårt att köpa en likadan en storlek större igen. 😉 

Vad gäller Tells väl och ve har inget nytt hänt sen sist. Jag har ringt försäkringsbolaget och Jägersro om vartannat och jag hoppas jag får reda på nu i veckan hur det gått och om de tar den här operationen. Då tror jag nog det lutar åt att vi gör det, och att Tell får ett sista försök i så fall. Vi får se. Han mår iallafall utmärkt just nu och vi tar mysiga promenader och tränar på tricks. Han har blivit om möjligt ännu mer bortskämd (och lerig) än tidigare och gnäggar högt varje gång han ser mig och tigger godis! ❤

h6N%LlwmR7WvzofMEEKXrg

Att vara en kämpe är inte så lätt

Tusen tack kära ni för alla fina kommentarer på mitt förra inlägg! Det värmer så att veta att vi har så många fina vänner som bryr sig om både mig och Tell och tänker på oss. Tusen tusen tack! ❤

I höstas när jag mådde skit på exakt alla plan i livet och fick gå och träffa en psykolog så sa denne efter ett tag till mig att ”Du är en sån otrolig kämpe”. Det hade jag aldrig tänkt på. Men det är jag kanske, och det är även min häst. Även fast jag tror att han inte direkt heller vet om det. Han är bara en allmänt peppad och levnadsglad filur. Det är ju inte jag, speciellt inte nu, så jag är väl mest bara seg och envis av mig.

Hur som helst så är det inte så lätt att vara en kämpe, man blir så van vid att kämpa på så det är svårt att veta vad annars man ska göra. Och när/om man kanske ska sluta kämpa. Och mitt i allt komma ihåg vad sjutton det är man kämpar för?! Ja, det är inte lätt.

Såhär ligger det till: Det går att operera Tell en gång till. Det är en svårare operation denna gång och inte säkert att det blir bra, men det går att göra något. Det är inte helt kört. Då sätter Palle i så fall in en skruv TILL och spänner åt den som redan sitter där. Tell kommer alltså bli dubbel-terminator-räcerskruv-häst om detta lyckas. Palle menar att det är 80% chans att han blir helt bra. Men det är som sagt en svår operation med stora risker, och troligtvis jävligt dyr också. Jag ska såklart kolla upp detta med försäkringsbolaget. Om han ska opereras vill jag ju veta före om de tar det.

Det positiva med operation är ju att då har jag verkligen gjort allt som går. Det negativa är ju att jag inte vet om det kommer vara värt det. Kanske står jag där och är ÄNNU mer ekonomiskt och känslomässigt utmattad än vad jag är nu och måste ta bort min häst ändå i slutändan. Det kommer bli tufft för både mig och Tell, och nu måste de här två kämparna (särskilt jag) bestämma vad jag vill och vad jag tror att både Tell och jag mäktar med. Eller om vi (jag) ska sluta kämpa. Det vet jag redan svaret på. Det vill jag inte!! Här ska kämpas till sista blodsdroppen, om det så är det sista jag gör. Så det så!! Men det kan ju inte Tell bestämma, så jag måste ta något bra beslut för hans skull. Inte min. Älskade älskade lama. ❤

6C97C18A-DA75-4634-AEC4-4A6F1D263FBC

Fy fan vad det är hårt att ha häst

Ja ni, det är inte roligt alla gånger. Tur att det ÄR det, också. Men just nu är det inte så kul kan jag tala om. De senaste dagarna har jag sett att Tell tyvärr går lite knackigt igen med sitt dåliga höger bak. Han är fortsatt glad och pigg och busar gärna i hagen, och han skrittar fint och jämnt. Nu har jag provat trava upp honom och filma och det såg ju inte så kul ut. (Förutom att han passade på att busa och galoppera den räven). Men halt är han. Och det är bara att inse att han har ont igen, och något måste göras.

Har varit i kontakt med vår veterinär och han tycker inte det är mer att göra nu, inte behandla mer och han tror inte att mer tid heller hjälper. 😦 Hoppet står nu till Jägersro, men kirurger är ju lite ”trigger happy” när det gäller att operera så det tar jag såklart med i beräkningen. Ska höra vad Palle säger och vad experten i USA har sagt om Tell. Han har ju klarat sig ur en massa skit i sitt liv, får verkligen hoppas att han gör det nu också. Men dessvärre är jag nånstans ändå beredd på att det kanske inte går.

Även fast jag knappt kan tänka tanken så vet jag ju att så kan det bli. Och då måste jag klara av det också. Håll alla tummar för oss är ni snälla. Jag ber till alla högre makter att jag ska få fortsätta ha kvar min fina älskade häst. Dock kommer jag ju inte ha kvar honom till vilket pris som helst, det är jag helt på det klara med. Han måste få ha ett bra hästliv och inte ha ont i så fall. ❤

img_8442img_2526IMG_9768Skärmavbild 2016-06-01 kl. 23.53.16

Hur hamnade jag här?

Ååååå vad det är lätt att vara restriktiv och ekonomisk med hästfoder och kosttillskott när man har en frisk häst som allt är bra med. Och oj vad svårt det är annars.

Tell har i stort sett hela sitt liv fått äta gräs och hösilage i huvudsak. Hans ”kompletteringsfoder” har varit mineraler, och vid behov lite havre och betfor. That´s it. Det sammanfaller också väldigt bra med min allmänna filosofi. Har man bra grovfoder ska det räcka. Det gör det oftast också, även för mycket högpresterande hästar.

Och så nu detta. Hur hamnade jag här??! Min lilla hylla i foderkammaren ser ut som rena affären.

IMG_8569

Ja jisses. Glukosamin och nypon får han ett litet mått av varje dag eftersom han är en äldre herre och jag vill göra det jag kan för att hjälpa honom med uppsmörjningen av sina gamla knän. Det har vi fått rekommenderat av många, inklusive veterinär. Vågar ju inte sluta med det heller eftersom det verkar funka väldigt bra. Suck.

B-vitamin får han varje vår för att underlätta pälsfällningen. Eftersom han är en mammut är det typ 200 ton päls som ska av. Jag vet inte om det här verkligen hjälper, men jag har gett honom det varje vår i många år nu och det känns iallafall bra. Kanske är det helt i onödan.

Pro Equo är ett svindyrt men superbra ”proviva för häst”, alltså magpulver som man strösslar över maten. Detta hade jag helst sluppit köpa men jag blev helt enkelt tokig på att få tvätta Tells bakdel så pass ofta efter den där buttakuren vid jul. Stackarn. Han har aldrig varit dålig i magen förr, men blev det när han fick butta och sen gick det helt enkelt inte bort helt av sig självt. Han ska få lite magpulver i nån vecka till och sen hoppas jag jag slipper fortsätta köpa det. 😉 Han blev bra i magen redan efter tre dagar  tack gode GUD.

Nu ska jag ut till stallet, solen skiner idag också! Hurra! Tror jag ska plantera lite paprika och chilli-frön när jag kommer hem. Man får lite hopp om livet fast det är februari, när man känner att solen skiner och det går mot ljusare tider. 🙂

IMG_8581

Nästa vecka är jag i Gdansk med jobbet, så jag missar TYVÄRR Bibbis födelsedag. Hon fyller 80 år. Världens bästa uppfödare, vän och granne! Tell hälsar och gnäggar till henne! Han kommer ju vara hemma så jag får be honom ge henne en stor födelsedagspuss på den stora dagen. ❤

IMG_8564

Tell och Bibbi